Mina kära tyska deckare

Ja, alltså.

Till min egen överraskning sitter jag oftare framför tv:n nu än jag gjorde när jag arbetade vid det stora televisionsbolaget.

Varför har jag redan försökt förklara: för att jag upptäckt en massa program.

Tyska deckare eller engelska konstprogram

Norsk natur, klassisk historia,  fotbollsmatcher eller snooker. Med mera.

Här några ord om den första av dessa kategorier, de tyska deckar- eller polis- eller kriminalserier som jag blivit smått beroende av.

Två sorter

De tyska kriminalserierna sönderfaller ganska tydligt i två huvudkategorier. 

Dels ett antal mer genomarbetade serier i något längre format, till modellen ganska lika brittiska kvalitetsdeckare av typen Vera eller Lewis.

Där finns till exempel Der Kriminalist, som utspelas i Berlin, och Der Alte i Münchenmiljö – båda med en erfaren kriminalare omgiven av några yngre medarbetare i centrum; särskilt Der Kriminalist ger sig gärna på aktuella samhällsfrågor, här har såväl drönare som korruption figurerat, likaväl som problematik i samkönade äktenskap, byggfusk och mc-gäng.

Det finns ytterligare fler av samma typ, men jag har ju inte mitt liv enbart till att följa tysk deckarproduktion.

Dock gillar jag även Letzte Spur Berlin, som till skillnad från föregående inte handlar om mordgåtor utan om försvinnanden. Som titeln anger utspelas den mest i huvudstaden.

På löpande band

Den andra huvudgruppen är de mer löpande band-producerade 45-minuters-serierna, där många går under huvudtiteln ”Soko X-stadt” . 

Det är inte skräpserier vi talar om här, utan professionellt gjorda och effektivt berättade polisserier; men de är lite mer stereotypa (ibland uttalat så, så att vissa grejer återkommer antingen som ledmotiv eller små blinkningar) och mer förutsägbara i sina intriger.

Tänk Midsomer. Eller gamla Poirot-avsnitt. Eller Mord i paradiset – fast fullt så stereotypt upprepande som den sistnämnda är tyskarna inte.

Regioner visar upp sig

De här serierna producerat lokalt (regionalt),  det verkar som att praktiskt taget varje delstat har sin egen, och det är roligt att se hur de spelar på bilden av regionen – eller vänligare uttryckt hur de regionala dragen slår igenom.

I den bayerska Rosenheim Cops som utspelar sig i staden med detta namn vid den österrikiska gränsen slår det någon gång över i det parodiska.

Ehuru försedd med en mordgåta i varje avsnitt – lilla Rosenheim är en väl så livsfarlig plats som det helt fiktiva Midsomer, av serien att döma – så är detta paradoxalt nog en sorts feelgoodserie.

Tänk just Midsomer, kryddad med lite Hem till gården, och flytta det till Bayern.

Klichéerna står om inte som spön i backen, så duggar i alla fall tätt. För säkerhets skull talar ett antal av huvudfigurerna en helt obegriplig bayerska; aldrig att man skulle förstå något utan textning.

Så beskrivet låter det helt förfärligt, noterar jag. 

Men jag tycker det är rätt kul.

Försonande drag är ett intresseväckande och efter hand utvecklat persongalleri, rejäl realism i skeendena samt proffsigt skådespeleri och rappt berättande – de båda senare detaljerna oftast pinsamt frånvarande vid svenska försök i genren.

Grått i norr

I landets andra ände ligger Wismar.

Här är intrigerna ofta mer vindpinade, lite gråare, det är ofta avfolkningsbygdens och öst-konkurrensens problem som avspeglas i mordgåtorna (även den gamla svenskstaden Wismar tycks ha en bisarrt hög mordfrekvens).

Samtidigt vilar en nordtysk saklighet över det hela, det är inget Grüss Gott och inga kyrkokörer men inte heller något finurligt lirkande med polisledningen i regionshuvudstaden som i söder.

Snarare är det skelett i garderoben från tiden före Die Wende, eller möjligheter att få ökat jordbruksstöd som driver skeendena.

Jag har ett särskilt gott öga till Soko Wismar eftersom landskapet vid Mecklenburg-Vorpommerns kust så mycket liknar det vid Schleswigs östersjökust som jag älskar. 

Kustvyerna från landskapet runt Wismar kunde vara Angeln.

Språkförevändningen

Mina föräldrar brukade för länge sedan gärna titta på Hem till gården, när den serien ännu var rimligt ny, och ställd inför skeptiska miner hos avkomman brukade min kära fader försvara sig  (han kände tydligen att han behövde det) med att han tittade ”för språkträningens skull”.

Jag, som i grunden tyckte att de fick se på vad de ville, var inte så imponerad av argumentet då, men har fått viss förståelse nu.

Inte så att jag skulle påstå att jag tittar på tyska deckare och polisserier primärt för att träna språket -  nej jag gör det som avkoppling och för att jag tycker det är kul, men det gör inte det minsta ont att man får öva sin tyska.

Ett Wismar-avsnitt kan jag hjälpligt hänga med utan text, men i Rosenheim skulle jag vara hopplöst förlorad utan textad översättning till begriplig normaltyska.

En tredje av de här löpande band-serierna (som i flera fall rullat över ett decennium) är den som heter Notruf Hafenkante, och utspelar sig i Hamburg.

Trots att den sällan innehåller några mord är den på sätt och vis den minst feelgood-aktiga av de tre.

Förvisso har historierna i Wismar ofta en dyster twist, som gör att de flesta lämnas sorgsna och eller övergivna när det hela är över – men då är åtminstone en gåta löst, och ett fall avslutat.

Ytterst sällan lyckligt slut men nästan alltid ett sorts begripligt avslut.

I Hamburg lite solkigare

I Hamburg är allting lite solkigare. Just som myten föreskriver.

Är det inte knark på skolor så är det korruption i förvaltning eller fusk i företag.  Här finns också integrationsfrågorna ständigt närvarande,  ibland så att de direkt berör den fiktiva polisstationens turkiskbördige representant Tarik (som dock på ett välgörande sätt blir betydligt mer än ”typ-turken”).

Såväl den stora hamnen som stadens beryktade rotlicht-kvarter bildar utgångspunkt för de olika handlingarna.

Notruf Hafenkante är nästan lika mycket en allmän såpa som en polisserie, men den håller sig med en grundläggande deckarstory per avsnitt och kan mycket väl följas som en deckare.

Jag gillar den här sortens serier – tyska, brittiska eller till nöds även amerikanska – där man inte behöver följa alla avsnitt, där man kan hoppa in och ut och känna igen sig.

Serier där man måste se alla åtta eller tolv avsnitt och det i rätt ordning frestar för mycket på mitt tålamod.

Så de här små förströelserna passar mig perfekt.

Guilty pleasures, som det heter på nusvenska?

Det kan man förstås säga.

Men det måste finnas plats för sådant i livet också.

________________________

Del 1: Framför tv.n