Glad och Bitter: Tillbaka till våren genom mer vinter

Detta är andra delen.
Första delen hittar du här.

Dag 5, och vi hade kommit till Tromsö, en stad som inte riktigt

kan bestämma sig om den bäst marknadsförs som

'Porten till Arktis' eller 'Nordens Paris'.

I Tromsö domkyrka möttes vi av blågult påskris
- och det handlade förstås inte om Sverige den här gången

Var man än går i Tromsö är det lätt att Ishavskatedralen, denna spännande
- och vackra! - blandning av frysta fiskblock och operan i Sydney, dyker upp

Amundson och Amundsen möts i Tromsö.
Roald behöver borsta bort snön från axlarna.

Anna-Lena går i närkamp med konsten på Nordnorsk Kunstmuseum
i Tromsö (det har en avdelning i Bodö också)

Jag lovade er ju lunnefåglar - den här är också från Nordnorsk Kunstmuseum.
Ett par uppstoppade mötte vi i Honningsvåg, men tyvärr inga livslevande,
i alla fall inga som vi hade möjlighet att artbestämma.

Annat var det vid förra resan: Läs mera här.

I Finnsnes var det inte bara snö. Det var riktig jäkla vinter.
Definitivt inga strandhugg den förmiddagen

Honningsvåg.
Vinter där också, men en lite mera inbjudande. Som vilken
fin januaridag som helst, soligt, några minusgrader, krispig luft.
Och ett väldans intressant museum, som handlade mer om staden H
och om hela regionen än om Nordkap, trots namnet "Nordkapp-museet"
Engagerad museipersonal ger alltid extrapoäng.

Årets rosa spark hittade vi också i Honningsvåg, där för övrigt
sparkstöttingen öht syntes vara ett fortfarande använt fordon.

(Den förra rosa sparken, i Geilo 2013, blev bl.a. en kalenderbild)

Ett oväntat möte vid ishavsranden

I Mehamn blev jag inte avsläppt för den blixtvisit på kajen jag föreställt mig,
för det var ingen annan vare sig av- eller påstigande, så landgången lades aldrig ut.
Men en bild på det blå huset fick jag i alla fall.
(Mer om Mehamn och en resa dit här.)

Slettnes fyr.
Nordligast på Nordkyn-halvön och därmed rimligen den
nordligaste byggnaden på det europeiska fastlandet. Och en plats
där det enligt skyltar vid fyren aldrig råder meteorologisk sommar.
Vilket var lätt att föreställa sig denna kväll.

Finnmarkskusten, den sträva.
Denna gång också höljd i snö vilket inte
gör den mindre kärv .

Snön föll inte bara i land

Resans vändpunkt, Kirkenes.
Snön föll, vinden drev, och A-L hade ont i en fot.
Vi stannade ombord.

Och så var det dags för MS Nordkapp att växla riktning,

förvandlas från "nordgående" till "sydgående".
Och vi med den. På väg hemåt.

Nästa stopp var Vardö, Norges östligaste stad.
Här som överallt i Finnmark en modernistisk kyrkobyggnad,
uppförd efter förstörelsen 1944-45, när de retirerande nazityska
styrkorna brände allt vad de kunde i regionen.
Bakgrunden är bitter, men flera av kyrkorna är vackra exempel
på att även modern arkitektur kan ge stora skönhetsvärden.

I Vardö var vädret inte stort bättre än i Kirkenes, snarare tvärtom,

men vi gick av i alla fall och tog oss i narig vind och vågrätt snöfall

så långt som upp till fästningen Vardöhus.
Att hinna bort till det gripande minnesmärket över häxprocesserna

som gick hårt fram här på 1600-talet var inte att tänka på denna gång.

Redan den korta "promenad" vi gjorde var jobbig nog,

och en varm choklad satt väldigt fint när vi kom tillbaka ombord.

I Hammerfest nästa morgon var det snarast ännu mer snö, men också

en frusen sol som gjorde tillvaron betydligt mer trivsam.

På skylten på garaget står det en vänlig uppmaning om att

inte blockera porten...

De som parkerat ute på gatan hade det inte mycket lättare...

Så är det att bo i världens nordligaste stad (något som upprepas

närmast till leda i Hammerfest - trots att Honningsvåg

faktiskt ligger längre norrut, och räknas som stad sedan 1996)

Någonstans där Finnmark och Troms möts såg vi denna
praktfulla solnedgång bakom fjällen - svår att göra
rättvisa även med bättre kameror än våra.

Och så var vi tillbaka i Tromsö, där vi (som varje resa hittills)

avnjöt en midnattskonsert med musikaliska möten mellan

norsk folkton, klassiskt och jazz.

Denna gång i domkyrkan, inte uppe i Ishavskatedralen

som vid tidigare tillfällen. Det lät bra där också.

Och när vi kom ut nån gång vid ett-tiden på natten

var det långt ifrån mörkt. Midnattssolen skulle inte dröja länge

Ingen jättestor hytt, men funktionell, och med "slow tv"
i fönstret hela resan ;-)
Vi hoppade över formell hyttstädning rätt många dagar, och
bäddade sängen själva; det hade dock inte skett när denna bild togs.

I Stokmarknes - där Hurtigruten en gång startades - fann vi detta

intressanta exempel på skyltning, som tycks vittna om att Norge

länge stått under dansk påverkan...

Och så kom vi tillbaka till Svolvaer, ett av Hurtigrutens
trivsammaste stopp, enligt vår mening. Berget som ser ut som
en lyftande örn vakade över kyrkan och staden.

Och därute låg hotellet där vi bodde första gången, när
vår båtresa avslutades just i Svolvaer.

Och så kom, helt oväntat, en annan av resans verkliga höjdpunkter.
Vi tog en promenad i trivsamma Svolvaer, med en stund över
pga inställd liten utflykt, när vi plötsligt stod inför denna butik på torget.

Namnet, så knutet till Svolvaer, fick oss att hoppa till. Inte nog med det,
det var öppet fast klockan var sådär 8 på kvällen. Vi gick in, fick ett glas bubbel
eftersom butiken hade kampanjkväll inför sommarens student- och bröllopssäsong
med erbjudanden på den sortens kläder - och var snabbt inbegripna i ett långt samtal
med innehavaren Per Bremnes. Det handlade om Amanda Christenssen, pionjär på flera områden (och från vars firma jag köpte en fluga), om att driva en klassisk herrekipering
långt norr om polcirkeln, om vespor och resor med och reparationer av dylika (med anledning av att en vacker orange vespa stod i butiken), med mera.

Och så pratade vi, oundvikligen, en smula om hans sysslingar,
som sjunger så fint.

Torghatten.
Det 'lilla hålet' som nätt och jämnt syns på bilden
är 35 meter högt och 20 meter brett.
Det finns flera sagor om ön, berget och hålet, och nästan alla
inbegriper de jättar och pilskott. Och i något fall också
fjällmassivet på fastlandet som kallas 'De syv søstre'.
Vetenskapen hävdar dock att hålet skapades av istida erosion.

Sista giren in mot Bergen.
Strax dags att skiljas från MS Nordkapp efter två (nästan) fina veckor,
för nya färder med tåg och buss.

Med Bergensbanen tillbaka in i vintern.
Snö i Finse
Snö, snö, snö.
Det är liksom så det ofta är i Finse.
1222 möh

I Geilo var vintern ändå över, även om det fortfarande
låg snö i backarna, och vindarna var ganska nariga

Geilo station. Här skulle det komma en buss 10:03 - 'bus for tog'.
Det gjorde det inte.
Här borde också ha stått en skylt om var bussen skulle stå, om den kom.
Det gjorde det inte. Heller.
Här kunde det ha funnits någon sorts information.
Gissa om det fanns?
Vi ringde, och fick veta att en buss var på väg, i alla fall.
Till slut dök den upp, och vi kom iväg.