Onödig att uppfinna: Alexander Weiss

Det kunde varit en kontrafaktisk nyckelroman.

Man kunde ha närmat sig den bekante tysk-svenske författaren Peter Weiss – en gång så uppburen, nu halvt bortglömd i en tidsanda som inte uppskattar intellektuell skärpa – genom att uppfinna en broder, en yngre bror som också kom som flykting till Sverige, lärde sig behärska språket, gjorde det till sitt, och verkade som skriftställare, men alltid i en outsiderposition och alltid totalt i broderns skugga.

Man kunde kallat honom Alexander.

Alexander Weiss, författare med få läsare.

Tålmodigt utgiven på ett radikalt förlag men aldrig etablerad, aldrig omdiskuterad, aldrig omsvärmad. Ett författarskap av skarpa aforismer och absurda småstycken.

Som inte ens har en artikel på Wikipedia.

Det kunde man.

Det är bara det att man inte behöver.

För Alexander Weiss har verkligen existerat.

Under ganska många år var han en av mina käraste följeslagare. 

Villsäga, hans texter.

Hans aforismer träffade mig i tonårens tid, då en viss sorts bitter vishet kan bära känslorna hur långt som helst, och hans ibland svindlande, ibland bara milt tankeflyttande småstycken matchade en stark känsla i de åren av att allt inte alltid är vad det synes vara.

Vilket ju är fullkomligt sant, och i grunden lika relevant i dag.

Det är en av de insikter av vilken tonårens förvirring är byggd: att det inte riktigt är som det verkar vara.

Att bära med sig ett stycke av den förvirrande insikten vidare i vuxenlivets försök att skapa trygghet i vacklandets värld, det kan vara ganska nyttigt, tror jag.

Alexander Weiss var, väl, en av de som hjälpte just mig därvidlag.

Fyrkantigt

Alexander Weiss böcker gavs under 60- och 70-talen ut på Cavefors förlag.

De flesta av dessa hade liknande titlar - Additioner, Negationer, Positioner – som knöt dem samman.

De innehöll en blandning av aforismer, mestadels korta prosastycken, samt dikter.

Alla var utformade  på samma vis, i ett ovanligt men påfallande, kvadratiskt, format.

För min del upptäckte jag dock författarskapet genom en samlingsvolym i vanlig pocket, där några inslag omedelbart fångade den adolescente läsaren.

Den intar fortfarande en hedersplats på hyllan med "Favoritböcker".

  

Troligen var det den slapstickartade ”Psykotest” som verkligen sög mig in i boken.

Ni förstår, vem kan motstå en text som börjar så här:

”Kan stenar bli sjuka? Varför lägger inte kanaler ägg? Vad är det för fel på skillnaderna mellan ett rep och ett rop? Räkna upp några av de närmaste förbindelselänkarna! Hur många centimeter är det mellan en klocka som går och en som har stannat (- - -)  ”

Jag kan fortfarande höras citera några av frågorna  Vad är en dvärgsignal? till exempel och förstås den avslutande smällen: Vem var Arne Eriksson?

Jag återkommer också då och då till slutklämmen i text 33 ur Positioner:

”Det sitter en råtta i min själ. Den äter sig allt längre in. Den

gnager och gnager. Jag låter den gnaga. Det är min råtta.  Om den

vill gnaga på min själ får den gnaga – det är min själ.

Jag undviker katter och katter undviker mig.”

(Det känns som att inspiration från den korta texten långt senare letat sig in i inledningen till min egen privatroman Berättelsen.)

Bland de aforismer som jag strukit för finns en besläktad tanke:

”Man hatar inte djur. Varför skall man hata människor?  En räv är en räv, en katt är en katt och en råtta är en råtta”.

Bittersött

Mest tycks det ha varit bittra eller bittersöta observationer om kärleken och dess omöjligheter som tycks ha talat till den på detta fält måttligt erfarne tonåringen T:

Man kan inte älska den man är rädd för

Två ensamheter utgör ännu ingen gemenskap

Tid att skiljas? Men hur skall man kunna skiljas från sina tankar och sina känslor

(Själv har jag en notering från 70-talet som jag alltid varit osäker på om jag själv eller Weiss står för. Och om det faktiskt är jag själv, så är skulden till Weiss likväl stor:

Hon ville så gärna dela mitt liv. Men hon lämnade åt mig att pussla ihop bitarna efteråt.)

Den erotiska bitterheten var dock bara ett av flera inslag i aforistiken som talade till mig.

Där fanns också medvetandet om vilken skör balansgång vår psykiska hälsa är.

Jag ville inte gå mina egna vägar, eftersom jag fruktade att bli förföljd

Man behöver inte se allt i svart bara för att det är mörkt

Tidens gång

Som bara alltför många av tonårens valfrändskaper föll även min knytning till Alexander Weiss offer för tidens gång

Han fortsatte att publicera texter fram till sin bortgång 1987, fem år efter den berömde brodern.
Jag läste mycket lite av dem.

Att döma av stickprov tilltog bitterheten på balansens bekostnad och ett närmast rättshaveristiskt drag blir synligt.

Men jag kan inte bedöma de senare böckerna, jag har alltså bara läst någon enstaka. Min senaste är ”Kris” från 1975.

Kanske finns även där en värld att upptäcka för den som råkar upptäcka dem vid rätt tillfälle.

Som jag gjorde den där gången cirka 1970.

Kan man gå på ett ägg som aldrig har legat i? Varför kan man på somliga hästar endast rida västerut? Varför är det vidunderligt när en arm sträcks ut ur kaos? Ange skillnaden mellan den sinnesstämning som du befann dig i innan du besvarade fjärde frågan och det svar du inte kunde ge på den sjuttonde!

Så går det på.  Och jag vet fortfarande inte vem Arne Eriksson var.


_________________________________________________________________


Fler läsningar:

Välkommen till framtiden - Odyssén
Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång
Samtal pågår - Något om Petter Bergman

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann
Iliaden - gangstervärlden