Spretiga tankar i april

Har det någonsin funnits en tid som pratat så mycket – och talat så lite?

                                             *  *  *

Så fort någon säger ”man måste” osäkras min misstänksamhet

                                             *  *  *

Vill ni veta något om framtiden?
Den som vill ett samhälle – en stat, en nation – illa, den siktar inte in sig på det som är samhällets svagheter, utan på dess styrkor.

Sveriges största styrka som samhälle är tilliten. Vi tror på varandra.

                                             *  *  *

Det finns en förundran över den tilltagande rädslan och otryggheten, som är svår att förstå.

Vi lever ju i ett reklamsamhälle, en tillvaro genomsyrad av säljkampanjer.

Och vad är reklamens bärande verkansmedel? Jo, att skapa rädsla.

Rädsla att inte hänga med, rädsla att vara svag, sen, ute. Rädsla för vad de andra skall tycka, känna, tro eller veta.  Rädsla för att vara otillräcklig, misslyckad, olämplig.

Rädsla att inte duga till, att inte nå fram, att inte orka med.

Rädsla att synas vara de vi är.

Och du undrar hur det kan komma sig att människor känner sig allt mer otrygga?

                                             *  *  *

Den svårutrotade utvecklingstanken. Föreställningen att det blir bättre, eftersom man vid tillbakablicken ser hur det hela tiden rört sig mot en värld där just jag känner igen mig. ”Förr i tiden hade man ju inte…”

                                             *  *  *

Svårighet när man handlar: förr kunde man få extra kvalitet genom att lägga lite mer pengar på köpet.
 Nu får man ett för ögonblicket mer gångbart varumärke.

                                             *  *  *

Det är något lite rörande med människor som vill vara extra fint underdåniga inför kungen och därvid kallar honom Hans Kunglig Höghet…

                                             *  *  *

Ett vuxensamhälle där varenda jävel går med näsan tryckt mot sin Iphone vill förbjuda mobiltelefoner i skolan.
Hallå, hallå, den enkla logiken anropar!

                                             *  *  *

Tänk så mycket bättre världen har blivit, när vi skakat av oss fördomarna. Det är inte längre männen i vita hattar som är hjältar och männen i svarta hattar som är skurkar.
Det är männen och kvinnorna i vita hattar som är hjältar, och männen i svarta hattar som är skurkar.

                                             *  *  *

Jag är ändå lycklig att jag hann med att födas innan mänskligheten gick under. 
Det var. när allt kommer omkring, nära ögat.

                                             *  *  *

Eftersom det händer oss absolut ingenting efter döden, så kommer ingen att bli besviken.
Det är lite synd, egentligen.

                                             *  *  *

Utvecklingen ”kräver” inget. Människor har begär.

                                             *  *  *

Man hyllas, äras och sörjs inte för att man är kompetent eller betydelsefull. Man hyllas för att man är känd

                                             *  *  *

Att följa den politiska utvecklingen i världen är lite som att bli gammal: en efter en försvinner de man brydde sig om in i skuggorna

                                             *  *  *

Hur historieskrivningen har gjort oss oförmögna att komma vidare.
Förr glömdes till slut oförrätterna, övergreppen morden. De sjönk i tidens djup och upphörde att betyda något.
Om man mindes något var det segrarnas historia, deras så kallade bragder. Så i de homeriska eposen liksom i norröna sagor.

Detta var inte ”bra” eller ”dåligt”, inte gott eller ont.  Det var.

Med historieskrivningens kollektiva minnesprocess har oförrätterna kommit att bäras vidare till nästa generation, och nästa.

Sorgens, hatets och hämndens ok har burits vidare, tillsammans med föreställningen om en uppgift, ett uppdrag.

Det börjar någonstans runt gamla testamentet och breder efter hand ut sig, först långsamt eftersom skriftens minnesbevarande kultur växer långsamt, sedan allt snabbare. Boktryckarkonsten ger ett språng, massmedierna ytterligare ett.

I dag ingår det nästan i grundidén om en nationell eller etnisk myt att minnas gångna oförrätter. Och för många bärare av myten också att ruva på revansch.

Är detta i sin tur ”bra” eller ”dåligt”? Är det gott eller ont?

Därom var och en själv.

                                             *  *  *

En del som är väldigt framåt glömmer bort att se åt sidan ibland.

_______________________________________________


Tidigare tankar:

"Det är ingen idé att försöka bli riktigt bra på någonting" - Spretiga tankar i mars

"Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis" - Spretiga tankar i februari

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar