Bland många tröttsamma ting som man kan reta sig på, om man
inte är en människa med perfekt konfuciansk eller rentav buddistisk jämvikt –
och det är man inte – är tidningarnas och bilagornas och trivselTV-programmens
återkommande utrop”70 är det nya 50”
Förvisso lever vi både längre och friskare, relativt sett,
men alla vi som blivit lite äldre vet att det inte är riktigt så att allt förblir likadant.
Och framför allt: som så mycket annat gäller det främst de
lyckligt lottade, de som dragit vinsten
Det är fortfarande så att kroppen blir mer opålitlig. En 70-åring
kan inte göra allt det som en 50-åring kan, och som en rimligt frisk 50-åring
kunde göra även förr.
Träning? Javisst. Men
att jämföra en maratontränande 70-åring med en 50-årig soffpotatis är
meningslöst. Lika för lika är vi som är äldre svagare, tröttare, mindre
uthålliga.
Man vet också att den diagnos man får vid 70, den får man
oftast leva med till livets slut; sånt där är inte tillfälliga slängar längre
Och även dagens 70-åring måste stiga upp på natten, som hans
pappa och hans farfar gjorde.
Det är också så, bittert så, att döden inte har slutat att
ta hem sina skördar bland de äldre, trots alla framsteg och alla
livsstilstrender som skildras i söndagsbilagorna.
70-åringar går på fler begravningar än 50-åringar gör.
Och det är en viktig skillnad i tillvaron, en som inte kan
trollas bort med positivt tänkande.
Och då har vi inte ens berört den stora sociala skillnad som ligger i att ha ett arbete eller ej.
Som i vårt pliktmedvetna och hårt socialt kontrollerande land är så central för både människovärde och bemötande.
Även de som – liksom jag – älskar friheten från lönearbetet
och njuter varje dag av den, vet att socialt är man en annan nu.
Man är inte stigmatiserad som ofta den arbetslöse, hen som i vår
samtida prestationskultur ”inte förmår skaffa ett jobb”, utan normalt
respekterad, ibland rentav snarast aktad.
Hur man än räknar.
