Två dikter om döden på förekommen anledning

Då och då kommer döden på besök    Jag försöker fortfarande

att titta åt ett annat håll, småprata och låtsas som det regnar

I början av april är detta lättare, eftersom det så ofta regnar då,

eller åtminstone snöar, den sortens flingiga obestämda blötsnö

som inskärper att det inte blir vår bara för att vintern är slut

eller att någonting i grunden förändras bara för att döden

passerat rummet och dragit vidare   Allt drar vidare

Jag vet   Du har hört allt detta förut   Jag vet

Det är poesins förbannelse: att understryka att allt kan sägas

och att ingenting mer kan sägas   Och att allt det som sagts

ingenting betyder    Ingenting förändrar    Ingenting pekar på

som i grunden finns att se   Den sista analoga klockans visare

svirrar vildsint, som vore de vingar   Men de är inga vingar

De är bara någonting som slits av vinden    Som vi alla

Det är det som döden säger, när den kommer på visit

en morgon i april, eller en kväll i juni, eller när som helst:

Att vi är bara någonting som slits av vinden   

Tack för kaffet!                                                                                                         2.4

Och plötsligt är poeten också borta

Vi gick nyss i hans stad   Vi går alltid

i hans stad    Här har han dragit gatorna

som linjer i det tunna

                                             högt över städerna

där vi går       Högt över gatorna där vi går

går gatorna     I de städer där en poet

dragit linjerna och på så sätt

bevisat vår närvaro i våra liv

som om han kände till något   Det var just det

som det handlade om: att förvandla allt det okända

Oändligheten mätbar, och de små detaljerna

återförtrollade    Poesin var verklig

I övrigt är jag väldigt trött på döden                                                                         3.4



_________________

Not: Det var en sådan helg. 

Först fick jag besked om att min coola, originella och mycket uppskattade moster D hade gått bort. Den sista i syskonskaran. 
Hon hade levt ett långt och rikt liv och blev långt över 90 år; det jag personligen upplever är inte i första hand någon rasande sorg, utan mer förvirring, osäkerhet: nu är de alla borta. Det känns i en konkret och bokstavlig mening svårt att begripa.
Och naturligtvis den enkla, tydliga saknaden. Aldrig mer.

Och i dag Lars Gustafsson, poeten och mångsysslaren. Honom kände jag inte, även om jag fick en dedicerad samling häromåret, men hans diktning har betytt mycket för mig genom åren.
Om debattören, tänkaren, kritikern LG må var och en. Men poeten Gustafsson är en av de stora.
Och romanförfattaren är inte så jäkla dum han heller.

Frid.