"Om du visste, min son..."

När jag var barn, och medan jag växte upp, var jag övertygad om att de flesta beslut och åtgärder som genomfördes av dem som bestämde – ”de stora” som det från början var – var genomtänkta och analyserade och byggda på kunskap om det som de berörde.

Bortemot ett halvsekels erfarenhet av arbetslivet, och diverse första-, andra- och tredjehandsinsikter om hur beslut fattas i företag, organisationer, myndigheter och politiska organ, har lärt mig annat.

Verkligheten är nästan undantagsvis för komplex för att ens den med den bästa viljan skall kunna ta in alla aspekter och möjligheter.

Och i många fall saknas även denna vilja; besluten fattas på en höft, eller för att uppnå helt andra mål än de som beslutet egentligen handlar om eller åtgärden berör, eller för att tillfredsställa något hos den handlande eller någon annan; eller det hela rullar bara vidare med sin egen – stundom ganska vridna – logik.

Det är inte mycken klokhet som styr världen. Det kunde man ha lärt av Axel Oxenstierna redan för länge sedan.

Det där är i sig kanske inte så märkvärdigt. Det är en erfarenhet av världen som många delar, den där kejsaren-är-naken-upplevelsen. Jag har diskuterat den med mina söner, som förstås har gjort samma iakttagelse med sådär 30 års fördröjning.

Nej, det egendomliga är att så många fortsätter att analysera världens aktörers agerande – staters, företags, organisationers  - utifrån premissen att deras beteende är rationellt, logiskt, kalkylerat, kunskapsbaserat.

Det har jag svårt att begripa.