Spretiga tankar i april

Envar som finner vassa armbågar vara ett gott redskap förtjänar att trampas ned

                                                    *  *  * 

Detta att hela föreställningen om orsak och verkan synes vräkt över bord

                                                    *  *  * 

Det här att inte bara individer är utifrånstyrda numera, utan hela samhället. Det inkluderar även institutionerna. Där allt fokus ligger på någon annans bedömning.

– finns vi på en ”internationell rankinglista?” ”har vi fått stjärnor?” ”vann ’vi’ en Oscar??”

Där frågan inte är om de är bra, utan om de får fina betyg.

Ett sådant samhälle.

Låt oss bjuda på godis på rasten, då tycker de andra nog om oss…

                                                    *  *  * 

När man läser kommentarsfälten på SVT:s Facebooksida är det svårt att inte komma att tänka på Hanna Arendt och begreppet den banala ondskan.

Och då inte främst hos dem som skriver där, utan de som ger dem ett forum.

                                                    *  *  * 

Lite för ofta träffar man på människor som tycker att pöbeljustis och drev är alldeles bra och riktigt när det drabbar människor som de finner dåliga, skyldiga, onda – men betraktar det som ett illavarslande tecken på samhällets förfall när det träffar sådana som de uppskattar

                                                    *  *  * 

Man kan notera att de som "berättar hur det verkligen är" oftast inte talar sanning

                                                    *  *  * 

I ett avseende är jorden verkligen platt: i det att vi verkligen riskerar att snart falla över kanten

                                                    *  *  * 

Utan människor som alltid frågar ”varför?” skulle världen vara en ännu jävligare plats

                                                    *  *  *  

Hur kan en tid där vi har mer av allt än någonsin, hur kan den så utmärkas av en desperat brist på tid och pengar?

                                                    *  *  * 

Böcker ersätts av ljudböcker, skivor av streamingtjänster, atlaser av GPS:er, och så vidare. Man kan undra lite över hur det kommer att förändra våra heminredningsideal.

                                                    *  *  * 

De löjeväckande patetiska människor som ”fortfarande känner sig unga”

                                                    *  *  *  

Moralisk fråga: Är en diktator som förtrycker 30 procent av befolkningen mindre dålig än en som förtrycker 49  procent?  Än 90 procent?
Och: spelar det någon roll om någon av dem räddar planeten?

                                                    *  *  * 

Många kvinnor verkar förutsätta  att maktens brutala män självklart skulle göra halt vid jämställdhetens portar, när de lyckats rulla tillbaka jämlikhetens strävanden

                                                    *  *  * 

Man hånar Donald Trump för att han tycks ha ett uppmärksamhetsspann på ett par sekunder innan han tappar fokus.
Samtidigt bygger hela den moderna medielogiken på att läsare och tittare fungerar på just samma sätt…

                                                    *  *  * 

Långsamt glider landet isär. medan medelklassen snortar kokain och tittar på Game of Thrones och undrar varför knarkandet och våldet breder ut sig


________________________________________


"Moderna tider - döden får inte plats i livspusslet"
- Spretiga tankar i mars 


"När går världen under? Den har redan gjort det"
- Spretiga tankar i februari

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt"
 - Spretiga tankar i till exempel januari

En avbruten resa är också en resa

Det började ju så bra.

På väg söderut i det vårliga solskenet genom Långfredags-Sverige, med kurs på Åhus för födelsedagsfirande och annat trevligt.

På färjan över Bråviken

Tid för en liten vårpromenad i i det trivsamma Söderköping, där vi begick årets glasspremiär och såg de första sädesärlorna.

Men så var det detta med att färdas strax söder om Västervik...
För åtta år sedan, även den gången på påskresa till Åhus, var det så långt vi alls kom med den bilen. Vägbanan gav vika, bilen kanade av och slog sönder bensintank, katalysator och lite annat.
Bärgning och skrotning - och efter lite förvecklingar köpte vi då på stående fot en ny bil (den nuvarande) hos Claeséns i Västervik.

Och just där står den bilen nu och väntar på sin dom, efter att plötsligt ha givit upp på E22 ett par mil söder om Västervik,  någon mil från den plats på en liten skogsväg där dess föregångare fick nog, och sedan snöpligt ha bärgats.

Bärgaren manövrerar upp vår bil på sitt flak

Assistans-försäkringen gav oss inte bara bärgning utan även en hyrbil, men endast för begränsad tid och sträcka, och tanken på Åhus insåg vi snart att vi fick ge upp. Till vår sorg och ledsnad.

Ett antal telefonsamtal åt olika håll blev det, och mycket nytt att tänka på, och planer hit och packning dit...

Hyrbil 1 - en Mercedes B180 som i alla fall tog oss till Kalmar och tillbaka till Västervik och var ganska kul att pröva på, mitt i all bedrövelsen.

Men med vår hyrbil kom vi dock så småningom, något förvirrade och (själsligen) omskakade, till dagens planerade övernattningsmål Kalmar., där vi inkvarterade oss på utmärkta hotell Svanen, ett stycke norr om centrum. Även detta var ett möte med den privata historien - vi bodde där för 20 år sedan när det ännu var STF-vandrarhem, nu hotell och vandrarhem i kombo. Praktiskt för oss som hade överskott på mat och gärna använde köket.

En liten kvällspromenad i stan hann vi också med...

Kalmar är en fin stad, även om vi inte riktigt var i stämning för att till fullo uppskatta den.
Husrad vid torget. Det i mitten skyltar f.ö. att det är Norges konsulat

Vi tillbad oss en extra natt på hotellet och Påskafton blev faktiskt lite av en "riktig" semesterdag, även om vi aldrig kom till Åhus som planerat.

I stället blev det först ett besök hos Toyotahandlaren i Kalmar, för att bättre bekanta oss med marknaden, inför eventuella akuta bilköp - och därpå en utfärd till Öland.

Första anhalt Beijershamn - mer välbesökt av människor än vi sett det förut, inte minst glada barn.
Men en hel del fåglar också - här sträcker (av oss oidentifierade) sjöfåglar över strandlinjen

Sedan till Nunnedalen inte långt därifrån.
Tre sorters sippor

Det var dock ingen tvekan om att det var blåsipporna som dominerade

A-L beundrar blomprakten och spanar efter mer

Uppe vid landborgskanten ligger Ölandskalken prydligt skiktad.
För vänskaps skull beklädd med grannöns landskapsblomma

Utsikt mot Alvaret  

  

Påskafton bjöd på riktig vårvärme, och vid lunchpausen i Färjestaden såg vi folk som givit sig ut i vattnet. Kanske inte riktigt badande än, men ändå.

Vår avkortade resa betydde också att vi inte riktigt hann med att se slånet tända sitt ljus i hagarna, men här och där hade enstaka blommor börjat synas.

Så blev det dags att vända hemåt igen. Men inte bara köra raka vägen hem till Stockholm, nej.
Så enkel är inte världen.   Vår hyr-Merca kunde inte hänga med så länge, i stället skulle vi få en ny kamrat i Västervik (och få betala en slant för nöjet att lämna in den i Stockholm istf i Västervik).
Det blev ett antal samtal med vår tålmodige och vänlige kontakt Fredrik på Sixt Biluthyrning.

Men allra först lite semesterresa.

Författaren begrundar miljön i Pataholm

Den gamla handelsorten vid Kalmarsund lever nog upp lite till sommaren, men i april erbjuds nedast möjligheten att beundra den välbevarade miljön

Tillbaka i Västervik, där det för all del också finns en hel del gamla trähusmiljöer att beundra och begrunda.
Just denna Påskdag var det dock rejält blåsigt vid kusten, och alls inte så skönt ute som det såg inifrån-

I Västervik bytte vi så vår Mercedes mot en BMW-kombi för resan hem till Stockholm.
Det kan låta enkelt, men jag hade faktiskt aldrig kört en meter i en automatväxlad bil förut.

Förvisso är det enklare än att köra manuellt växlat, men det är det senare jag är van vid och det fanns en del nytt att lära sig, alldeles bortsett från att det var dags att bekanta sig med en helt ny förarmiljö.
Nå, det gick bra det också och till Stockholm kom vi ju så småningom.

På parkeringen hos Claeséns stod vår bil, och vi passade på att
plocka med oss de delar av packningen som vi lämnat kvar
vid det brådstörtade bilbytet på Långfredagen.
Hela tiden lite oroliga för att någon skulle anmäla
att tjuvar länsade en bil hos Claeséns

Så här såg det ut förra gången, 2011
på samma parkering
Den då nya bilen till höger.
Dess företrädare till vänster.

Lite nyttigt inför kommande bilköp var det också att pröva på 

andra bilar, och andra märken.

Man måste inte köpa en Avensis nästa gång.

Även om det knappast blir Mercedes, och säkert inte BMW, så var de båda bilarna riktigt trevliga bekantskaper.

Så kanske kan det bli en automat.

Och kanske till och med en kombi, om det inte går att undvika.

Hemma på Hornsgatan (innan hyrbil nr 2 lämnades in på Vasagatan).

Ja, det blev en väldigt annorlunda resa än planerat.

Och fortfarande återstår många frågor.

Går bilen att laga? Vad kostar det i så fall?

Är det värt pengarna?

Kommer försäkringsbolaget att bidra?

När blir den i så fall klar?

Eller blir det nytt bilköp?

Vad skall det då bli för något?

Hur bråttom är det?

Eller kommer fler hyrbilar att passera revy?

Blir det några färder till landet i vår?

Frågor, frågor, frågor

Och, tack, ja födelsedagen blev rätt OK ändå.

Om rim och dikt

När jag för ganska exakt 50 år sedan plötsligt upptäckte att jag kunde skriva maskin, kunde forma ord och meningar och sätta dem samman, stod mycket snart klart för mig vad jag ville använda denna färdighet till: jag ville skriva poesi.
Jag ville bli poet.

Den modernistiska poesin var en minst lika ny och omtumlande upptäckt för mig just vid samma tid; särskilt minns jag hur Ekelöfs ”Kosmisk sömngångare” knockade mig, men jag åt av allt, och inom loppet av något år hade jag – uppfödd på Snolisky och Runeberg  - vräkt i mig stora delar av 1900-talet, med särskild smak för dem som krossade bokstävlarna (ja, hela Sent på jorden drog förbi där) – att upptäcka Gunnar Björling var ju som att upptäcka själva språket på nytt. 

Inte kräsen

Men jag var inte kräsen, min smak förblev bred;  Aspenström lika väl som Lars Gustafsson hörde till de tidiga följeslagarna, men det  gick bra med Gullberg också eller till och med Ferlin. 

Till antologifynd som förde mig vidare hörde så skilda saker som Björn Håkanssons fina ”Följa John” och ett par tidiga dikter av Lars Norén - den uppburne ångestdramatikern och dagboksskribenten förblir för mig en sårig ungdomspoet.

Det första ruset handlade om den svenska (inte minst finlandssvenska) modernismen, men jag fick också snart syn på Leonard Cohens diktsamlingar, och jag minns att Celans ”Todesfuge” drabbade mig lika hårt som den gör de flesta. Dock är jag osäker på om jag läste den i original eller översättning.

Men så var det detta med att skriva själv.

Rim.

En nära god vän som fick se några av mina diktförsök uttryckte allmän uppskattning – men avrådde mig bestämt från att pröva att rimma.

Det jag skrivit och som han fått se var inga runebergsrim, så långt hade jag snabbt kommit, inspirationen kom nog närmast från Ekelöfs 30-tal – tänk Sorgen och stjärnan – men lätt generad gav jag honom rätt och undvek det rimmade.

Tidsandan

Naturligtvis underlättade det dels att tidsandan inte riktigt var sådan, dels att jag aldrig varit självklar herre över takt och meter – min musikalitet ligger på ett annat plan, i valörer och klanger, om den finns alls.

Men det var nog det där rådet som avgjorde.

I känslan av att den rimmade poesins tid var passerad, för mig likaväl som för litteraturhistorien, undvek jag den formen.

En bit in på 70-talet kröp rimmen dock försiktigt tillbaka, framför allt för att jag försökte skriva sådant som kunde fungera som sångtexter.

Vänner som spelade visste att jag dels skrev poesi, dels hade tydligt formulerade politiska tankar, och de bad mig att skriva.

Det ville sig aldrig riktigt, det blev – med enstaka undantag – alltför klyschigt, alltför övertaget för att duga.  Men formen kröp närmare, även om jag ännu inte tyckte att den höll för "riktiga dikter".

Det bidrog att jag tog till mig ännu fler poeter, inte minst 50-talets mästare, som Forssell och framför allt Petter Bergman. Där har jag lärt mig mycket om hur man kan använda ordens ljud för att berätta, inte bara deras innehåll.

Petter Bergman har förblivit en följeslagare; hans så självfallna sätt att låta orden gripa i varandra och raderna samspela utan att någonsin ikläs tvångströjor beundrar jag lika mycket i dag som när jag först upptäckte dem.

Men rimmen.

Jag skulle ju säga något om rimmen!

Formen som befriar

Och det jag ville säga är något som alla vet som skrivit rimmande poesi bortom julklappsverserna, och som sällan låter sig förklaras för den som inte gjort det:  hur rimmen (och de fasta formerna öht) befriar tankarna i stället för att binda dem.

För plötsligt kan du inte använda det ord du hade tänkt slänga dit, utan större eftertanke för att det låg närmast – i stället blir du tvungen att rannsaka ditt sinne – vart är du på väg, vad är det du vill säga, vad är det dikten vill säga, vad är det som är på väg att hända där på pappret eller skärmen?

Vilka möjliga formuleringar erbjuder sig?  Passar de? Om inte, hur kan det då sägas?

Måste formen brytas om, godset gjutas på nytt?  Eller har de ord som erbjuder sig, ”möjliga” eller ”omöjliga”, kraft att uttrycka något betydelsefullt?
Och inte minst viktigt: låter det väl?

Mycket rim behövs inte förrän man snart upptäcker att man har sagt något som man först inte anade att man ville säga.

Ibland hantverk, ibland rus

Ibland är det mycket av hantverk, av knåpande, finsnickeri. Det är inte min styrka, och det händer att sådant blir liggande, i åratal eller decennier eller för alltid.
Gårdagens dagsdikt om vad som händer i oss när vi ser ett tidlöst konstverk förstöras, den begärde en del arbete.

Men ibland sätter ett maskineri av självklarhet igång, och andra gånger är det nära nog ett rus, ord bara dyker upp, parar sig, speglar sig, väljer ut varandra.

Det blir sällan någonting som liknar det man började skriva, och det är inte alls säkert att det blir bra.

Men ibland.

Till exempel den här från förliden höst (tidigare publicerad här i bloggen):

Som när de inneslutna, i en borg, vid en belägring

Tycker sig skönja undsättningsstyrkan, där, vid horisonten

Ett genombrott i ilmarsch genom fronten

av fiender, som redan samlat sig att storma

Men finner att den aldrig närmar sig, att drömmen

om en räddning bara är ännu en i strömmen

av bilder skräckens fantasier förmått forma –

- så är varje drömbild sann  Men inte verklig

Så enkel är vår värld, och så förtvivlat märklig:

Bilden finns  Men räddningen förblir en hägring      

Det skrivandet började i en FB-diskussion om sagor och myter och barn och vuxna, och jag ville uttrycka skillnaden mellan att någonting är sant, i betydelsen äkta, värt att ta på allvar, djupt känt - och att det är verkligt i betydelsen finns i sinnevärlden, påverkar människor liv på riktigt – en skillnad som inte alla riktigt såg, föreföll det mig.

Och när väl bilden, den grundläggande metafor som dikten bygger på – och är – hade dykt upp, så flöt liksom alltihopa fram, i stort sett som det står där.

Lite småfix dagen efter, sedan poeten sovit på det, så var det klart.

Den följer ingen vedertagen regelbunden form och räknar inte versfötter; det har jag aldrig varit bra på och inte heller road av.
Men rimmen knyter samman berättelsen, binder slut vid början men för oss samtidigt vidare.

Inte som taktslag från en metronom.

Men som tankar som väcker varandra och följer i varandras spår.

Och som säger något som jag aldrig riktigt skulle kunnat uttrycka så, om inte rimmen hade befriat mina ord och känslor

Dagsdikt efter en brand

Medan orden flimrar förbi och försvinner,

fästeslösa, osäkert fladdrande, innan man

kan få tag och grepp, innan man riktigt hinner

på andra sidan skval och pladdrande

och tiden bara flyter ut och rinner

över världens alla kanter, och ingen kan

rätt beskriva mönstren, de som nu minner

om lågor, glupska, förtärande,

som river och förgör det bärande

Och allt vi uppfattar är formlöst flimmer

Vi rör oss inte mer   Vi ser bara sken

Vi är som insekten som blir till sten:

Allt sluts nu inne som i bärnsstensskimmer

Det var det ögonblick som någonting försvann

Det är den kväll när katedralen brinner    




(Dagsdikten 16 april 2019)

Aprilbilden: Världen rör sig

Det är inte vägens bredd det kommer an på.
Det är inte heller spårens djup som berättar hur gammal vägen är,
eller vilka som har färdats på den.

Ljuset därborta, där vägen förlorar sig i skogen,
spelar över alla möjligheter: april

Färgerna är ännu tunna, men nu finns de där äntligen.
Världen rör sig.

April öppnar inga storslagna utsikter, men bjuder i alla fall
på ett ljus över vägen.

Det kanske är så mycket som man kan begära.

                                                                                       Hærvejen,
                                                                                                                                  Sönderjylland




________________________________


Marsbilden:  Tid kommer att gå

Februaribilden: Ljuset är det samma

Januaribilden: Vägen framåt