Möte efter 40 år - Peter Hammill på Kulturhuset

Min lista över De tio bästa LP-skivorna innehåller 17 skivor (plus en artonde som hålls ledig för det jag råkar gilla just då)

Peter Hammills mästerverk ”Over” från 1977 är en av de 17.

Absolut och utan tvekan.

Den skivan var hela skälet till att jag i går gick på Hammills konsert i Kulturhuset.

Nog äger jag andra skivor med den legendariska sångaren och låtskrivaren, och bekantskapen sträcker sig tillbaka till det första mötet med ursprungsbandet Van Der Graaf Generator 1969.

Har man en gång hört People you were going to, så sitter den.

Men Over är det centrala för mig.

Därför skulle man kunna tro att jag blev besviken över att han endast spelade en låt från den skivan, och totalt bara typ fyra som jag alls var bekant med.

Men icke.

En konsert med Peter Hammill kan svårligen bli en besvikelse. Därtill är utspelet för totalt, insatserna för höga, låtmaterialet för starkt – och den karakteristiska rösten alltför tänjbar, för mångsidig, ännu när sångaren strax skall fylla 70.

Och för övrigt levererades den enda låten – On Tuesdays she used to do yoga – med sådan intensitet ännu efter 40 år att enbart den är värd inträdet för mig.

Enkel

Sättningen är enkel: en flygel och en gitarr, som PH växlar mellan.
Inget annat komp. Ingen mer på scenen.

Man kan tro att det skall låta väldigt enahanda, men dels plockar Hammill ut så mycket ur flygel resp gitarr att det inte låter så avskalat som man skulle kunna tro, dels är hans röst ju inte ett utan snarast flera instrument.

Hans växlingar mellan intimt nästan viskande tilltal, traditionell rocksång och vilt vidgade crescendon är legendariska

Jag såg någonstans att någon liknat Hammills sång vid Jimi Hendrix sätt att spela gitarr, och det ligger kanske någonting i det.

För den som bara hört Hammill på skiva kan kanske kraften och intensiteten överraska, det är rätt mycket av uppskruvad volym i överlämnandet, även när han växlar mellan lugn och utbrott.  Men det är så han låter på scen.

Detta sagt, så skulle det kanske varit ÄNNU bättre om han låtit fler sånger vila i ett lugnt tempo rakt igenom – som han gör med Yoga och The Descent.   

Nu dras nästan alla upp till crescendon, förvisso imponerande, men Hammill är också så bra när han går ner i tempo och volym – det blir som han talar direkt med just mig.

Entusiastisk

Publiken är en entusiastisk samling av mest mina jämnåriga, 50-talisterna (jag har dock släpat med sig en 80-talist, för balansens skull).  
Vi lyckas till och med genom ihärdigt klappande, stampande och ropande få den återhållsamme sångaren att leverera ett extranummer.

Några låtar på begäran levererar han däremot inte. När ropen blir för ihärdiga säger han ”Det lönar sig inte” och håller upp ett papper: ”Det här är listan”.

-I’ve made up my mind, säger  han med ett snett leende.

När han sitter ensam med gitarren kan jag ibland överraskas en viss släktskap med Roy Harper, som jag aldrig slagits av förut - den Roy Harper som gjorde Stormcock eller låtar som Once och  New England, även om Harpers röst inte är lika expansiv.

Den som är road av sådant kan leta efter andra valfrändskaper från Bowie till Scott Walker eller den sene Buckley. Men mest är Peter Hammill sig själv.

Få ord är så överutnyttjade som ”unik” men här hör det hemma.

Texterna

Och så är det texterna.

Som hos alla stora artister är de  integrerade med musiken, samtidigt som de ofta skulle kunna stå för sig själva, som poesi.
Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma".

På konsert är det inte alltid så lätt att hänga med i det man inte redan tidigare har hört, men överallt händer det saker.

Man kan mycket väl ha utbyte av PH utan att lyssna särskilt noga till orden, men det är först genom mötet mellan text och musik som konstverken blir hela.

Peter Hammill är en mycket aforistisk låtskrivare, den ena minnesvärda formuleringen flimrar förbi, för att sedan skymmas av nästa.

  Too many of my yesterdays are lost in you…  

  Though I cheat, I never lie

  All the chances heaven sent you traded them to pay the rent and now you dont remember what they meant

Liten bakgrund:

Peter Hammill började alltså sin karriär i Van Der Graaf Generator, som var ett band av den typ som i England kallas progressive, vilket brukar betyda experimenterande och med en dragning åt jazz och/eller konstmusik (men gärna en snegling åt folkmusiken också). Begreppet har bara ytligt samband med vårt svenska progg. Även om det fanns ett antal band i proggrörelsen som var progressive även i den brittiska bemärkelsen.

Från 70-talet har han gjort ett antal soloskivor, bland dem min favorit Over.

Men VDDG har också fortlevt vid sidan om, eller om man så vill återuppstått då och då, och bandmedlemmar har ofta medverkat på Hammills skivor.

Han senaste soloskiva är From the trees, som kom i höstas och visar en mästare som behåller mycket av sin magi, som till exempel i The Descent som han framförde i går.

Hammill är en både en mångsysslare och en ihärdig odlare av ett enda stråk. Fast han prövat vad som får uppfattas som många stilar, från tidig "progressive" över närmast singer-songwriter-artat till brötig rock - och dessutom skrivit en opera - så är han omisskännligt densamme.
Inte likadan, för också låtar i samma genre kan ha väldigt olika utformning, men alltså densamme.

Annorstädes har jag skrivit om de personliga träffarna mellan några låtar från just Over och mina egna upplevelser från den tiden.

_____________

Några av favoriterna från Over: