Det finns faktiskt bara ett sätt att fira att man kommit fram.
Tyvärr hade Gasthof Raub bara en butt kvar, så en av oss fick äta matjes, men det gick bra det också.
På kvällen Tyskland-Ukraina i öltältet på gården.
Det var bekvämare när Schunta hade sin stora duk, men det fick gå, det här också.
Matchen gick ju bra.
Inte utan viss stolthet vill jag upplysa om att det är jag som är konstnären bakom bilderna i lägenhetens sovrum - i alla fall de tre på bilden. Mellan fönstren finns en som jag är oskyldig till, men å andra sidan finns jag representerad i stora rummet också.
Promenad bort till hamnen hör också till ankomstritualerna.
Det blåste rätt bra, som framgår av den schleswig-
holsteinska flaggan bortom oxelträden på "strandpromenaden" - men det har varit värre.
På bilden från 2004 vänder oxlarna sina gråa baksidor helt mot betraktaren, medan de lutar sig bort för att komma undan vinden.
Ibland är det mer stilla.
 |
| Utsikt mot hamnen från vandringsvägen "De Maas rund" |
Men oftast var det inte lika rofyllt
"Frisches wetter i Tyskland", sä svensken, tittade ut på båtarna.
En åskskur har gjort pionerna lite... ...nedslagna
För några år sedan gjorde man om de historiska båtplatserna, som är den ursprungliga fiskehamnen i Maasholm med flerhundraårig historia, anlagda enligt en modell med uråldrig hävd.
Moderna maskiner och frikostig användning av betong skulle, med EU-pengars hjälp, säkra deras fortsatta välbevarande.
På bilden pekar en besserwissrig besökare ut brister. I bakgrunden kan rödvitrandiga avspärrningsband skymtas här och var.
Det var inte bättre förr men det kan vara bättre att tänka efter före.
Ett fascinerande drag med Angelns kustland, och kanske Maasholm i synnerhet, är att det egentligen inte är någon fiskeregion.
Visst är det hyfsat havsvänt - det var när allt kommer omkring härifrån man seglade och satte namn på England - men i grunden är det ett jordbruksområde, bekant för sina rapsfält och sina feta
Sattelschweine.
Och denna jordbrukszon fortsätter ända ut till den yttersta kusten.
Kor betar, vete vajar eller - som här - ensilagebalar vilar sorglöst på fälten ända fram till den vall som skiljer hav från land sedan de stora översvämningarnas tid -
stormfloden 1872 allra mest i minne.
 |
| Från fotografens position har man ca 75 meter till strandkanten. |
 |
Vid strandkanten. Bilden tagen någon minut
efter föregående |
Den här bilden ger kanske lite av känslan:
Och därför är det inte bara sjöfågel man ser från våra fönster.
Förvisso hör man måsarna alltsomoftast och ser dem segla på uppvindar och någon gång slå ner efter fisk; och visst flyger de stora svarta skarvarna förbi, och ibland ser man svanar, änder och skrakar även från våra fönster, inte bara när man är på vandring.
Men karaktärsfågeln framför andra är koltrasten.
Vår svenska nationalfågel fyller byn med sin sång, och ett par vandrar nästan ständigt runt vid nätställningarna utanför köksfönstret, på spaning efter mask och annat nyttigt.
Just i år fick de sällskap av ett gäng starar, vilket gav praktisk träning i artjämförelse.
Inte för att jag lärt mig så mycket, men ändå. De båda grupperna var inte helt överens om vem som skulle vistas var, och inte blev stämningen bättre av att ett par ganska argsinta gråsparvar utvecklade sina synpunkter i ämnet.
Och så är det svalorna förstås. Det brukar hänga svalbon under balkongen utanför våra fönster; i år såg vi inga, det verkar som om de flyttat upp en våning, för någonstans vid huset bor de.
Och lite överallt. Kanske förtjänar de beteckningen karaktärsfågel lika mycket som koltrasten och måsen. Det kändes som att vi såg särskilt många av dem i år. Kanske för att de ofta hade anledning att flyga så lågt?
Vi lärde oss att de med riktigt långa spröt är ladusvalor.
Och så var det den här lille gynnaren, som hoppade omkring där ute, mestadels när vädret klarnade upp. Gärna på stolpar eller som här på nät-torkställningen.
Är det någon ornitologiskt bevandrad läsare som med hjälp av denna inte helt skarpa bild kan identifiera honom (eller henne)?
Ja, vädret alltså.
Bad var förstås inte aktuellt, och vandringarna blev färre och kortare än vanligt.
I stället gjorde vi några bilutflykter.
En av dem gick till Flensburg, känt för handboll, Tysklands bilregister och ett ploppande öl (samt för att en del pubertala svenskar tycker att namnet är så oemotståndligt komiskt).
Vi har passerat staden med bil eller tåg bokstavligen tjogtals med gånger, men aldrig riktigt stannat. Jo, jag var där några timmar med O sommaren 70 när vi lånat morfars bil, men någon djupare bekantskap blev det inte.
Nu gjorde vi ett litet besök, tittade på de gamla gränderna ner mot fjorden - man tänke sig partiet mellan Österlånggatan och Skeppsbron fast på danska. Med lite tysk överlagring, fast måttligt, för Flensburg ser rätt mycket ut som andra danska fjordstäder vid Jyllands östkust.
En femtedel av befolkningen uppges betrakta sig som "dansksinnade".
Man får för övrigt en bild av hur det såg ut i Tyskland efter andra världskriget när man läser på Wikipedia,och i den svenska versionen finner uppgiften att staden i stort sett klarade sig utan skador, och sedan i
den tyska upplagan finner att den skadades "
nur punktuell", vilket skall utläsas som att "bara" 4,7 procent förstördes, vid 41 bombangrepp. Jag minns från min barndom hålen i husraderna i hamnen, som den riktigt uppmärksamme fortfarande kan ana sig till.
Under pågående fotbnolls-EM får man se många egendomliga och inte alltid helt attraktiva frisyrer, men frågan är om någon slår det att ha håret format till ett joniskt kapitäl?
Tillbaka till Maasholm.
Det kan inte döljas att den forna fiskarbyn allt mer blir en lite kulissartad bakgrund för semesterupplevelser för sådana som vi. Den en gång ganska livaktiga Hauptstrasse är nu en gatstensbelagd gågateartad passage bland välputsade delvis nybyggda hus som ofta skyltar med FeWo.
Ok, detta var en regnig förmiddag i början av juni, det kanske förstärker intrycket.
Men att den action som eventuellt finns i Maasholm har flyttat från Hauptstrasse ner mot den stora marinan, det är klart.
Inte för att det gör oss något. Det är inte direkt action vi söker där.
Sade jag att vädret inte var så bra?
Sade jag att vi gjorde utflykter?
Här har vi nått fram till Nordens största stad, den enda som verkligen kan kalla sig stad i en internationell jämförelse.
Ja, om vi talar 800-tal alltså.
A-L på väg upp mot omkretsvallen vid
Hedeby.
Här låg den. Den brusande staden.
Vattnet heter Haddeby Noor och är det absolut innersta av Schlei.
Den vita byggnaden som skymtar till vänster är det intressanta museet, där vi hukade under en dundrande åskskur innan vädret tillät en rundvandring.
Min favoritbutik i närbelägna staden Kappeln. Böcker och vin, kan det bli bättre?
Säljer också skotsk whisky i lösvikt.
I korridoren in till "vår" lägenhet finns ett antal gamla bilder från början av förra seklet.
A-L begrundar. På den mittersta kan man ana den ursprungliga Schleihalle som den såg ut fram till 1964, i trä och med en liten lanternin.
Med åren skaffar man sig favoriter.
En är rosenträdet som står vid ett av de äldre husen vid Haupstrasse.
Detta är ingen liten gaturos som har kommit upp den här säsongen.
Det är ett träd som har hängt med. Tyvärr finns det inte med på någon av bilderna från 60-talet, men jag är säker på att det fanns redan då.
En annan favorit i alldeles samma genre, är det elegant uppstyrda päronträdet i hörnet där Fischerstieg mynnar i Uleweg:
Även det har förstås många år på nacken.
Det bär frukt, även om jag aldrig varit tillstäde under säsong att se det skattas.
En favorit av annat slag är
Café Sand am Meer, dit du når om du går in på Fischerstieg till vänster på bilden ovan, och går mellan trädgårdarna upp till Hauptstrasse. Omedelbart till vänster ligger det.
Du kan förstås gå direkt in på gården, redan innan du nått änden på Fischerstieg, och slå dig ner vid ett bord, där du kan få rabarberkaka med marängtäcke - det är specialiteten - och kaffe i en rejäl Becher av frisiskt porslin.
Vindistrikten i Angeln är väldigt små. Det här ligger vid vår parkeringsplats.
Antar att det mest går till inhemsk konsumtion. Har aldrig sett några Spätlese aus Maasholm
på Systemet, vad jag kan minnas.
Die Rollmöpse der Ostsee sind magerer als die der Nordsee, som jag redan har informerat om på FB.
Vi åt i alla fall Rollmops (hoprullad sillfilé som legat i ättikslag) som en del i vår fiskbuffé - tillsammans med ål, rökt hälleflundra och ett par andra sillinläggningar.
Årets Schwedenhappen var som sagt en besvikelse, låt vara att Föh i Kappeln hade lyckats bättre än vårt lokala rökeri, men som helhet var det utmärkt.
Särskilt som vi fick Flensburger till och drog i oss nästan en hel flaska Kieler Korn (ja, alltså en 10 cl-flaska).
Tiden går.
På kvällen händer det att det klarnar upp.
Solen går ner över Wormshöfter Noor
- och månen går upp över Schlei och Schwansen...
En tradition - eller åtminstone en återkommande vana - är att äta Fischpfanne på Restaurang Schunta den sista kvällen. Sammansättningen har varierat något över åren, väl beroende på tillgång, men det vanliga är stekt ål, butt (spätta), torsk och lax; allt utom det sistnämnda lokal fångst, efter vad vi förstår. Dock lite osäkert på hur det är med torsken numera, det har varit många bud om östersjötorsken.
Gott är det hursomhelst.
Och rikligt.
Man kan få ord på hjärnan.
Ett sådant ord är "Ulepus". Vilket som synes är namnet på en liten båt som ligger just nedanför våra fönster. Men också en daktyl som kan alldeles fastna. Ungefär parallellt med "Rutschgefahr" som betyder risk för halka, och "Corluka" som är en kroatisk mittback.
Det kan vara lite jobbigt.
Särskilt för omgivningen.
Ulerpusbilden tog jag på hemresedagens morgon, liksom nedan införda lilla turistbroschyrbild av segling på Schlei mot en bakgrund av böljande fält och gröna dungar.
Där seglade man för tusen år sedan och där seglar man i dag.
Saker förändras och består.
Så kan man tänka, lite melankoliskt och lite hoppfullt, så där som man känner sig när en fin semester går mot sitt slut.
Men det är inte riktigt slut än. Det kommer en hemresa också.
__________________
