Efter 50 år - den bästa upplevelsen

Troligen, ja ganska säkert, var det mitt livs häftigaste konsertupplevelse.
Och det var för i dag exakt 50 år sedan.
Ett halvt sekel.
Jag ser på bilder av de andra som var med, och förstår hur gammal jag har blivit.

Det var den 9 januari 1970, och CSN&Y spelade i Konserthuset.

Jag gillade dem rätt bra, mest byggt på vad de åstadkommit i sina ursprungsgrupper - Byrds, Hollies, Buffalo Springfield - eller kanske snarast på hur bra dessa grupper var och varit.
Men de var knappast de stora favoriterna. Jag minns att jag var besviken på första singeln, Marrakech Express ,som kom sommaren innan, när gruppen just bildats.
För mycket Hollies, för lite Byrds, tyckte jag.
Hade inte kusin O varit i stan och velat gå så hade jag nog aldrig kommit på den där konserten.

Fortfarande glad

Femtio år senare är jag fortfarande glad åt att jag gjorde det.
Helheten var strålande, först den akustiska delen med låtar som Helpless, Our House, Judy Blue Eyes (ni som sett Woodstockfilmen minns kanske den) och en fantastisk  a cappella.version av Blackbird  - men det var i den "elektriska" delen efter paus där höjdpunkten kom.

När Neil Young och Stephen Stills gick i närkamp i Down by the river så lossnade hela världen en smula ur sina fästen.

Det känns fortfarande lite överraskande för mig som allmänt mest gillar det lite lugnare, men den versionen av Down by the river tog fullkomligt andan ur en.
Youtube-varianten ovan ger en skärva av det, men bara en skärva, givet att man den gången för 50 år sedan höll på avsevärt längre.  Jag har för mig att det var 20 minuter, men kan inte svära på det, kanske var det  närmare skiv-orginalets nio minuter.

Dramat på nytt

Intensiteten i gitarrduellerna mellan Young och Stills fick oss alla att hålla andan.

Rivaliteten och brödraskapet mellan de båda hade både skapat och brutit sönder Buffalo Springfield, det visste alla.
Vad vi fick uppleva var att se det dramat uppspelat på nytt, i svidande vinande gitarrsolon som slet i varandra med en intensitet som jag aldrig hört maken till.
Inte förr, inte senare.
Det var bortanför magiskt.

Och det har liksom aldrig tagit slut.




Senare (och tidigare) konserter har bjudit på fantastiska upplevelser, några gånger uppe i det svindlande - Pink Floyd, Bruce Springsteen, Sandy Denny, Kari Bremnes... - men aldrig riktigt något som detta.


Jag återkommer till dem.
Men vilar nu en stund i ekot av de där vinande, skrikande, svidande, ilande gitarrerna, och insikten att ett halvt sekel har passerat, och vad det betyder för mig och mitt liv.

Det är en gammal man som berättar.




Ännu en version  från tiden, inte heller den med samma vilda intensitet. Men ändå:



(bryr er inte om David Crosby. Han är inte med i gitarrduellen. Han bara står där och har kul)

__________________________________________________


Stjärnögonblick under 50 år