Madame Butterfly - två gånger om

Det har nästan gått en månad, och fortfarande inga noteringar om de där två uppsättningarna av Madame Butterfly som jag såg på min vårvinterresa i sydväst.

Och jag som lovat åtminstone en läsare detta!

Trailer från Göteborgsoperan                       

Så hur var det då?

Det var bra.

Inte det mest fantastiska jag upplevt – det är för övrigt sällan lika roligt att gå på opera ensam – men bra.

Göteborgsuppsättningen även en smula spännande, medan Ålborg var mera konventionell.

Det är inte självklart vad som är bäst.

Brescia

I Göteborg spelade man den tidiga version av dramat som kallas ”Brescia-versionen” eftersom det var i Brescia den först spelades, något omarbetad efter den inte särdeles succéfyllda premiären på La Scala 1904 (lärde jag mig i programmet, det är inte sådana kunskaper jag går omkring med. Tyvärr).

Den är lite ”råare”, med en ännu mera inskränkt egoistisk Pinkerton, med ett mer än antytt von oben-perspektiv på den japanska kulturen.

Detta lyfter också fram konsul Sharpless, som förvisso är en mer välmenande än effektiv slav på den pinkertonska triumfvagnen, men som ändå har ett bättre hum om den kontext där Cio-Cio San lever och vad hennes handlingar innebär.

Hans varningar förklingar lika ohörda här som i den mer gängse versionen (Paris-versionen).

Men konflikten blir tydligare, och löjtnant Pinkerton framstår här än mer som en skitstövel.

Om helheten verkligen vinner på detta eller inte vet jag inte.

Men som sagt, bifiguren Sharpless framstår här nästan som en huvudfigur, där han vrider sina händer; inte bara den ekande resonör som han ibland kan bli.

Det finns en tendens till anti-imperialistisk – eller till och med antiamerikansk – läsning i Yoshi Oïdas regi, från den vällust med vilken Pinkerton framför yankee-arian i inledningen till hur Butterfly drar ner det under hela föreställningen scendominerande Stjärnbaneret i slutet. Det är inte så himla accentuerat, men det finns där.

Det finns något brutalt över denna föreställning, och det förstärks av scenografin, avskalad och nästan helt utan ambitioner om illusion. På något sätt passar det ihop med den brutalitet som hela Pinkertons agerande utstrålar.

Kvällens behållning

Kvällens stora behållning är hur som helst koreanska sopranen Jung Nan Yoon i titelrollen. Ingen av sångarna faller på något vis ur ramen, men hon har det där lilla extra.

Sorg i hennes röst.

Längtan, klarhet, vilsenhet, kärlek, undran, alltihop.

Men framför allt sorg.

Och så är det så vackert.

Inte bara ”Un bel di” även om den är operans obestridliga höjdpunkt (och Puccinis!)

Utan i helheten.

Och samtidigt undrar jag.  Vem är egentligen Cio-Cio San? Vad är det som driver henne? Vad vet hon och vad tror hon och vad hittar hon på?

Mer om detta nedan.

Och två dagar senare i Ålborg

I mina hastigt nedkastade anteckningar från kvällen har jag en notering om att det var ”fyndig dekor”.

Minns inte längre.  Men det var tydligen en fyndig dekor.
Nu vet ni det.
Fyndig dekor.

Annars var allt lite enklare. Salongen var en stor hörsal – tänk skolans aula, skrivningssalen.

Sopranen Elisabet Dreisig i titelrollen sjöng väl men utan att briljera. Väldigt matter-of-factly över huvud taget.

Detsamma kan väl sägas om den övriga ensemblen. Balansen mellan orkester och sång var inte riktigt bra, det fanns en tendens till att musiken dränkte sången. Troligen handlar det om att lokalen inte direkt är avpassad för opera.

Detta var dramats ytterligare omarbetade upplaga, om jag förstått det rätt kallar förståsigpåarna den alltså för ”Paris-versionen”, med en något nedtonad Pinkerton, även om den egotrippade löjtnanten inte heller här blir någon riktigt tilltalade person.

Färgad som jag var av min från Göteborg uppeldade motvilja mot rollfiguren gick jag inte på det. Mig lurar man inte så lätt ;-)

Och Sharpless förlorar förstås något av sin skärpa...

Öht handlade det i Ålborg om en mera motståndslös, lättflytande, om man så vill behagligare spelstil än i Göteborg. Mindre upprört, mindre skavande, mer inriktad på stundens skönhet.

Om vad som är ”bäst” i detta må var och en. men båda kvällarna kändes det som att det träffade mig rätt.

Och det är ju inte så illa.

Inget barn

En speciell detalj var att man i Ålborg inte hade något barn på scenen; det är en resande föreställning och sannolikt är det svårt att ta med barn i denna ålder på sådant. Det tvingar fram alternativa sceniska lösningar. En del lyckade, som när en boll rullas fram och tillbaka mellan en mor, på scenen, och – får man föreställa sig – ett för ögonblicket osynligt barn i kulissen.

Andra mindre lyckade som när Butterfly tvingas agera med ett fotografi som motspelare och medagerande

I Ålborg utspelas dramat ganska tydligt någonstans i den tid där Puccini placerade det, och tydligt i det Japan som föreskrivs. Det är lite stiliserat men ganska förankrat i Nagasaki för drygt 100 år sedan.

I Göteborg, med dess mer sönderrivna berättande, har man försökt bryta ut det bland annat med hjälp av kostymerna

Sharpless golfbyxor kanske kan tänkas i tiden – ehuru svårligen – men Pinkertons hawaii-artade skjorta i slutscenerna, liksom hans amerikanska hustrus 50-talsaktiga klänning är definitivt inte 1904.

Någon större skillnad gör det knappast.

Några noteringar:

o Det är naturligtvis häftigt och lite lyxigt att kunna gå se två uppsättningar av samma stycke så tätt inpå varandra. Givetvis berikar upplevelserna varandra. Det är ingen tävling (och som jag hoppas har framgått har de tämligen olika lösningar av de uppgifter som stycket ger) men det ger möjlighet till jämförelser, medvetna och helt omedvetna, som öppnar sinnena för vad stycket har och är och innehåller.
Rekommenderas, om möjlighet ges!

o Slås av att det är en överraskande gammal publik i Ålborg. Visst finns alla åldrar representerade. Men medianåldern ligger snarast över min. Det är jag inte riktigt van vid, vare sig från Stockholm eller Göteborg.

I Göteborg är utskiljaren tydligt klass. Det är ingen tvekan om att de flesta har både kulturellt och ekonomiskt kapital.

Du behöver inte ens titta på vad de hänger in i garderoben eller beställer i mellanakten.

Det känns.

Betydligt tydligare än en genomsnittlig torsdagsföreställning vid Gustaf Adolfs Torg.

Vad det beror på har jag ingen aning om. Det är mitt första besök och det kan vara en ren tillfällighet.

Men det känns.

o Desto mer glädjande då att garderoben är gratis. Det gör hanteringen smidigare och trevligare. Naturligtvis är det inte gratis i djupare mening, det kommer på biljetten. Men smidigheten är där.

Att ta efter i Stockholm.

o En fråga som jag funderade över när jag gick runt och fascinerades – och beundrade – den modernistiska interiören (huset är i mina ögon ganska anskrämligt utifrån men spännande inuti) var vilket som har den bästa utsikten – alltså av Stockholm och Göteborg, kongresscentrum i Ålborg har inget att komma med därvidlag.

Det är svårt att avgöra.

Möjligen påverkad av min tillhörighet tycker jag i och för sig att utsikten över Strömmen, Slottet,  Gamla Stan, Skeppsholmen och vidare är svår att överträffa.

Men man måste ju i princip ut ur cigarrlådorna till terrasserna för att se det – det finns ett fåtal fönster men de ger bara delar av vyn. Medan de kanske inte lika strålande men ändå spännande vyerna över älven är åtkomliga inifrån huset – ja, utgör en del av arkitekturens språk.

Man får nog säga att det är oavgjort i den tävlingen.

   

Och så var det detta med vem Cio-Cio San, Madame Butterfly – ”Madame Pinkerton!” som hon själv förorättat rättar det till – egentligen är.

Jag slås av tanken att Butterfly kanske faktiskt bara är ännu en av dessa ”det andra”-älskare som inte minst vår egen tid  är full av  (USA är ju sååå häftigt).

En som i grunden bär på en längtan, vars rötter vi inte längre kan se, och som fokuserar den på det avlägsnas grönare gräs

Det fanns lite i Folkoperans föreställning för några år sedan, där Butterfly var en modern flicka i en anime-värld. Och ändå inte.
Det är inte lyft i någon av de två föreställningarna jag såg, och det är sällan som frågan ställs.

Likväl – vems offer är hon när allt kommer omkring?

__________
__________


Och så här tyckte jag om Stockholmsoperans uppsättning förra säsongen

Och här är berättelsen om själva resan.