21 mars.
1970.
En fest, en sådan man ibland kunde
ha dem i de där mittersta tonåren, när föräldrar och övrig bevakningspersonal
var borta.
I just det här fallet hemma hos Jan
S.
En fest som de var då.
Tidens musik, mer eller mer improviserad
dans, vin om man fått tag på något, mellanöl kanske annars; eller just inget
alls.
Och samtal.
Långa, vindlande, invecklade och
utvecklande samtal om allt sådant som man talar om medan man är ung, medan
cigarrettröken slingrade upp mot taken; de måste ha blivit fruktansvärt
inpyrda, den tidens rum.
En fest.
Jag träffade en flicka.
En som kom att betyda mycket för
mig, även om förhållandet – om man nu ens kan kalla det ett förhållande, det är
att ta i – tog slut eller snarast rann ut i sanden efter någon vecka eller två,
rann ut i en sand som egentligen var snö, all den snö som fortsatte att falla
denna utdragna sena vinter som var 70-talets allra första.
Vi är fortfarande vänner, hon och
jag, fast tiden har slingrat ut och in genom många stadier.
Om några dagar fyller denna livfulla
unga dam för övrigt 60.
Men då.
Svindelns och den milda glädjens
möte, dåtid.
Det var palmsöndagshelg, Stilla
veckan gick in, skolan slog igen, man reste någonstans.
Det visade sig att vi båda skulle
till Göteborg. Vi gick hand i hand på Avenyn i ett eko av en bild av mina föräldrar
från cirka 1948, den där som enligt familjemytologin sägs ha gjort mormor en smula
upprörd över att det unga paret gick – just – hand i hand fast de ännu inte var
förlovade.
Tider förändras
1970 var det ingen som frågade efter
förlovning, men Morfar som var en obotligt nyfiken jävel och tog saker på ett
större allvar än många andra förhörde sig om ”den här flickan” hos mina
föräldrar.
Jag antar att mina föräldrar stod
långansiktade och inget visste, fast det sedan visade sig att de kunde vetat en
del. Familjerna hade redan tangerat varandra.
Tiden var kort, det blåste på
Avenyn, jag var om möjligt ännu mera tafatt då än nu inför det mysterium som är
människor och människors möte. Tid gick över.
Vi tog avsked, hon reste hem, jag
satt på Centralen med en kopp te och kände mig väldigt ensam.
Eller var det ett annat år, ett
senare?
Vem följde jag egentligen till ett
tåg, och när?
Tiden är lång, och saker flyter
samman.
Någon gång satt jag i alla fall på
det där stationscaféet på Göteborgs central och drack te, det var väl samma ett
som resenären i Olle Adolphsons ”Resan hem” tar en kopp espresso på, innan han
tar tåget till Malmö fvb Stockholm.
Så där är livet.
Nu är vi medelålders, snart gamla,
vet en massa saker och har glömt annat.
Och det var inget viktigt, annat än
att jag minns det där, just i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar