Farsartat slut på säsongen

 Och så var säsongen slut.

Vi avslutade den med en långsittning (fyra och en halv timme inkl paus) i tisdags hos Rosenkavaljeren, en blandad upplevelse.

Richard Strauss är inte och kommer nog aldrig att bli min tekopp. På något sätt vill han för mycket, och för olika. Det blir hängande mellan modernt och traditionellt, mellan infallsrikt och mättat, mellan orkester och sång.

Och summan är – för denne lyssnare – ungefär som Wagner utan det där väldiga.

Att sjunga igenom

Det är också som att hos Strauss måste sångarna liksom sjunga genom orkestern, medan de hos andra komponister sjunger med den.

Detta sagt finns det partier i Rosenkavaljeren av ren hög skönhet, till exempel – och framför allt – i de tre sopranernas samklang och motspel i slutet av tredje akten – som borde få avsluta föreställningen i stället för att som nu följas av lite avstädning av fars-intrigen och några orkesterslingor.

Som om Strauss inte litade på det verkliga slutet.

Även Fältmarskalkinnans sorgsna betraktelser i slutet av första akten, som Malin Byström förstås levererar med svidande intensitet, särskilt i de mest stilla partierna, hör till dessa smycken.

(Och även det följs av lite kladd, innan ridån får falla. Tråkigt).

En ren fars

Rosenkavaljeren brukar presenteras som berättelsen om hur Fältmarskalkinnan kommer till insikt om tidens obönhörliga gång och vad den gör med kärleken och älskande. Men i mina ögon liknar den mest en traditionell fars med rötterna i antiken, commedia och 1600-talet, om hur de unga tu drar en fåfäng gammal narr vid näsan och får varann, efter diverse osannolika förvecklingar.

Fältmarskalkinnan dominerar förvisso första akten  - och Malin Byström gör verkligen det, dominerar – men är helt borta i den utdragna andra akten och dyker sedan inte upp förrän i slutet där hon omedelbart inser att hennes förre älskare har valt en annan. 

Ett blänk av eftertanke kring tidens obönhörlighet syns till, men det går snabbt, Och sedan får de unga älskande varann på riktigt.

Förutom Malin Byström är man förstås imponerad av Elin Rombos Sophie och den för oss tidigare helt okända mezzon Adrian Angelico – läs om hen här  - som sjunger Octavian.

Det är om deras kärlek denna uppsättning handlar, de står i centrum, och även om Adrian Angelico ibland har lite svårt med det där att sångaren liksom måste tränga sig förbi orkestern, så gör de det bra.

Svårt, det där med tyska

Elin Rombo kan man alltid lita på, och jag tycker riktigt riktigt bra om hennes insats här.
Som Byström bär den första akten bär (och räddar) hon den andra, den segaste.

Däremot hade jag svårare med Bjarni Thor Kristinsson som baronen. Delvis beror det på att hans tyska var så bedrövlig, det gick svårligen att begripa vad karln sjöng, men det var något annat också. Som jag inte kan sätta fingret på. Men ändå.

Det där med tyskan är f.ö. genomgående ett litet problem. det märks tyvärr att tyska inte riktigt är ett levande språk i Sverige längre. 

Det är en del  svenska sje-ljud för originalets ich-laut, och omkastningar av diftonger.  Ingalunda begär jag att alla operasångare skall behärska alla språk – men det märks.

Så är det uppsättningen.

Eller, jag vet egentligen inte riktigt om det är uppsättningen eller dramat i sig. Men som sagt, vad man får uppleva liknar mest en traditionell fars.

Aldrig engagerad

Som återkommande läsare vet har jag ingen förväntan på logik eller rimlig intrig i en opera. Herregud, jag uppskattar ju Turandot!

Men här är problemet mest det att jag aldrig blir särskilt engagerad i dessa människor. Vad angår mig deras öden?

Till den känslan bidrar de avsiktliga eller oavsiktliga verfremdungs-effekterna på scenen. Inte minst det här med kostymerna. Rosenkavaljeren utspelar sig uttalat i någonsorts 1700-tal, i kejsarinnans och perukernas och den ståndshögfärdiga bördsadelns tid, där män slåss med värja.

Några av protagonisterna bär också sådana kostymer. Men andra är högst nutida, och en och annan ser ut att höra hemma ungefär i Richard Strauss tid.  Stackars Octavian hinner med att finna sig i alla perioderna, som det synes.

Det där är lite för populärt, att blanda kostymperioder så. Jag har aldrig förstått om det är ren slapphet, eller någon djupsinnigt som går förlorat på mig.

Att flytta ett helt drama i tiden, det må vara, även om jag oftast finner det helt onödigt. Ett tidlöst skådespel behöver inte förflyttas för tidlösheten skall framhävas. Snarare tvärtom.

Men det är i alla fall helt rimligt.

Men den här töntiga blandningen?

På mig fungerar den alltså så, att mitt ointresse för dramats figurer förstärks.

De sjunger fint, i flera fall. Det är bra.

Men dramat? Ger jag tusan i.

Då blir fyra och en halv timma väldigt långa, även med väl tilltagna pauser.


Tre stora sångerskor i det vackra finalpartiet - här från en uppsättning 1992.

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

Genombrott eller comback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Utsikt från terrassen en försommarkväll