tisdag 6 juni 2023

Nationaldagsfunderingar 2



I nationaldagstider stöter man ju alltför ofta på undrandet varför "just vi svenskar är så dåliga på att fira vår nationaldag" - ofta kopplat till (van)föreställningen att Norges lidelsefulla firande av 17 maj har nånting med unionsupplösningen 1905 att göra. 

Men så var det ju som bekant inte. Inte alls. 
Norge firar ju ingalunda 17 maj för att de slapp ur unionen med Sverige. Den unionen var ännu inte ingången när man samlades på Eidsvoll i maj 1814 och antog en författning för Norge, en för tiden ovanligt demokratisk och om man så vill 
modern författning. 

Ryggstöd


Med den i ryggen kunde norrmännen slippa undan en svensk erövring, (Kielfredens ”union”) och Karl Johan fick nöja sig med en lösare union där han var kung över Sverige OCH Norge.
Som upplöstes på hösten 1905.

Den norska nationalismen har därefter hela tiden haft en avsevärt bredare prägel,  ytterligare accentuerat under ockupationen 1940-45, medan den svenska  oftast kom att sambo med punschskålar, kungliga järnvägsinvigningar  och det slutande 1800-talets klassamhälle; i Sverige var demokratins genombrott  en vänsterfråga, även om alla kanske inte svor på frasen om att ”proletären har inget fosterland”.  
I Norge var och är nationalismen norsk.

Vi svenskar älskade då (och älskar fortfarande) allt det moderna. Och nationalismen som sådan rangerades därmed lätt in i det gamla, övervunna, o-moderna.

Med denna tanke i bakhuvudet kan man närma sig det faktum att flera av de länder som firar högljutt och dansar på gatorna inte så ofta firar nationell frigörelse, utan i lika hög grad ett steg mot frihet, jämlikhet och broderskap, för att citera kärnan i den kanske viktigaste av dessa händelser.

Även i USA, vår förebild i allt, var ju rättigheterna en lika viktigt del som oberoendet för grundlagsfäderna. Man kan argumentera för att det senare främst var ett medel för att säkra det förra.

Vem firar?

Och vilka länder förutom Norge, Frankrike och USA firar egentligen så storslaget, eller med verklig övertygelse?   Tjavars, i Finland får man hälsa på presidenten – det Finland för vilket frigörelsen från Ryssland också var en frigörelse från tsaristisk despoti.

Och våra danska vänner, vars nationalism och historieintresse definitivt överträffar vårt, de har inte ens en nationaldag. De firar Grundlovsdagen, då enväldet avskaffades och en författning  upprättades. Inte heller Storbritannien har någon nationaldag.

Man kan nog argumentera, om man orkar, för att de ”starka” och betydelsefulla nationaldagarna  ofta handlar just om modernisering och demokrati, och att de firas till åminnelse av något vars betydelse folket var medvetet om när det hände, och sedan har hållit i minne – inte var framplockade av arbetsgrupper ett antal hundra år senare.
Karl XIII snarare än Gustav Vasa, alltså.

Man kan också skänka en fundering åt frågan, om intresse för historien inte ibland kan slå över i sjuklig fixering.  Det är ibland som om slaget vid Trastfältet ännu inte tagit slut. Och uppenbarligen måste fortfarande Mazepa  besegras och drivas i graven.




En gammal fundering om nationaldagar


torsdag 1 juni 2023

Juni: Det går så fort


Almanackan ljuger inte: Sommaren är här.
Om vädret nickar instämmmande, eller häftigt skakar på huvudet,
betyder ingenting, nästan ingenting
Snart är det midsommar och tidsvända.
Det går så fort. Allt går så fort
Det är, och sedan är det förbi.
Det ljusnar, och det mörknar igen.
Och sedan, kanske, ljusnar det en stund igen.
Kanske.
                                                                                                       Gammelträde,Ytterhogdal

måndag 1 maj 2023

Maj: Mosippan berättar om våren

    

Mosippan, oansenlig och vacker. 
Egentligen står den i linets landskap, för detta är Hälsingland, men Hogdalsbygden med sina fåtaliga gläntor i skogen är mosippe-bygd, långt från storgårdarna som linet byggde.
Så Härjedalens landskapsblomma tittar fram vid infarten till Svedjevallen, försiktigt sticker den upp bland lingonriset

Det är svårt att inte fängslas av dess blyga skönhet, där den står och berättar att våren är på väg till skogarnas land.

Hur länge det än sett ut att dröja.

                                                                                                         Ytterhogdal

lördag 1 april 2023

April: Kommer en vår?


När mars i år går över i april känns slånblomningen, och våren över huvud taget, väldigt avlägsen.
Visst vet vi att det nog blir vår till slut, men när? Och hur blir det då, hur går det med den här skakiga och ryckiga världen.
Vad skall det, kort sagt, bli av oss?

Kanske blir det bra ändå. Kanske blommar slånet åter under en ljusblå vårhimmel. Kanske finns det människor kvar som bryr sig om - bryr sig om varandra, bryr sig om världen, bryr sig.
Kanske lever vi inte i den bästa av världar men likväl i en möjlig värld, en där man kan stå ut och finna sina glädjeämnen, finna små rum av glädje, vila, frid?

Kanske, möjligen. 
Vi får väl se. Någon sorts vår kommer, det kan man nog vara ganska säker på.
Ännu en gång kommer slånet att blomma.
Medan vi är på väg.
Någonstans.
                                                                                                                Torsberget


 ______________

onsdag 1 mars 2023

Mars: Inget att lita på


Mars är ingen månad att lita på
Vintern vill ge sig av, men vad kommer i stället?
Frusen värme, splittrat ljus, hastigt anade djup under hala stigar-
Skiften, ständiga skiften; alls inget bjuder mars att hålla fast i
Nej, mars är den mest opålitliga av månader     Inget som den lovar
håller den    Fönster blir speglar, speglar blir fönster, dörrar leder
ingenstans    Is som inte bär längre, is som lägger sig igen
En sol som ingen riktigt kan tro på.
Dagar som frusna flak över grått vatten
Mars
                                                                                                     Riddarfjärden

måndag 13 februari 2023

Spretiga tankar i mörkrets tid



Du som stolt deklarerar att du ”inte vill nöja dig med lagom– vill du helst ha för mycket eller för lite?
                                                    *  *  *

De lättledda tror gång på gång att alla de ondas fiender är goda
.

                                                    *  *  *

Vi har redan förlorat förmågan att uthärda att ha tråkigt. När vi också förlorar förmågan att längta, då är det snart slut på mänskligt liv.

                                                    *  *  *

Ett problem med dem som känner sig unga är att de tror att de alltid kommer att vara unga

                                                    *  *  *

Intressant hur  ofta ”Svärjevänner” kallar landet de är sådana kompisar med för ”skitland”…

                                                    *  *  *

För de flesta människor i världen är det självklart, naturligt och – betryggande, att leva i det system de växt upp i och fostrats av.
De tänker knappast på det som diktatur, eller feodalism eller förtryckande; för dem är detta det gamla vanliga.
Det är lätt att glömma. 
Längtan efter den moderna humanistiska friheten är inte en självklar födslogåva.

                                                    *  *  *

Om kriget: 
Från början kändes det som att Rysslands anfall på Ukraina var en gigantisk felkalkyl – ukrainarna gjorde starkt motstånd, EU slöt sig samman mer än kanske någonsin, Nato aktiverade sig, Tyskland lämnade sin fredspolitik, Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap, Europa ställde om från rysk gas och olja, sanktioner starkare än tillförne infördes.
Men – antingen det var tanken från början eller blev en följd av händelseförloppet – Ryssland och den ryska ledningen ser det inte alls så; vad man för är nu ett heligt krig, ett försvarskrig för högre värden, och kanske ett där valet står mellan fullständig seger och fullständig undergång.
Putins sällskap ser inte ut att ha någon känsla av misslyckande. Tvärtom – nu har man lockat ut fienden på fältet och visar vad det verkligen handlar om: Att rädda Heliga Moder Ryssland från attackerna från Väst.

                                                    *  *  *

För att förstå och beskriva Rysslands (inkl Sovjets) utrikespolitik under de senaste århundradena skapar det kanske en bättre klarhet om man inte talar om statsnamnen, utan använder begreppet ”Moskva”.
Dels därför att man inte fastnar i mer eller mindre betydelselösa skillnader mellan olika ideologiska överbyggnader, utan ser kontinuiteten.
Dels därför att det hela tiden har handlat om Moskva mot världen. Stalin satt i Moskva, Putin sitter i Moskva, och Peter den store satt i Moskva och ritade på sin nya huvudstad. Och under mellantiden fanns hela tiden den starka underströmmen som såg Petersburg som en sorts eftergift åt Västern,  åt det icke-ryska.
Och slutligen därför att en alldeles grundläggande tankefigur under politiken utgår från själva idén om Moskva som det tredje Rom, det heliga Ryssland som den sanna kulturens värn, och detta utgår från storfurstendömet Moskvas långa kamp för utvidgning i öst och väst.

                                                    *  *  *

Hur många nöjer sig inte med det näst bästa, inte för att vinna tid eller spara pengar, utan helt enkelt för att de tror att det är lika bra?
                                                    *  *  *

Alla dessa som talar om vad man ”fick” eller ”inte fick” i förflutna tider (till exempel de förhatliga boomersarnas hemmaplan "på 70-talet") och låter som om det var politiska påbud och förbud – när det i själva verket bara handlade om den tidens mode i offentligheten, vad den talande tyckte gav credd och poäng, eller motsatsen.
Alla ville hänga med och hänga på, då som nu.
Mer var det inte.

                                                    *  *  *

Har sett att man kallar Kristersson för Televinken. Sant att han är mer spelevink än statsman. Men jag tycker det är ärerörigt att jämföra Ola Lundberg med Jimmie Åkesson.

                                                    *  *  *

Det verkar som om svenska medier, enkannerligen vissa inom public service, har kört fast i en fälla: Eftersom det i vissa frågor handlar om vad som är sant och vad som inte är sant, och eftersom dessa frågor ibland har kommit att skilja höger och vänster, känns det som att "ta ställning i politiken" att berätta hur det faktiskt är.
Man kämpar förvisso vidare med klimatfrågan, sådär någorlunda (och varmt välkomnande klimataktivistisk extremism, så att man kan ta ställning mot ”vänstern” där, för balansens skull, förstår sig).
Det gör man. Men en massa andra gånger…

För det är ju inte för att ”mp stängde kärnkraftverk” som Europa har rekordhöga elpriser (och de överenskommelser som gjorts kring energin har skett under olika regeringar och varit blocköverskridande).
Och det är inte för att ”såssarna har förstört Sverige” som den nya regeringen inte uppfyller sina vallöften.
Och det var inte ”regeringen” som huvudsakligen  misskötte pandemi-hanteringen, utan allra mest regionerna, inte minst den största av dem. Och vi har faktiskt inte ”många fler offer” än andra jämförbara länder. Snarare tvärtom.
Och det är inte något uppenbart orättvist i att elområdena som alliansregeringen införde oftast ger något billigare el för den som bor i ett kallare klimat; det är en åsiktsfråga – eller rentav en fördom - inget faktum.
Och så vidare.
Men, som sagt, säger man hur det är, så kan ju trollarmén anklaga en för att ”ta partipolitisk ställning”. Eller helt enkelt för att ”vara politisk”. Och ”vinkla”.
Trött.
                                                    *  *  *

Observera: SD:s mål är inte sakpolitiska. Det ena eller andra förslaget väger lätt; vad man vill göra är att flytta värderingarna, förskjuta hela politiken.
Lite fascinerande hur projektet liknar maoisternas en gång i tiden: Svenskarnas värderingar skall flyttas så att de äntligen liknar folkets.

                                                    *  *  *

Eftersom delar av vänstern haft oskicket att kalla kreti och pleti som man ogillar för fascister, så har högern svarat med att man inte ens får kalla fascister för fascister.

                                                    *  *  *
Det synes mig som om diskussionen om en svensk kulturkanon går i cirkel:
För att öht kunna fastställa vad som bör ingå i en (just: fastställd) svensk kulturkanon måste man ju kunna konstatera och enas om vad som är det viktiga och centrala i en svensk (litterär) kultur.
Men om detta låter sig göras, rimligt klart och under rimlig enighet – till vad behövs då en av myndigheterna fastslagen kanon?

Sedan kan det ju vara bra att gå lite djupare in i frågan vad dess praktiska användning är.
Är den normativ – skall alla tvingas läsa dessa skrifter? Vad blir sanktionen för den som inte gör det? Skall man också ha förstått dem? Hur avgörs om man då förstått dem rätt?
Eller är den bara deskriptiv?
Talar vi i så fall om någonting annat än ett etnologiskt forskningsprojekt?

                                                    *  *  *

Visst vore det fint om medierna kunde skilja på ”inflationstakt i februari” och ”inflation i februari".

                                                    *  *  *

Man söker gärna skälen till valmanskårens vinglande i ’dumhet’ eller obildning. Och visst, de rent korkade inläggen i debatten har ökat lavinartat, och halva befolkningen är som bekant alltid dummare än genomsnittet - och obildningen griper om sig som mögel – men jag tror att den viktigaste enskilda faktorn ändå är bristen på konsekvenstänkande.
Medvetenheten om att en handling drar med sig följder, önskade eller inte, förutsedda eller ej, är svårt försvagad.
Man vill se action, men förstår inte ens frågan ’vad händer sen?’.
När detta sedan paras med den ekande tomma egoism som basunerats ut i decennier under förskönande namn som ’individualism’, då får man en sörja av kortsiktig egennytta utan ansvar.
Ungefär som det nuvarande regeringsunderlaget.

                                                    *  *  *

När övergick egentligen det faktum att en svensk konstutövare eller artist fick en utmärkelse från att vara en intressant nyhet till att vara en uppfordran till nationell stolthet och segerglädje?
När blev kulturen ett VM?

                                                    *  *  *

Varför tror du att allt är någon annans fel?

__________


Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid


Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten
Vad gjorde vi för fel?

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre




onsdag 1 februari 2023

Februari: Man får ta det.



Vinter eller inte vinter? Vitt eller vått?
Februari är inte längre vad den en gång var. Nu en tid som varken bär eller brister.
En osäkerhet som en gång kom först i mars. En tvekan

Man får ta det.
Man får ta det som är som det blir. Snön som faller och snön som smälter bort.
Ljuset som kommer och ljusen som slocknar.  
Det som blir och det som blir borta.

Man får ta emot februari.
Också. 

                                                                                                                         Tönnebrosjön