torsdag 31 december 2020
Dikt på nyårsafton 2020 (work in progress)
torsdag 17 december 2020
Rykande färsk rapportering
torsdag 10 december 2020
Danubefloden flyter bakåt!
Själva Danubefloden i original |
Bland de språkliga missfoster som ofta fördystrar, men någon gång bidrar till en smula glädje i vår tillvaro har jag ett särskilt ont öga till de geografiska anglicismerna.
Särskilt fumligt blir det när man tagit det engelska ordet och låtsasöversatt det till svenska. Ni vet, när Bayern får heta Bavarien och Schlesien/Śląsk blir Silesien.
Det är illa nog när Neapel kallas Naples och Köln blir till Cologne, men då har man i alla fall inte ens låtsats.
Det är mera närbesläktat med det ökande flödet av rent anglosaxiska transkriberingar av personnamn, Stravinsky och sådana.
Men just när man försöker få det att se ut som att man förstått vad det handlar om och levererar ett "svenskt" namn.
Vi har en beteckning på det i familjen - Danubefloder.
Efter ett av de första fallen som jag stötte på, där den stora flod som flyter genom Centraleuropa och som trots Strauss propaganda sällan är särskilt blå, om än vacker på sina håll, fick ett nytt namn.
Man kan samla på sådana språkliga Danubefloder i nyhetsflödet, om man vill.
Men det vill man inte. Jag nöjer mig med att stöna eller skratta, allt efter humör, situation och graden av svårighet att förstå vad det faktiskt handlar om.
Det här är knappast i första hand ett språkproblem, att sådana anglicismer dyker upp i svenska, utan snarare ett bildningsproblem - många skribenter har helt diffusa begrepp om det där vattendraget som flyter genom Wien och Budapest, och dricker för delen hellre IPA än bajerskt öl.
Men nu!
Nu har jag stött på en danubeflod som vänt sig i sitt lopp:
(ps jag tror att just denna lilla malör KAN tillskrivas automatöversättning - jag menar, "historien av denna brygd" - men det är lite kul i alla fall ds)
fredag 4 december 2020
Var tar orden vägen i engelska skolan?
Läser en intressant artikel om undervisning på främmande språk i Språktidningen och funderar över att en i mina ögon viktig aspekt saknas, eller åtminstone berörs bara helt perifert: hur blir det med kunskaperna om vad saker faktiskt heter på svenska?
Vi lever redan i en värld där man kan få läsa om ”Danubefloden i Bavarien” och om forskning ”vid University of Paris”, som om det faktiskt inte fanns svenska namn och uttryck (eller på respektive lands eget språk, i förekommande fall).
Detta är än så länge vanligast just på geografins område, och i fråga om institutioner – men vad händer när allt fler släpps ut som har lärt sig även historia, fysik och biologi på engelska?
Hur kommunicerar den som behöver
mer syre med den som saknar oxygen?
Är tungsten mer användbart än wolfram?
Vad innebar slaget vid Blenheim,
och hur var nu relationen mellan ”Maria, Skottarnas drottning”, och dem famösa
Maria Stuart?
Vissa saker kan bli tydliga med avstånd. Eventuellt förstår man på vissa sätt svensk författning och vårt politiska system till och med bättre, när språket oundvikligen ger ett utifrånperspektiv, men hur skall man använda kunskaperna i den svenska verkligheten om man inte har alla orden?
Om en viktig del av det uppväxande släktet lär sig de centrala begreppen i skolans kunskapspensum (och för den delen de perifera också) på engelska, så måste de antingen därefter lära sig hela uppsättningen på svenska också – eller så får alla andra också övergå till svengelska, för att vi alls skall kunna kommunicera meningsfullt.
Så länge undervisning på engelska begränsas till gymnasieskolan kan kanske effekterna hållas under kontroll – i hopp om att grundskolan försett eleverna med basordförråd – men vem vågar räkna med att så sker i längden, när vi ställs inför den flödande entusiasmen över att kunna hänga med i utvecklingen?
Och dessutom tillkommer
naturligtvis en massa rena faktakunskaper med nya ord och begrepp även under
gymnasieåren.
Som man alltså inte får med sig på
modersmålet. Finns här inte ett förbisett
problem? Eller en utmaning, som det numera
kallas.
______________
______________
onsdag 2 december 2020
Decemberbilden: Ljuset underifrån
fredag 27 november 2020
Spretiga tankar i november
Demokratiproblemet:
Idioterna har lika mycket makt som de kloka
De otåliga har lika mycket makt som de eftertänksamma
De bekväma har lika mycket makt som de tåliga
De missunnsamma har lika mycket makt som de som delar med sig
Och när de missunnsamma bekväma otåliga idioterna slår sig samman blir resultatet att de onda har lika mycket makt som de goda.
Tänk om en tiondel av all den galla som brukade spys över de gamla statliga monopolen, till exempel Televerket eller SJ, kunde komma de nya kommersiella monopolen till del, när de fördystrar vår tillvaro på samma vis.
* * *
Människor som är beredda att ta till våld för att försvara ”vår svenska kultur” – och som själva snackar svengelska…
* * *
Förstår nu att en del av förklaringen till att folk tycker att man skall julpynta redan till – eller före – advent är att de betraktar adventsstjärnor, adventsljusstakar och annat i den genren som ”julsaker”
När man förr berättade sagor om prinsar, prinsessor och bålda riddare, så visste lyssnarna att dessa var undantagsmänniskor i ett minimalt skikt, som de själva aldrig var i närheten av.
I dag tror uppenbarligen läsare, lyssnare och tv-tittare att det var så man levde då, och att de själva skulle tillhöra denna grupp. En central men förbisedd sanning om samtidens kulturkonsumtion.
När ekonomisk exploatering blir ett ”rasism”-problem har vi hamnat en smula vid sidan av målet. Det är inte i första hand för att ”vi” tycker att somaliskor är mindre värda som de får städa, det är att de gör det till de löner och arbetsvillkor som bjuds på den marknad som ”vi” har skapat.
Alla diskussioner om vårt land, vårt ursprung och våra rättigheter - var i världen det vara månde - tycks i dag bortse från en relevant sak: vilka är egentligen ”vi”? Det är ju inte som att människorna tillsammans och jämlikt ”ägt” landet eller resurserna. Det är alltid eliterna som styr.
Det gäller även dem som senare blivit förtryckta, bestulna, berövade.
När gick egentligen ordet ”museum” från att vara ett neutralt begrepp till ett skällsord?
Det är ganska sällan det som står i självhjälpsböckerna som är fel.
Felet är att det står i självhjälpsböcker
Donald Trump bevisar än en gång att Marx hade fel: historien kan mycket väl utspela sig som både fars och tragedi på samma gång.
Butik efter butik försvinner i grannskapet och ersätts av matställen, krogar, kaféer.
En tid när det är viktigare att visa medkänsla än att hysa den
En av de tröttaste ideologiska idéerna är det här med att ”det är företagen som skapar jobb”.
Som om de, likt Gud på sex dagar, gjorde något av intet.
Jobb skapas i mötet mellan produktionsfaktorer – kapital, arbete, material, knowhow…
Utan sådant som skolor, infrastruktur, och utan arbetskraft, skulle inga arbeten ”skapas”.
De som använder den frasen vet antingen att den inte är sann, och finner det alltså rimligt att säga oss något som inte stämmer. Eller de förstår inte en så enkel sak, och då är de knappast värda att lyssna till alls.
* * *
Den sviktande samhällsandan beror inte på moderna medier. Den beror på rädda redaktörer.
måndag 16 november 2020
YTTERHOGDALS KYRKA - dikt av Johann Grip
För det händer ju
det händer att det inte är nog
det händer att det inte är nog med
gammelskogens stadiga brus
och ett och annat sällsynt vak
av storabborre och gammelgädda
storlommens magnifika skrik över sjön
Det händer att det inte är nog
det händer att man saknar att få höra
människor stämma upp sång
Eller har du kanske sett trasten
sjunga för levande och döda?
Har du kanske sett tjädern
sjunga sina hänförda toner i kyrkan?
Och kan du med handen
på hjärtat säga du har sett
älg, björn eller lo
dra djupt in i skogen
och kväda hemma hos gamlingar
på deras bemärkelsedagar –
och vem mer än vi
tar mer än gärna turen
hit till en av socknens tre kyrkor
och sjunger för konfirmanderna?
En bygd utan sång och kör
är ingenting annat
än en genomfartsled
självbetjäning
på bensinmacken
och så iväg, iväg därifrån
________________
lördag 14 november 2020
Se till att folk blir rädda!
Antalet inlagda på IVA är just nu 140. Det är en oroande, ja, skrämmande siffra, som borde stämma alla till eftertanke. En redan hårt belastad sjukvård utsätts för allt större påfrestningar.
Men samtidigt är glaset både halvtomt och halvfullt. Eller åtminstone kanske
bara trekvartstomt, inte riktigt urdrucket.
Antalet inläggningar ökar alldeles
för fort, men det sker än så länge bara linjärt, inte exponentiellt som under
några veckor i våras.
Vården rapporterar att man har
större kunskaper och bättre kompetens att våra covid19-sjuka, vilket något
balanserar den större trötthet som finns på så många håll.
Och de regionala/lokala
skärpningar som har beslutats har knappast ännu hunnit ha någon effekt på IVA-talen,
med tanke på tiden från beslut över (eventuella) beteendeändringar,
inkubationstid och sjukdomstid före IVA-vård. Ingen vet vilken verkan de kommer
att ha, om någon alls, men det är för tidigt att avgöra: det kan hjälpa.
Men mig stör det en smula att både myndigheter och medier fortfarande tycks
hänga upp sina vädjanden om hänsyn, ansvar och sunt förnuft på solidariteten
med de svaga, de riskutsatta, de sårbara.
”Du kanske inte själv blir så allvarligt sjuk, men du kan smitta någon som blir det”.
Det förrådet tror jag är tömt.
Folk som fortfarande trängs i
köplador eller ordnar ”privata fester” för alla som vill komma, de berörs
knappast av vädjanden om solidaritet.
De skiter väl i om någons mormor dör.
Inklusive deras egen, vad det verkar.
Nej, fokusera i stället på det fullt verkliga hot som långtidssjukan
har, effekterna av en covid19-infektion som inte släpper, evighetssjukan.
Det kanske inte drabbar lika många – lyckligtvis! – men det drabbar, det är
inte ett dugg festligt och jag tror att ytterst få tycker att en festnatt en
novemberfredag är riktigt värt det, om de får veta.
En expert på det ena eller andra
som yttrade sig i något av våra vanligaste medier sade häromdagen att ”vi är
inte tillräckligt rädda längre”. Det kan det ligga en hel i.
Rädsla är sällan en särskilt bra drivkraft för samhälleliga beteenden,
verkligen inte, men jag misstänker att
detta är ett undantag, i vår egocentriska tid.
Om människor i den åldersgrupp som nu driver smittan, ungefärligen 20-60, inte
blir oroade för egen del, ser de inte ut att vilja ändra sitt beteende, inte i
tillräcklig grad.
Så tala om för dem var just de kan råka ut för. Det är inget
tomt hot.
Förvisso är även de svårt drabbade en minoritet, men de finns. Och
de har det INTE roligt.
Låt dem bli synliga – för deras
egen skull, men också för dem som tror att de är osårbara.
fredag 13 november 2020
Nej, Trump vill inte sitta kvar
söndag 1 november 2020
November: Mer är det inte
Det handlar inte om tro, eller ens om brist på den Det är bara en byggnad
Kyrkan ligger där den ligger Där bor vi, vid bergets fot, nedanför kyrkan
Högalid, vår hembygd, kvarteren runt kyrkan, här ute på det västliga Södermalm.
I höstmörkret står byggnaden ut, en kontur i det våta grå, den oundvikliga november
Mer är det inte
November är en väntan, ett dröjande, en väg in i mörkret
Tid sjunker undan som slam
Staden slocknar
Mer är det inte
Högalidskyrkan
___________
Septemberbilden: En annan tid väntar
Augustibilden: Oskattbart
Julibilden: På andra sätt
onsdag 16 september 2020
Spretiga tankar, september 20
Radiorösten frågar sig hur man blir lycklig. Ännu en som inte förstått att lycklig inte är någonting man blir, utan någonting man är.
* * *
De som tycker att något är för
litet för dem, är vanligtvis själva för små.
* * *
Ack, dessa människor som ständigt
skall rätta till verkligheten
* * *
Att vara spåman är inte särskilt svårt: Det är bara fråga om att kunna identifiera det sämsta tänkbara utfallet
* * *
Folk är ändå inte mer än människor
* * *
Allt detta jagande efter att ”göra världen fri från…”, att hålla rent, att släta ut, att äntligen få bort. Att befria sig från det som stör, det som skaver, det som oroar.
* * *
Alltså:
Somna på kvällen med tankar på prekariatet, på utnyttjade filippinska hemhjälpar, på skandalösa förhållanden på äldreboendena, på byggarbetsplatser utan skydd… A men orka! Vakna pigg på morgonen och gå till storms mot namnet på en speedwayklubb.
* * *
Klass, utsugning, ekonomisk makt. Jobbigt! Namn på saker. Lätt!
Alltså – medborgare i USA, som vill
befria sin stat från ”påminnelser om europeisk kolonialism”. Vad tror de att staten USA egentligen är?
Förslag: Vi ägnar oss mer åt verkligt arbete mot diskriminering i dag, och mindre åt symboliskt arbete mot rasism i det förflutna
* * *
Mediernas olycksaliga benägenhet att vända sig främst till de högljudda
* * *
Anglicismer och klumpiga svengelska
uttryck är inte ett språkligt problem.
Det är ett kulturellt problem.
* * *
Allt oftare tänker jag att Herostratos
inte var så fel ute ändå
* * *
Fortfarande gäller att upplysningen Detta har hänt är mer grundläggande för journalistiken än hävdandet av Detta borde inte ha fått hända.* * *
Kanske kan den här
corona-erfarenheten hjälpa oss alla att tillsammans slå fast att ett par saker
har blivit väldigt tydliga.
Som till exempel att:
o Det tättbefolkade globaliserade samhället medför en ökande risk för pandemier
som snabbt sveper över hela världen
o Ett system som bygger på minimal
lagerhållning till förmån för just-in-time-tänkande,
på nedskalat underhåll till förmån för kostnadsnedskärningar, och
fragmentariserat beslutsfattande i enheter vars mål är att ge vinst, är sårbart
i kriser, och särskilt sårbart i sådana kriser som kommer snabbt
o Ett ekonomiskt system som bygger på fortlöpande stegrad konsumtion kommer oundvikligen att få svåröverskådliga
problem om något bryter denna stegring
Det tycks för mycket och tänks för
lite.
Tycker jag
.
__________________________________________________
Misstro alltid den som talar i andras namn - Spretiga tankar i coronans tid och otid
måndag 14 september 2020
Sommaren i 50 bildtexter
Ungefär så var det också när det faktiskt skedde.
En ny dörr hade vi i alla fall fått monterad. |
...men allt grot vid tomtgränsen, där förut var skog, det låg kvar |
Å andra sidan - det var ett år då gräset växte som besatt, överallt, på tomten, i skogen, på hyggena |
Om du får oväntat besök... |
...kan det vara svart eller vitt |
A-L gick morgonpromenader - och fotograferade - på Åsanvägen |
I början av sommaren fick man titta på fotbollsmatcherna på TV, vilket är lätt bisarrt när man bor sådär 300 meter från arenan |
Men så småningom tilläts ett begränsat antal åskådare, vilket gladde sällskapet. Eller om det mest var att YIK äntligen började vinna hemmamatcher. Här vid 3-1 mot Gottne. |
Vi firade - på avstånd - födelsedagen för familjens bolivianska del |
Till sist kom vi över till ön, med hjälp av en säker roddare |
Lunch på verandan, en klassiker |
Blåbären gick till på ön - i massor |
Det var inte dåligt med svamp heller, i början av sommaren |
Sällskapets mer konstnärligt lagda fotograf hittade ett par stövlar |
En liten utflykt till fjällen - först Klövsjö |
Sedan Storhogna |
Vi var inte de enda som kommit på den idén... |
Besök på hembygdsgården. Obligatoriskt. |
Men vad skall man nu äta? |
Äh, det får bli en våffla i alla fall! |
Så satte sig J i sin hyrbil fvb Ljusdal och så småningom hem till Stockholm |
Juli var svalare än juni, ni minns. Ljuset mjukt över Hoan. |
Luckor på, Sommaren slut... |
Fast inte riktigt än. Visst, hem till stan ett varv, här rast vid Ångersjö |
A-L begrundar mönstret på kyrkan i Enånger |
Havet! Kort stopp vid Skärså |
En första omgång kråkbärssirap förbereds hemma på Hornsgatan |
Men det blev en färd till innan sommaren var slut. Även denna gång längs kusten - här Trollharen |
Lite senare på sommaren och lite dimmigare vid A-Ls morgonvandringar |
Och rallarrosorna hade rodnat |
Mer färg också i fjällen; blåbärsriset vid Storhogna var rött |
Vandringen en njutning, vilka färgerna än är |
Ibland är riktningen inte alldeles självklar |
Men vyerna vida. |
Hemma i Hogdal väntade arbete - ett golv skulle läggas |
Det krävde inte bara sågande och klickande av bräder, och tillägg av lister - även dörren behövde justeras innan allt var klart |
Egentligen var det ju bara dörren till boden som skulle målas. Men ett tag såg det nästan ut att bli tvärtom... |
Nå, till sist blev det hela klart. Här krävdes det dock bygge av ett nytt insteg (och en ny liten stege...) |
En utflykt till, till utsiktstornet på Fnussjen |
Däruppifrån syns tydligt hur Ytterhogdal bara är en liten liten glänta i skogen |
Möte med dubbla budskap på vägen hemåt |
Kväll vid Fulan. Kyligt men vackert. |
En gång var det ett hus, nu bara stockar som sjunker ned i jorden. Sörsjön. |
Nästa morgon grå regndimma över Sörsjön |
Årets utlandsresa gick till Norge. |
Sista stopp på vägen hem. Man kan fundera en del över grundplanen till Västerås domkyrka. |