Har vi råd att leva?

Äta eller ha kvar?

Vi talar med rätta om att vi för klimatets och planetens och överlevnadens skull inte har råd med vår nuvarande konsumtionsnivå och dess fortsatta ökning.

Det är förstås sant, plågsamt sant, på ett sätt som kommer att stå allt tydligare.

Men det finns en ytterligare sanning – vi har inte råd ens i det ganska korta perspektiv som ”bara” handlar om ekonomi.

Slå ihop de vanligast diskuterade problemen i samhället – vårdkriser på flera nivåer, rop på fler poliser, illa underhållen infrastruktur, behovet av nya energikällor, underbemannad skola, en demografi som förskjuts, åtgärder mot segregation och utanförskap etc etc – så ser vi ett gemensamt: behovet av resurser.
Av pengar.

Ofta(st) behövs det annat också, nytänkande eller återgång till gammalt, klokare tänkande, användning av smartare teknik, administrativ kompetens, och annat.
Men det mest grundläggande, oundgängliga, är pengar. Att göra samhället bättre kostar pengar.

Men landets resurser är ändliga. Nationalekonomin sätter gränser redan innan planeten gör det.
Och vi vill, som samhälle, som grupp, som en samling av beslutande individer, uppenbarligen inte satsa de resurser vi har på lösningar av de uppräknade problemen.

Vi vill behålla de pengarna för oss själva. Vi vill välja vår egen konsumtion.
Och det kan man ju vilja, och välja.
Man kan prioritera en ny bil framför underhåll av vägen den skall köra på.
Man kan prioritera en skönhetsoperation på Fina Kliniken framför kortade operationsköer.
Man kan prioritera att köpa en fredagsholk eller en lördagslina framför insatser mot gängen.

Men man kan i längden inte både äta kakan och ha den kvar.

Vi är, som samhälle, fria att strunta i det. Men vill vi ens börja lösa de uppgifter som listats ovan, och andra av samma sort, så måste vi satsa resurser. Som sagt, få om ens några är lösta med bara pengar. Det behövs vilja, planering, kreativitet, öppenhet för nya lösningar, samverkan.
Men inga kan lösas utan pengar. Mycket pengar.

Vi har pengar. Vi är inte längre ”världens rikaste land”, men vi är fortfarande ett resursstarkt land.  

Men vi har valt att behålla dem för våra shoppingturer. 

Farfar 2 - Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten

När man ser Sverige av i dag, och hör det som försiggår i stället för samtal, känner man sig som en förälder vars barn kommit snett i livet: Vad gjorde vi för fel?

                                                                   *  *  *

Europa brinner, floderna torkar ut, själva har vi bara pga tur klarat oss undan 2014 och 2018 års brandscenarier medan grundvattnet sjunker...
Men när temperaturerna efter någon dags svalka och regn åter ser ut att stiga jublar man i morgon-tv: "I veckan kommer badvädret åter."

                                                                   *  *  *

Jag trodde att Liberalerna sparkade Sabuni för att hon var ofokuserad och fladdrig, att hon var dålig på att förankra, och att hon alls icke var den röstmagnet man tänkt.
Men det var tydligen i själva verket så, att om man vill samarbeta med högerextremister så duger det inte med en svart kvinna i ledningen; det kräver en vit man.
Som Jimmie kan lita på.

                                                                   *  *  *

Upplysningsprojektet och humanismen – det var kul så länge det varade.

                                                                   *  *  *

En av de egendomligaste vanföreställningarna är denna kvarhängande om ”det vänstervridna SVT”.
Jag menar, tittar de inte?

                                                                   *  *  *

Alltså:

Världen har en kronisk och akut miljö-/klimatkris som redan påverkar livsmöjligheterna för oss alla mer eller mindre, och kommer att göra det accelererande; vi har en akut energikris - utlöst av ett sönderslitande krig vars följder är omöjliga att överblicka - som kan medföra hittills osedda försörjningsproblem med värme, kraftförsörjning, mobilitet och produktion i hela Europa, och vi är raskt på väg in i en lågkonjunktur av 30-talsmått.

Så vad gör partierna?

Överbjuder varandra i erbjudanden om att "kompensera" och "hålla oss skadeslösa". Sockra, sockra, sockra budskapen.

Varför i helvete har ingen modet att säga att det inte handlar om att fördela välstånd, utan att se till att vi klarar nedgång, inskränkningar och brist så gott som möjligt?

Varför?!

Alltså, människor som lever i ett av världens rikaste länder, med social grundtrygghet, som har eget tak över huvudet, och pengar på kontot och är rimligt friska – och aldrig har vett att vara tacksamma utan oavbrutet gnäller och gnyr över vad de inte har…

                                                                    *  *  *

”Jag vill ha marknadens fördelar – men dumma dumma sossarna om jag drabbas av några nackdelar!”

                                                                   *  *  *

Man brukar ju säga att alla revolutioner äter sina barn. Kanske börjar vi nu förstå att det gäller även den industriella revolutionen.

                                                                   *  *  *

Den som faktiskt tror att nya kärnkraftverk skall lösa dagens elmarknads-problem, den borde ta mig tusan inte få ha rösträtt.

                                                                   *  *  *

Jag är orolig för alla de borgerligt sinnade människor jag känner, som nu är beredda att lägga sin röst för en Jimmie Åkesson-regering, en röst tillfälligt deponerad hos M, KD eller L.
Är verkligen Magdalena Andersson en så mycket värre ledare för Sverige än Jimmie??
Tycker ni faktiskt det, mina vänner?
Då är jag rädd att jag misstagit mig på er.

 I andra länder har man en energikris. I Sverige har vi bara en högkostnadskris.

                                                                   *  *  *

Man borde förstås vara tydligare i kampen mot fascismen, med det att den ingalunda ger den ”effektivitet”, den ”ordning” eller den ”laglydnad” som propagandisterna utlovar och som möjligen är den viktigaste lockelsen för de rädda människor som nu flockas kring den.
Fascismen, det auktoritära reaktionära högerstyret under vilket namn det än marknadsförs, medför tvärtom vanligtvis ineffektivitet, splittring, korruption, nepotism och slöseri. Gång efter gång, i land efter land. En skakigare ekonomi.
Och ökad polarisering, stigande motsättningar, bubblande våld under det öppna våld som regimen står för.
Ibland startar det genast, ibland kommer det efter hand. Men det kommer.
Det här är inte någon historieläxa, det är likadant nu. Se på Ryssland. Se på Turkiet. Se dig om i världen.

                                                                   *  *  *

Ser ännu en av dessa valanalyser av journalisternas älsklingsspel ”Vem får bilda regering”, där förutsättningen återigen är att SD möjligen kan ställa krav på att sitta i regering, OM partiet blir det största borgerliga partiet, annars inte.
Men varför i himlens namn förutsätter man det???
Om Jimmie vill bli minister – vilket vi inte vet - så räcker nuvarande siffror utmärkt till för honom att säga ”Ta med oss, annars blir det inget”.
Sandlåde-Uffe kan inte blida regering utan SD:s godkännande, punkt.
Men hela tiden låtsas såväl M+KD som deras propagandister i medierna att de kan avgöra den saken själva, och besluta som de tycker.  "Vi ska föra vår politik"
Jag tror man får förutsätta att partistrategerna mycket väl vet hur landet ligger.
Och att de planerar, när Jimmie dikterar villkoren, att säga något ungefär i den här riktningen: ”Ja, vi ville ju egentligen inte ha det så här, men nu ser det ju ut att bli nödvändigt för att bilda en borgerlig regering och bli av med sossarna, och det är ju det viktiga i alla fall. Så för att nå det stora målet måste vi TYVÄRR göra avkall på denna enda punkt. Välkomna in i regeringen, Jimmie, Mattias, Oscar, och  ni andra!”
Det talet ligger säkert redan färdigskrivet.
Störst-parti-racet handlar, om något, om vem som får bli statsminister.

                                                                   *  *  *

Jag undrar vem som blir först med att säga "Som elprisläget är i Sverige, så har vi inte råd att stöta oss med ryssarna!  Vi måste stoppa sanktionerna"
För när valrörelsen väl är förbi, så kan man ju säga det som man inte velat säga förut, att elprisernas stegring i Europa - där Sverige ju fortfarande ligger, väl? - i första hand har med den ryska krigföringen att göra.
Så vem blir först?  Lillefar Putins gängse stödtrupper i SD? Eller någon plånbokskramande moderat?
Eller en spritt språngande Bjäbba?

Det börjar väl bli dags att se över brandskyddet i riksdagshuset.

____________________________

Vill även rekommendera två inlägg från den pågående debatten,
Det är inte alltid man tycker att Jonas Gardell prickar rätt, men här gör han det.
"På riktigt - jag hatar den här valrörelsen"
Den mer eftertänksamme Per Wirtén uttrycker samma sorts frustration i andra termer:
"Årets valrörelse är en lavin av sopor"

____________________________

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre

Farfar

 

Denna omvälvning, denna magi, denna våg av meningsfullhet.

Jag har inga förväntningar på att bli väldigt gammal, att få följa världens gång och människors öde i oändliga tider.  All tid är utmätt, och all tid är kort.
Men det jag har fått uppleva nu har vidgat mitt liv, på ett sätt som jag inte kunnat föreställa mig.

Hur kort min gemensamma tid med min sonson än skulle bli har jag ändå upplevt den. Har vi ändå mötts. Han har funnits i min värld och jag i hans.
Och hur lång den än blir kommer näppeligen någonting att kunna riktigt mäta sig med dessa första dagar, det fullbordade miraklets tid.

Det är en existensvåg full av påminnelser om vad livet är, det är steg på existensens berghällar.
Gemenskapens form och varats fortlöpande skapelse.
Stora ord och väldigt små rörelser.

Och en oändlig tacksamhet över att ha fått uppleva detta.

Vad tror de egentligen?

 Ser ännu en av dessa valanalyser av journalisternas älsklingsspel ”Vem får bilda regering”, där förutsättningen återigen är att SD *möjligen* kan ställa krav på att sitta i regering, OM partiet blir det största borgerliga partiet, annars inte.

Men varför i himlens namn förutsätter man det???

Om Jimmie vill bli minister – vilket vi inte vet - så räcker nuvarande siffror utmärkt till för honom att säga ”Ta med oss, annars blir det inget”.

Sandlåde-Uffe kan inte bilda regering utan SD:s godkännande, punkt.

Men hela tiden låtsas såväl M+KD som deras propagandister i medierna att de kan avgöra den saken själva, och besluta som de tycker.. "Vi ska föra vår politik"

Jag tror man får förutsätta att partistrategerna mycket väl vet hur landet ligger.

Och att de planerar, när Jimmie dikterar villkoren, att säga något ungefär i den här riktningen: ”Ja, vi ville ju egentligen inte ha det så här, men nu ser det ju ut att bli nödvändigt för att bilda en borgerlig regering och bli av med sossarna, och det är ju det viktiga i alla fall. Så för att nå det stora målet måste vi TYVÄRR göra avkall på denna enda punkt. Välkomna in i regeringen, Jimmie, Mattias, Oscar, och ni andra!”

Det talet ligger säkert redan färdigskrivet.

Störst-parti-racet handlar, om något, om vem som får bli statsminister.

Augusti: Blicken ut

Det finns ett mörker runtomkring. Det kommer alltid att finnas. 

Vårt liv är ett ljusblänk i det stora mörkret. Inget mer, och inget mindre.

Men det går att se ut genom fönstret. Där finns en äng, en sjö, en skog.

En horisont.

Vi hör dit också.  Eller det är dit vi hör.

Mörkret är den ram som finns runtom oss och vårt. Men bara runtom.

Vårt liv finns i blicken ut. 

Blommorna, sön, skogen. Horisonten.

                                                                                                        Gammelträde, Ytterhogdal

_________________________________________________

Juli: Det som finns kvar

Juni: Långt borta och nära

Maj: Under månen

April: Återstår att se

Mars: En annan tid 

Februari: Kommer ljuset?

Januari: Tiden påminner oss