Där och då. Ett minne.

21 mars.

1970.

En fest, en sådan man ibland kunde ha dem i de där mittersta tonåren, när föräldrar och övrig bevakningspersonal var borta.

I just det här fallet hemma hos Jan S.

En fest som de var då.

Tidens musik, mer eller mer improviserad dans, vin om man fått tag på något, mellanöl kanske annars; eller just inget alls.

Och samtal.

Långa, vindlande, invecklade och utvecklande samtal om allt sådant som man talar om medan man är ung, medan cigarrettröken slingrade upp mot taken; de måste ha blivit fruktansvärt inpyrda, den tidens rum.

En fest.

Jag träffade en flicka.

En som kom att betyda mycket för mig, även om förhållandet – om man nu ens kan kalla det ett förhållande, det är att ta i – tog slut eller snarast rann ut i sanden efter någon vecka eller två, rann ut i en sand som egentligen var snö, all den snö som fortsatte att falla denna utdragna sena vinter som var 70-talets allra första.

Vi är fortfarande vänner, hon och jag, fast tiden har slingrat ut och in genom många stadier.

Om några dagar fyller denna livfulla unga dam för övrigt 60.

Men då.

Svindelns och den milda glädjens möte, dåtid.

Det var palmsöndagshelg, Stilla veckan gick in, skolan slog igen, man reste någonstans.

Det visade sig att vi båda skulle till Göteborg. Vi gick hand i hand på Avenyn i ett eko av en bild av mina föräldrar från cirka 1948, den där som enligt familjemytologin sägs ha gjort mormor en smula upprörd över att det unga paret gick – just – hand i hand fast de ännu inte var förlovade.

Tider förändras

1970 var det ingen som frågade efter förlovning, men Morfar som var en obotligt nyfiken jävel och tog saker på ett större allvar än många andra förhörde sig om ”den här flickan” hos mina föräldrar.

Jag antar att mina föräldrar stod långansiktade och inget visste, fast det sedan visade sig att de kunde vetat en del. Familjerna hade redan tangerat varandra.

Tiden var kort, det blåste på Avenyn, jag var om möjligt ännu mera tafatt då än nu inför det mysterium som är människor och människors möte. Tid gick över.

Vi tog avsked, hon reste hem, jag satt på Centralen med en kopp te och kände mig väldigt ensam.

Eller var det ett annat år, ett senare? 

Vem följde jag egentligen till ett tåg, och när?

Tiden är lång, och saker flyter samman.

Någon gång satt jag i alla fall på det där stationscaféet på Göteborgs central och drack te, det var väl samma ett som resenären i Olle Adolphsons ”Resan hem” tar en kopp espresso på, innan han tar tåget till Malmö fvb Stockholm.

Så där är livet.

Nu är vi medelålders, snart gamla, vet en massa saker och har glömt annat.

Och det var inget viktigt, annat än att jag minns det där, just i dag.