lördag 1 februari 2025

Februari: Inget är oändligt


Ingenting är oändligt.
Viddernas perspektiv bedrar oss.
Det finns ingenting som inte har ett slut.
Någonstans finns det som vi inte ser härifrån

Att bilden på den februarifrusna Mälaren för ett gnistrande ögonblick synes utsäga något annat är givetvis en synvilla.
Också utsikten har sina gränser.
Till sist låter sig även oändligheten infångas.

Mycket mer finns inte att säga om månaden februari.



__________________________________________


Årets tema för kalenderbilderna är Landskap.
Eller, rättare, eftersom temat har varit Landskap en gång förut, 2014, är temat för det kommande året Landskap - igen.
Dessa landskap återfinns på olika håll, i några fall i stadens mitt, i andra som längst därifrån


Tidigare bilder:

Januari är över oss



______

Från förra årets bilder:

December: Det mesta 
November: Som det känns

torsdag 2 januari 2025

Nytt år: Januari är över oss

   . . .  

Lagom till årsskiftet kommer snön tillbaka.
Januari är över oss
Man kunde tänka att också ljuset skulle komma med det nya året, men det är nu en gång så att januari är en mörk månad, hur vädret än gestaltar sig.    Det är nu vi är i det djupaste.

Men naturligtvis är ljuset på väg.
Det kommer.
Vi behöver bara ge det lite tid. 
Tid och tålamod

Det är inget dåligt recept för livet som sådant, kanske särskilt för oss som har givits ett ibland svårt otåligt sinne:  Tid och tålamod


__________________________________________


Årets tema för kalenderbilderna är Landskap.
Eller, rättare, eftersom temat har varit Landskap en gång förut, 2014, är temat för det kommande året Landskap - igen.
Dessa landskap återfinns på olika håll, i några fall i stadens mitt, i andra som längst därifrån

______

Förra årets bilder:

December: Det mesta 

söndag 1 december 2024

December: Det mesta


Kyrkan ligger där den ligger.  Det är inte fråga om tro. Om berget försätts så är det inte av bön, utan av andra, mer materiella krafter. 
Och det finns ingen hädelse i att konstatera detta.
Möjligen kan det handla om tillit. Kyrkan där uppe är en fast punkt för oss alla, till vad eller vem vi nu eventuellt bekänner oss, om alls.
Den ligger där, på berget, nu i det diffust spridda ljuset, det som ser ut att komma underifrån. 
Man kan gå dit, klättra uppför berget, röra sig uppåt.
Det behöver inte alls ha något med tro att göra. 
Men möjligen med övertygelse.  Det är en helt annan sak; det kräver ingen övernaturlighet, ingen magi, inget annat ljus än det som lyser genom träden, här och nu, där och då.
 

Man kan också lämna kyrkan därhän. Det ligger en byggnad på berget. Det står ett ljus omkring den,
en vinterdag under polen.  Snö på träden, på buskarnas grenar, snar skymning.
Och inte mer än så.

December går in, oberoende av vad vi tror eller tvivlar på.
Ljuset sjunker undan. Det vänder snart, men hur snart är det?
Och när allting vänder, inte går det väl bakåt? Så vad är den nya riktningen?
Var kommer det nya ljuset ifrån?

Det mesta vet vi inte.


__________________________________________________________

Tidigare månader i år


___________________________

Temat för årets bilder är "Tolv år". 
Kalendern som månadsbilderna är hämtade ur innehåller bilder som  - i sin tur - är hämtade ur de kalendrar som jag gjort de senaste tolv åren. En för varje månad.
Temat är således att inget tema finns, bara en historia och många historier

lördag 9 november 2024

Jason Isbell: När riktigt bra kunde ha varit bättre

Jag har varit på rockkonsert.
Det är första gången på sex år, visar det sig. Länge är det sedan den tid då "konsert" var lika med just rockmusik, och man (jag) betade av ett antal sådana varje år. 
Länge sedan och sent nu. Mycket tid är det.
Då är det nästan som en tanke att det var Jason Isbell jag lyssnade till och såg.  Så mycket tankar om liv och tid och mänskliga villkor och vad som är svårt och vad som eventuellt gör det uthärdligt - eller inte alls - som strömmar genom hans låtar kan få andra artister briljera med.

Isbell brukar klassas som en americana-artist, understundom till och med som country. Det senare är kanske sant i den meningen att hans musik har en av sina rottrådar ner i countryn, men inte mer; själva ordet leder tanken vilse.
Americana, vad det nu egentligen egentligen är, är förstås sant, men inte hela sanningen. Vi är ganska långt från John Stewart här, inte minst live, som ju var vad det handlade om. Musikaliskt är detta rock, varken mer eller mindre.

Men americana-begreppet handlar ju till stor del om texterna. Och Jason Isbells texter är fulla av USA - och framför allt av det USA som många svenskar verkar stå främmande och frågande inför-
Trailerparkernas och truck-stoppens USA; de öden han skildrar, på ett sätt så att alltihopa verkar självbiografiskt - och någon gång väl faktiskt är det, men mycket mer sällan än det är lätt att tro - är ofta trasiga, ofta sorgliga, inte sällan ganska solkiga, någon gång tragiska.

Till och med när han skildrar lyckan - som i "If we were vampires" eller "Letting you go" smyger oro, sorg och vemod sig på och tar med sig sången någon annanstans.
Och under ligger nästan hela tiden en uthärdandets heroism. Om än ibland mycket djupt under...



(Jason Isbells livshistoria kan andra berätta. Det är bara att googla.)

Det handlade ju om en konsert.
En rockkonsert. Jason Isbell och hans 400 Unit på Annexet i går.
Den var väldigt bra.
Men lämnade mig med en känsla av att det kunde ha varit ännu bättre.
Den byggde runt låtar från den senaste skivan, Weathervanes, som absolut inte är någon dålig skiva men knappast tillhör hans starkaste - och det var alltså en tydlig slagsida åt rocken, komplett med ett antal (iofs mycket kompetenta) gitarrsolon och gitarrsolo-dueller med Isbell själv och bandets gitarrist Sadler Warren.
Som sagt väl spelat, men jag tror att det är få som går på Isbell-konsert för att se två killar som står mitt emot varandra i ett hörn av scenen och försöker överglänsa varandra.

De flesta verkade - som jag - mer begeistrade över materialet från den i fjol tioårsjubilerande klassikern "Southeastern" - uppsluppet botten-sorgliga "Elephant", slagnumret "Cover me up" som gavs en finstämd, nästan lite soulig behandling; att "Stockholm" drar ned jubel i staden med samma namn är givet, men t.o.m. bottensänket "Super 8" fungerade hyfsat i en något Springsteen-artad version väldigt långt från det mer finstämda som Southeastern annars har sin tyngdpunkt i.
Min personliga favorit Flying over water kom också med.

Med den katalog Isbell har är det klart att det var mycket man skulle ha velat höra som inte kom med;  jag hade gärna hört något från Drive By Truckers-tiden, liksom mer från näst senaste skivan Reunions (enda representanten Overseas gavs en rätt pliktskyldig behandling).
Men det är som det är.
För den delen kunde jag ha tagit rubbet från "Southeastern" också.  Men man kan absolut förstå artister som är trötta på att publiken alltid vill höra samma gamla låtar.

Men lite färre från Weathervanes, och utrymme åt sånt som Flagship eller Letting you go eller Speed Trap Town eller Danko/Manuel eller New South Wales eller...

Och är egentligen Alabama Pines en rocklåt?

Det var bra ändå, det var det. Men hade det inte avslutats med en seeeeg version av This aint it från senaste skivan, som väl illustrerade sin egen titel - utan i stället med förslagsvis Outfit, som vad jag förstår har avslutat många konserter förr, så hade åtminstone jag gått därifrån väldigt mycket nöjdare.

Vi tar den här i stället:




PS - att Jason inte snackade politik, utom antydningsvis i ursäkten inför en något oförberedd kisspaus, var ganska skönt, faktiskt - det har blivit en väldig överdosering av USA-val senaste tiden - även om hans insikter kanske hade varit mer klargörande än en del annat man hört  DS

______________
Låtarna i inläggen kommer från tidigare konserter; ännu verkar inte från i går ligga upp


Setlist

fredag 1 november 2024

November: Som det känns




November
Mörkrets månad är nu här
Med tunga steg i gräs och grus,
och ibland gravarna

Långt innan året vänder,
vi skall djupare in i det obekanta, famlande
där vägar inte finns och märken inte syns
De som tror kan be, men vi
som saknar band kan bara vrida våra händer

November kommer, tung av mörker,
och dov av saknad, skoningslös och trög,
höljer den de krympande dagarna
och släcker varje ljus som någon tänder


Så skrev jag nyss i dagens dikt den allra sista dagen i oktober, i krigets och naturkatastrofernas bistra tid, när den rena ondskan smyger runt huset och inte ens det som nyss gav en smula hopp kan riktigt trösta oss eller lugna oss.
Och det är så det känns.
Men ändå.
Ändå...


__________________________________________________________

Tidigare månader



___________________________

Temat för årets bilder är "Tolv år". 
Kalendern som månadsbilderna är hämtade ur innehåller bilder som  - i sin tur - är hämtade ur de kalendrar som jag gjort de senaste tolv åren. En för varje månad.
Temat är således att inget tema finns, bara en historia och många historier
 

torsdag 17 oktober 2024

Spretiga tankar, lik förbannat

 
Ju fler människor man fäster sig vid, desto fler kommer man att förlora

                                                          *  *  *

"Acceptera dig själv just som du är", heter det, som om det vore lösningen.
Men nej, det har aldrig varit svårt för mig att acceptera att jag är den jag är.
Det är andra som av och till haft problem med det.

                                                          *  *  *

Jakten på bekvämlighet handlar ju uppenbarligen om att minska all fysisk ansträngning, all tidsåtgång och allt komplext tankearbete - således: den som har det bekvämast av alla är den som ligger i sin säng utan att röra sig, utan att tänka, med all tid i världen att ingenting göra...

                                                          *  *  *

Man skulle vilja se fler kloka människor och färre dumma eller smarta.

                                                          *  *  *

Hjältarnas segrar är offrens nederlag; den delen glöms så ofta bort

                                                          *  *  *

Hur kan man bli arg på glada – eller för den delen ledsna – barn?
Det förstår jag faktiskt inte.
Däremot blir jag någon gång en smula sur på deras föräldrar.

                                                          *  *  *

Vi har sedan länge allt det väsentliga. Alltså krävs att vi vill ha det oväsentliga, för att konsumtionens hjul skall fortsätta att rulla.

                                                          *  *  *

Jag kan förstå dem som tycker att jag skall byta till något för att det är bättre – även om man inte alltid låter mig avgöra vad just jag tycker faktiskt är bättre.
Men att byta till något för att det är nytt?

                                                          *  *  *

Alla ni som älskar förändringar, nyheter, "utmaningar", att vara modern:
Några ord om er skuld.
Det, att ni aldrig har förstått eller brytt er om att alla inte tänker som ni, att alla inte känner som ni  - det gör att ni bär ett ansvar för de konvulsioner som nu går över vår värld.
Inte att ni själva känner så. Det är er fulla rätt.
Men att ni glömmer att det inte är det enda sättet man kan känna på.

                                                          *  *  *

Och hur alla snackar om AI som övervakningsproblem, eller fabulerar om att "robotarna ska ta över", när det verkliga hotet är hur gränsen mellan äkta och falskt, verkligt och påhittat, sant eller lögn,  beskrivning eller inbillning, hur den gränsen upplöses och helt försvinner.

                                                          *  *  *

Mänskligheten verkar nu som en man som börjat snubbla. Man hejdar fallet med ett snabbt steg framåt, men råkar därvid i än mer obalans, och måste ännu snabbare flytta den andra foten framåt, och så igen, allt snabbare tills man slutligen ligger där på ansiktet

                                                          *  *  *

Hörni, - den här Elon Musk, vad tror ni, har han nu kommit ut ur en högerextrem garderob där han i grunden vistats hela tiden, eller har han blivit så här för att han är arg och ledsen över att folk missunnar honom att få styra världen?

                                                          *  *  *

Många tycks fortfarande tro att det var "kapitalismen som besegrade socialismen" när muren och sovjetväldet föll - när det i själva verket var det öppna, fria samhället som besegrade diktaturen; så som det alltid har gått, i längden, så länge det fria samhället har kunnat hålla ut.

                                                          *  *  *

Alltså, den svenska världskrigsskulden.
Idisslandet av hur omoraliskt "vi" uppförde oss den gången...   Späkning till höger och vänster.
Men..:
Danskarna inrättade sig med nazisterna, skickade smör och fläsk söderut, lät bunkrar byggas längs hela kusten och skrev under antikomintern-pakten; norrmännen gav världen själva quisling-begreppet; finnarna gick i krig på Nazitysklands sida; fransmännen slöt fred, upprättade Vichy-regimen, stod nazisterna bi i förintelsearbetet; schweizarna fick Tyskland att införa ett J i passen allt medan trafiken rullade; österrikarna jublade när deras landsman H förde hem dem i Riket; ungrarna lät pilkorsarna kasta ut samarbetsmannen Horthy som inte var mjuk nog för nazisterna, och en miljon judar kunde föras bort, och de gick med på östfronten tillsammans med rumänerna; italienare och spanjorer och portugiser var fascister själva.
Och många balters, polackers och ukrainares skamliga roll i Förintelsen går tyvärr inte att snacka bort, även om det absolut fanns många andra också.
Men vi - vi envisas ändå med att vältra oss i skammen över ett par tågtransporter, och kullagren som tågen rullade på.
Var vi nu inte riktigt riktigt goda, så måste vi ha varit riktigt jävla onda.
Tröttsamt.

                                                          *  *  *

Offentlighetsprincipen.
Jättebra. Central för vår demokrati.  Men en liten nackdel är förstås att den styr journalisters grävande, och därpå allmänhetens uppmärksamhet, mot sådant som kan grävas fram ur det offentliga.
”Staten”. ”Politikerna”, ni vet.
Är det verkligen hos dem mjölpåsen är mest förorenad?

                                                          *  *  *

De som kommenderar oss till den rätta sidan är sällan riktigt att lita på

                                                          *  *  *

Alla de som vill åka både gunga och karusell och kräver att få göra det gratis

                                                          *  *  *

Bra att minnas när man möter nyhetsförmedlingen:  Hälften av landets  journalister är faktiskt okunnigare än en genomsnittlig svensk journalist.


__________________________

Tidigare utgåvor:

Så mycket information, och så lite kunskap!
Spretiga tankar i väntan på hösten

Skadorna åstadkoms ofta inte av de få som går före, 
utan av de många som traskar efter.
Spretiga tankar i svensk sommar

Men jag vill inte tas till en annan värld.
Jag vill ha ordning på den som finns.
Spretiga tankar i försommaren

Många människor vet för mycket som de inte har en aning om
Spretiga tankar i vintertider

Sverige är verkligen ett land med traditioner
 – helst  nya varje år!

Spretiga tankar medan våldet sprider sig

Några riktiga nationalister har vi ju inte
Spretiga tankar i dödandets tid

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid

Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

                 


tisdag 1 oktober 2024

Oktober: Var redo


Jag har alltid gillat den här bilden.
Det må vara full sommar, eller det är redan höst, eller våren har just kommit - man måste vara redo för vintern. Ingen vet hur snart sparken kan komma till användning.
Vi bor trots allt där vi bor, här uppe vi polen, även med ett allt mer söndertrasat klimat.

Men, när det nu är så, så som det är, med läget och klimatet och livet och allt det där, så kan man ju i alla fall försöka göra det bästa av det.
Måla sparken rosa.
Det kan vara en ömhetsgest, eller en klackspark, eller ett långfinger åt tillvaros envisa förtretligheter. Eller kanske var det bara så att det var den färg som fanns.
Vad vet jag - där står den i alla fall, sparken i Geilo, redo för användning.

Det är en viktig lärdom man får med sig när årtiondena börjat hopas bakom en: att det är bra att vara förberedd.
Både på det man väntar sig, och sånt man aldrig hade väntat sig. 

En dag är den rosa sparken just vad man behöver. Den och inget annat.

 __________________________________


Tidigare månader



___________________________

Temat för årets bilder är "Tolv år". 
Kalendern som månadsbilderna är hämtade ur innehåller bilder som  - i sin tur - är hämtade ur de kalendrar som jag gjort de senaste tolv åren. En för varje månad.
Temat är således att inget tema finns, bara en historia och många historier