Fjäril i bärnsten: Pink Floyd, 19 mars 1070

För några månader sedan skrev jag några rader om ett halvsekelgammalt magiskt konsertminne, CSN&Y i konserthuset, eller rättare sagt, en låt den gången.

I kväll är det lika länge sedan, ofattbara 50 år, sedan ett annat, lika magiskt minne.

Kanske ingenting jag minns övergår den där gitarrduellen i januari, men som helhet var nog konserten med Pink Floyd på Konserthuset den 19 mars 1970 (som för övrigt också var en torsdag, just som i dag) det största jag har upplevt på rockmusikscenen.

Så här skrev jag om den i januari i år:

Jag var ett fan sedan de första singlarna sommaren 1967. See Emily Play var en uppenbarelse i mitt unga liv.

Men jag hängde med längs vägen in mot konstmusiken och det som senare skulle bli arenarockens mammutstycken..

Skivorna  Saucerful of secrets, UmmaGumma, Atom Heart Mother..

Det var inte förrän nån gång runt Meddle som jag började tappa intresset för det här bandet

I mars 1970 var det ännu på toppen.

En omtumlande och fantastisk konsert var det. Och höjdpunkten var denna:

Stycket Saucerful of secrets inleds med ett par minuter av brötigt elektroniskt stök, som nog har varit hos Stockhausen och andra i trakten av Darmstadt och hämtat inspiration, som sedan övergår i det romantiska uppåtsträvande orgel-och-körparti som fått namnen Celestial Voices.

Gotiska katedraler i musik.

Jag älskade det då och finner det fortfarande absolut njutbart.

Den svindeln då, så annorlunda än gitarrvildheten, men med samma känsla av befrielse, av lösgörande.

Musikens magi.

Då.

Och kanske lite, lite, även nu.

Jag hade helt glömt att de tydligen spelade Ceslestial Voices-partiet som extranummer (jfr setlist).

Floyd var annars knappast ett extranummer-band.

Såg dem ännu en gång, hösten 71. Fortfarande bra, men magin fanns där inte riktigt längre.

(Youtube-snutten är från Pompeji-konserten följande år, och ger absolut en hyfsad bild men kan förstås inte förmedla upplevelsen där och då.

Här en version med orkester och kör, som faktiskt ligger närmare min minnesbild.)


Ja, alltså.

Men det var ju inte bara Saucerful. Jag kunde ju skivorna utantill, från Syd Barrett-debuten "The Piper at the Gates of Dawn" till den på hösten före konserten utgivna dubbel-lp:n UmmaGumma, vars live-partier gav en ganska bra aning om hur konserten skulle låta, fast en konsert förstås är ganska mycket mer än en skiva.

Jag släpade några kamrater med mig, som inte hade lika mycket förkunskaper. Åtminstone en av dem minns fortfarande den där konserten med mycken glädje, konstaterade vi härförleden.
Det handlar inte bara om musiken, det handlar också om att det var ett magiskt år då man var sådär 15-16-17 år och liksom allting hände.
Men det handlade om musiken också.

Jag skulle inte ha kunnat räkna upp exakt vilka låtar de spelade - femtio år är när allt kommer omkring femtio år - men setlistan på nätet visar att de som ofta inledde med Astronomy Domine, den enda Barrett-låten som hängde med, i en redan under Syds tid kraftigt utvidgad version jämfört med skivan (den finns också på UmmaGumma)

Så här lät den på en konsert någon månad senare

(Så här lät den på UmmaGumma, och så här i original)

Jag minns också att de gjorde instrumentala "Careful with that axe, Eugene" och Cymbaline i en fin version. Däremot hade jag helt glömt, eller kanske aldrig fattat, att de också gjorde en tidig version av det som blev nästa skivas huvud- och titelnummer, Atom Heart Mother.
Det stycket blev aldrig riktigt någon favorit hos mig, även om jag spelade skivan många gånger när den kom - men det var framför allt de ensamstående sångerna på sid två, framför allt Roger Waters sorgsna "If".
Men det var senare, evigheter senare, ett halvår eller år senare, eoner av den sortens tid som pågick då.

Konserten låg kvar som en skimrande fjäril ingjuten i tidens bärnsten.
Redan från minut ett och i femtio år sedan, den där lyckokänslan av att få vara där, vara här, uppleva detta, ha upplevt detta.

Kanske vet du vad jag menar, och då förstår du.
Eller så vet du inte, och då är det ingen mening att jag försöker förklara.



Och ja, egentligen är det ju nästan komiskt att jag leddes till det blivande arenarockbandet med dess smältande svävande klanger (även om jag som sagt personligen tappade intresset nånstans vid Meddle), av den här låten: