torsdag 31 december 2020

Dikt på nyårsafton 2020 (work in progress)


Ett år av leda lutar mot en tid av sorg
Vi samlar bilder, erinringar, minnesblänk
i handen, eller i en tafatt flätad korg
som finns till hands här just i stunden
Som var allt vi fick

Vi tömmer glasen till en flammande salut
Och blickar in i mörkret, in i tomheten
Vad är det egentligen som nu tar slut?
I detta ögonblickets ögonblick
Som rivs ut ur evigheten

Vi vet att något kom och gick
Men vad som återstår?
Påträngande fråga nu   Och meningslös

Envar får det envar får

I mörkret väntar en passage
En växling   Men är det
en över- eller en undergång?
Tid för jubel eller klagosång –

En känner förväntan, en panik
En känner ödets ödslighet och bär det
som ett otympligt bagage

Vi anar nog att det som kommer bär
förtvivlan, sorg och vanmakt  till oss
Men vill vi veta?  
Knappast    Det som vi ändå vet, det tär
redan nog på vår förtröstan    Mer än någon vill

Vi mer än anar ännu inte hörda skrik
Från det vi har att möta: Hemligheternas tid

Och vår förvirring formas till en sorts bön:
Låt oss få uppleva ett lugn
Ge  oss en öppning till ett annat rum
Ett utrymme helt utan mysterium
Men med en smula vila
Som inte genast sluttar ned i evigheten

Men finns i denna värld som vi hör till


(31.12.20)

torsdag 17 december 2020

Rykande färsk rapportering

Har lyckats få tag på några text-tv-sidor från VST, Värsta Sveriges Television, med olika reaktioner efter corona-kommissionens rapport och den mediala rapporteringen av denna.




 





Tänk så olika det kan se ut i olika länder.

torsdag 10 december 2020

Danubefloden flyter bakåt!

Själva Danubefloden i original

Bland de språkliga missfoster som ofta fördystrar, men någon gång bidrar till en smula glädje i vår tillvaro har jag ett särskilt ont öga till de geografiska anglicismerna.

Särskilt fumligt blir det när man tagit det engelska ordet och låtsasöversatt det till svenska.  Ni vet, när  Bayern får heta Bavarien och Schlesien/Śląsk blir Silesien.

Det är illa nog när Neapel kallas Naples och Köln blir till Cologne, men då har man i alla fall inte ens låtsats.
Det är mera närbesläktat med det ökande flödet av rent anglosaxiska transkriberingar av personnamn, Stravinsky och sådana.

Men just när man försöker få det att se ut som att man förstått vad det handlar om och levererar ett "svenskt" namn.

Vi har en beteckning på det i familjen - Danubefloder.
Efter ett av de första fallen som jag stötte på, där den stora flod som flyter genom Centraleuropa och som trots Strauss propaganda sällan är särskilt blå, om än vacker på sina håll, fick ett nytt namn.

Man kan samla på sådana språkliga Danubefloder i nyhetsflödet, om man vill. 
Men det vill man inte. Jag nöjer mig med att stöna eller skratta, allt efter humör, situation och graden av svårighet att förstå vad det faktiskt handlar om.

Det här är knappast i första hand ett språkproblem, att sådana anglicismer dyker upp i svenska, utan snarare ett bildningsproblem - många skribenter har helt diffusa begrepp om det där vattendraget som flyter genom Wien och Budapest, och dricker för delen hellre IPA än bajerskt öl.

Men nu!
Nu har jag stött på en danubeflod som vänt sig i sitt lopp:


Vi har tillbringat mycket tid i östra Angeln, detta milda gröna landskap med sina kullar och sina knicks, sina bondbyar och sina fiskelägen - men jag tror inte att det är där som den brittiske bryggaren hämtat sin dubbelt rostade crystalmalt.

Den hade nog närmare till Norwich än till Kappeln och Maasholm, är jag rädd.

                           East Anglia                                                     Östangeln


Så kan det gå.





(ps jag tror att just denna lilla malör KAN tillskrivas automatöversättning - jag menar, "historien av denna brygd" - men det är lite kul i alla fall ds)







fredag 4 december 2020

Var tar orden vägen i engelska skolan?

Läser en intressant artikel om undervisning på främmande språk i Språktidningen och funderar över att en i mina ögon viktig aspekt saknas, eller åtminstone berörs bara helt perifert: hur blir det med kunskaperna om vad saker faktiskt heter på svenska?

Vi lever redan i en värld där man kan få läsa om ”Danubefloden i Bavarien” och om forskning ”vid University of Paris”, som om det faktiskt inte fanns svenska namn och uttryck (eller på respektive lands eget språk, i förekommande fall).

Detta är än så länge vanligast just på geografins område, och i fråga om institutioner – men vad händer när allt fler släpps ut som har lärt sig även historia, fysik och biologi på engelska?

Hur kommunicerar den som behöver mer syre med den som saknar oxygen?
Är tungsten mer användbart än wolfram?
Vad innebar slaget vid Blenheim, och hur var nu relationen mellan ”Maria, Skottarnas drottning”, och dem famösa Maria Stuart?

Vissa saker kan bli tydliga med avstånd. Eventuellt förstår man på vissa sätt svensk författning och vårt politiska system till och med bättre, när språket oundvikligen ger ett utifrånperspektiv, men hur skall man använda kunskaperna i den svenska verkligheten om man inte har alla orden?

Om en viktig del av det uppväxande släktet lär sig de centrala begreppen i skolans kunskapspensum (och för den delen de perifera också) på engelska, så måste de antingen därefter lära sig hela uppsättningen på svenska också – eller så får alla andra också övergå till svengelska, för att vi alls skall kunna kommunicera meningsfullt.

Så länge undervisning på engelska begränsas till gymnasieskolan kan kanske effekterna hållas under kontroll – i hopp om att grundskolan försett eleverna med basordförråd – men vem vågar räkna med att så sker i längden, när vi ställs inför den flödande entusiasmen över att kunna hänga med i utvecklingen?

Och dessutom tillkommer naturligtvis en massa rena faktakunskaper med nya ord och begrepp även under gymnasieåren.

Som man alltså inte får med sig på modersmålet.  Finns här inte ett förbisett problem? Eller en utmaning, som det numera kallas.

______________


______________


För er som undrar över slaget vid Blenheim, så är det en träffning under Spanska tronföljdskriget, som på svenska brukar kallas - de få gånger någon har anledning att nämna det - för slaget vid Höchstädt, eller rättare sagt andra slaget vid Höchstädt.
Eftersom det utkämpades nära orten Blindheim, så kallar engelsmännen det helt logiskt för slaget vid Blenheim.
Och detta kommer säkert snart att vara den enda rätta även här, om det inte redan blivit det.
Major Arvid Eriksson har för övrigt detta slag som exempel på den s.k. lineartaktikens urartning, i sin läsvärda bok "Segrar och nederlag på Europas slagfält", som kom under krigsåren.
Det finns f.ö. en plats som verkligen heter Blenheim även när den omnämns på svenska, nämligen det slott som hertigen av Marlborough, en av segerherrarna vid Höchstädt, lät bygga - och där för övrigt hans ättling Winston Churchill föddes.


onsdag 2 december 2020

Decemberbilden: Ljuset underifrån


I år har snön inte ens kommit än.   
Men även nu ser ljuset ut att liksom komma underifrån, som från ingenstans, den korta tid det alls är ljust.
Som om det var utan hemvist.  
Och kanske är det just så, att i december ljuset ingen riktig boning har.
Hur mycket vi än slösar med det artificiella, tillfälliga, ibland till och med skränande.

Mest är det annars mörkrets tid.  Året håller andan.
Vi sjunker ned i det, vet att det vänder, att det går över, som det alltid gör, tills en gång det inte vänder mer och tiden är slut, vår eller världens eller bäggedera.

Fram till dess får vi ta oss fram bäst vi kan, hjälpligt ledda av ljuset underifrån, decembers tunt utspridda ögonblick av närvaro

Det får väl gå det också.
Så länge det går.

Tills vidare.

                                                                                           Högalidskyrkan i snö

 

fredag 27 november 2020

Spretiga tankar i november


Demokratiproblemet:
Idioterna har lika mycket makt som de kloka
De otåliga har lika mycket makt som de eftertänksamma
De bekväma har lika mycket makt som de tåliga
De missunnsamma har lika mycket makt som de som delar med sig
Och när de missunnsamma bekväma otåliga idioterna slår sig samman blir resultatet att de onda har lika mycket makt som de goda.

                                                                       * * *
En viktig del med att ha skaffat sig erfarenhet är att man förstår att saker aldrig sker som det skett förut.
                                                                       * * *

Jag blir alltmer övertygad om att roten till väldigt mycket som är illa i vår samtid är frasen: Det är så bekvämt

                                                                       * * *

Tänk om en tiondel av all den galla som brukade spys över de gamla statliga monopolen, till exempel Televerket eller SJ, kunde komma de nya kommersiella monopolen till del, när de fördystrar vår tillvaro på samma vis.

                                                                       * * *

Ack ja - svenska folkets urgamla rätt att trängas i affärerna till Bläck Frajdäj och skylla följderna på regeringen…
                                                                       * * *

Människor som är beredda att ta till våld för att försvara ”vår svenska kultur” – och som själva snackar svengelska…

                                                                       * * *
Förstår nu att en del av förklaringen till att folk tycker att man skall julpynta redan till – eller före – advent är att de betraktar adventsstjärnor, adventsljusstakar och annat i den genren som ”julsaker”
                                                                       * * *

När man förr berättade sagor om prinsar, prinsessor och bålda riddare, så visste lyssnarna att dessa var undantagsmänniskor i ett minimalt skikt, som de själva aldrig var i närheten av.
I dag tror uppenbarligen läsare, lyssnare och tv-tittare att det var så man levde då, och att de själva skulle tillhöra denna grupp. En central men förbisedd sanning om samtidens kulturkonsumtion.

                                                                       * * *

När ekonomisk exploatering blir ett ”rasism”-problem har vi hamnat en smula vid sidan av målet. Det är inte i första hand för att ”vi” tycker att somaliskor är mindre värda som de får städa, det är att de gör det till de löner och arbetsvillkor som bjuds på den marknad som ”vi” har skapat.

                                                                       * * *

Alla diskussioner om vårt land, vårt ursprung och våra rättigheter - var i världen det vara månde - tycks i dag bortse från en relevant sak: vilka är egentligen ”vi”? Det är ju inte som att människorna tillsammans och jämlikt ”ägt” landet eller resurserna. Det är alltid eliterna som styr.
Det gäller även dem som senare blivit förtryckta, bestulna, berövade.

                                                                       * * *
Så mycken kamp sägs handla om befrielse, men gäller i själva verket bara omfördelning av makt.

                                                                       * * *

När gick egentligen ordet ”museum” från att vara ett neutralt begrepp till ett skällsord?

                                                                       * * *

Det är ganska sällan det som står i självhjälpsböckerna som är fel.
Felet är att det står i självhjälpsböcker

                                                                       * * *

Donald Trump bevisar än en gång att Marx hade fel: historien kan mycket väl utspela sig som både fars och tragedi på samma gång.

                                                                       * * *

Butik efter butik försvinner i grannskapet och ersätts av matställen, krogar, kaféer. 
Så passande för en tid där människor vill ha allt serverat.

                                                                       * * *

En tid när det är viktigare att visa medkänsla än att hysa den

                                                                       * * *

En av de tröttaste ideologiska idéerna är det här med att ”det är företagen som skapar jobb”.
Som om de, likt Gud på sex dagar, gjorde något av intet.
Jobb skapas i mötet mellan produktionsfaktorer – kapital, arbete, material, knowhow…
Utan sådant som skolor, infrastruktur, och utan arbetskraft, skulle inga arbeten ”skapas”.
De som använder den frasen vet antingen att den inte är sann, och finner det alltså rimligt att säga oss något som inte stämmer. Eller de förstår inte en så enkel sak, och då är de knappast värda att lyssna till alls.

                                                                       * * *

Den sviktande samhällsandan beror inte på moderna medier. Den beror på rädda redaktörer.



____________________


"Folk är ju ändå inte mer än människor"  - Spretiga tankar i september






måndag 16 november 2020

YTTERHOGDALS KYRKA - dikt av Johann Grip


II YTTERHOGDALS KYRKA

För det händer ju

det händer att det inte är nog
det händer att det inte är nog med

gammelskogens stadiga brus
och ett och annat sällsynt vak

av storabborre och gammelgädda
storlommens magnifika skrik över sjön

Det händer att det inte är nog

det händer att man saknar att få höra
människor stämma upp sång

Eller har du kanske sett trasten
sjunga för levande och döda?

Har du kanske sett tjädern
sjunga sina hänförda toner i kyrkan?

Och kan du med handen
på hjärtat säga du har sett

älg, björn eller lo
dra djupt in i skogen

och kväda hemma hos gamlingar
på deras bemärkelsedagar –

och vem mer än vi
tar mer än gärna turen

hit till en av socknens tre kyrkor
och sjunger för konfirmanderna?

En bygd utan sång och kör
är ingenting annat

än en genomfartsled
självbetjäning

på bensinmacken
och så iväg, iväg därifrån


________________

lördag 14 november 2020

Se till att folk blir rädda!


 Antalet inlagda på IVA är just nu 140. Det är en oroande, ja, skrämmande siffra, som borde stämma alla till eftertanke. En redan hårt belastad sjukvård utsätts för allt större påfrestningar. 

Men samtidigt är glaset både halvtomt och halvfullt. Eller åtminstone kanske bara trekvartstomt, inte riktigt urdrucket.

Antalet inläggningar ökar alldeles för fort, men det sker än så länge bara linjärt, inte exponentiellt som under några veckor i våras.
Vården rapporterar att man har större kunskaper och bättre kompetens att våra covid19-sjuka, vilket något balanserar den större trötthet som finns på så många håll.
Och de regionala/lokala skärpningar som har beslutats har knappast ännu hunnit ha någon effekt på IVA-talen, med tanke på tiden från beslut över (eventuella) beteendeändringar, inkubationstid och sjukdomstid före IVA-vård. Ingen vet vilken verkan de kommer att ha, om någon alls, men det är för tidigt att avgöra: det kan hjälpa.


Men mig stör det en smula att både myndigheter och medier fortfarande tycks hänga upp sina vädjanden om hänsyn, ansvar och sunt förnuft på solidariteten med de svaga, de riskutsatta, de sårbara.
Du kanske inte själv blir så allvarligt sjuk, men du kan smitta någon som blir det”.

Det förrådet tror jag är tömt.
Folk som fortfarande trängs i köplador eller ordnar ”privata fester” för alla som vill komma, de berörs knappast av vädjanden om solidaritet. 
De skiter väl i om någons mormor dör. Inklusive deras egen, vad det verkar.


Nej, fokusera i stället på det fullt verkliga hot som långtidssjukan har, effekterna av en covid19-infektion som inte släpper, evighetssjukan.
Det kanske inte drabbar lika många – lyckligtvis! – men det drabbar, det är inte ett dugg festligt och jag tror att ytterst få tycker att en festnatt en novemberfredag är riktigt värt det, om de får veta.

En expert på det ena eller andra som yttrade sig i något av våra vanligaste medier sade häromdagen att ”vi är inte tillräckligt rädda längre”.  Det kan det ligga en hel i.
Rädsla är sällan en särskilt bra drivkraft för samhälleliga beteenden, verkligen inte,  men jag misstänker att detta är ett undantag, i vår egocentriska tid.
Om människor i den åldersgrupp som nu driver smittan, ungefärligen 20-60, inte blir oroade för egen del, ser de inte ut att vilja ändra sitt beteende, inte i tillräcklig grad.

Så tala om för dem var just de kan råka ut för. Det är inget tomt hot.
Förvisso är även de svårt drabbade en minoritet, men de finns. Och de har det INTE roligt.

Låt dem bli synliga – för deras egen skull, men också för dem som tror att de är osårbara.



fredag 13 november 2020

Nej, Trump vill inte sitta kvar


Nej, Donald Trump vill inte sitta kvar som president. 
Den som tror det har inte hört på. 

Trump har säkert sedan länge förstått att han har förlorat presidentvalet. 
Det han just nu slåss för är att så långt möjligt tvätta bort förlorar-stämpeln. 
I am not a quitter”, sade Nixon, när han stack. 
I am not a loser” kommunicerar Trump oavbrutet efter sitt nederlag. 

Men ett centralt förhållande att hålla i minnet är detta: Donald Trump verkar aldrig ha varit särskilt intresserad av att vara president. Flera kommentatorer har påpekat att han själv verkade mest överraskad över att han vann 2016. 
Och berättelse efter berättelse har sipprat ut från Vita huset om hans ointresse för det löpande arbetet, för ansvaret, för själva jobbet. 
Med alla vallöftena har det ju inte gått så vidare. 
Och hans förkärlek för att skjuta ifrån sig ansvar är ju minst sagt påtaglig. 

Trumps uppträdande efter valförlusten handlar alltså inte om att hänga fast vid makten. 
Det handlar om att bygga image inför det kommande: en dolkstötslegend. 
Trumps breda supporterskara, som bara i begränsad del tar del av eller bryr sig om etablerade medier, skall ordentligt vaggas in i tron att Trump egentligen borde vara president, att valet stals. Av den där diffusa fiendeskaran av demokrater, politiker, utlänningar, feminister och socialister som hotar att förstöra det äkta USA. 
Han kan spela rollen som landets verklige ledare

På så vis kan Donald Trump både äta kakan och ha den kvar. Han kan fortsätta att domptera sina supportrar, och åtminstone inledningsvis hålla ett grepp om det republikanska partiet, utan att behöva ta det minsta ansvar för tråkiga saker som covid-19-bekämpning, rasmotsättningar, utrikespolitiska problem eller ekonomin. 
Han kan spela rollen som kungamakare inför valen 2022 och 2024. 

Och, eftersom det är Donald Trump vi talar om, så kan han säkert göra sig pengar på det. 
Och inte minst – eftersom det som sagt är Trump vi talar om – få fortsätta att stå mitt i rampljuset.

söndag 1 november 2020

November: Mer är det inte

Det handlar inte om tro, eller ens om brist på den  Det är bara en byggnad
Kyrkan ligger där den ligger  Där bor vi, vid bergets fot, nedanför kyrkan
Högalid, vår hembygd, kvarteren runt kyrkan, här ute på det västliga Södermalm.
I höstmörkret står byggnaden ut, en kontur i det våta grå, den oundvikliga november
Mer är det inte
November är en väntan, ett dröjande, en väg in i mörkret
Tid sjunker undan som slam
Staden slocknar
Mer är det inte

                                                                                                             Högalidskyrkan

___________

Septemberbilden: En annan tid väntar

Augustibilden: Oskattbart

Julibilden: På andra sätt


onsdag 16 september 2020

Spretiga tankar, september 20

 


                                                                  

Radiorösten frågar sig hur man blir lycklig. Ännu en som inte förstått att lycklig inte är någonting man blir, utan någonting man är.

                                             *  *  *

De som tycker att något är för litet för dem, är vanligtvis själva för små.

                                             *  *  * 

Ack, dessa människor som ständigt skall rätta till verkligheten

                                             *  *  *

Att vara spåman är inte särskilt svårt: Det är bara fråga om att kunna identifiera det sämsta tänkbara utfallet

                                             *  *  *

Folk är ändå inte mer än människor  

                                             *  *  *

Allt detta jagande efter att ”göra världen fri från…”, att hålla rent, att släta ut, att äntligen få bort. Att befria sig från det som stör, det som skaver, det som oroar.

                                             *  *  *

Alltså: 
Somna på kvällen med tankar på prekariatet, på utnyttjade filippinska hemhjälpar, på skandalösa förhållanden på äldreboendena, på byggarbetsplatser utan skydd…  
A men orka!     Vakna pigg på morgonen och gå till storms mot namnet på en speedwayklubb.

                                              *  *  *

Klass, utsugning, ekonomisk makt.  Jobbigt!     Namn på saker.  Lätt

                                             *  *  *

Alltså – medborgare i USA, som vill befria sin stat från ”påminnelser om europeisk kolonialism”.  Vad tror de att staten USA egentligen är?

                                              *  *  *

Förslag: Vi ägnar oss mer åt verkligt arbete mot diskriminering i dag, och mindre åt symboliskt arbete mot rasism i det förflutna

                                             *  *  *

Mediernas olycksaliga benägenhet att vända sig främst till de högljudda

                                             *  *  *  

Anglicismer och klumpiga svengelska uttryck är inte ett språkligt problem.  Det är ett kulturellt problem.

                                             *  *  *

Numera är kejsaren är exhibitionist 

                                             *  *  *

Alla dessa onödiga jobb i den tärande sektorn: säljare, konceptutvecklare, organisationskonsulter! 

                                             *  *  *

Allt oftare tänker jag att Herostratos inte var så fel ute ändå

                                              *  *  *

Fortfarande gäller att upplysningen Detta har hänt är mer grundläggande för journalistiken än hävdandet av Detta borde inte ha fått hända. 
Först berätta vad som tilldragit sig. 
Sedan kritisera de tillkortakommanden som – eventuellt – finns att kritisera

                                             *  *  *                                                                                           

Kanske kan den här corona-erfarenheten hjälpa oss alla att tillsammans slå fast att ett par saker har blivit väldigt tydliga.   
Som till exempel att:
o Det tättbefolkade globaliserade samhället medför en ökande risk för pandemier som snabbt sveper över hela världen
o Ett system som bygger på minimal lagerhållning till förmån för just-in-time-tänkande, på nedskalat underhåll till förmån för kostnadsnedskärningar, och fragmentariserat beslutsfattande i enheter vars mål är att ge vinst, är sårbart i kriser, och särskilt sårbart i sådana kriser som kommer snabbt
o Ett ekonomiskt system som bygger på fortlöpande stegrad konsumtion kommer oundvikligen att få svåröverskådliga problem om något bryter denna stegring

                                              *  *  *

Det tycks för mycket och tänks för lite.   
Tycker jag

.

__________________________________________________

Misstro alltid den som talar i andras namn - Spretiga tankar i coronans tid och otid

måndag 14 september 2020

Sommaren i 50 bildtexter

Det är inte ett år då jag skriver en flödande berättelse om sommaren i Hogdalsbygden.
Den får flyta förbi i bildtexter.
Ungefär så var det också när det faktiskt skedde.


Strömt lågvatten,  båten ännu på land. Första besöket, ön oåtkomlig


Första resan i juni. Förväntans paus vid Arvidsbo på vägen upp


En ny dörr hade vi i alla fall fått monterad.



...men allt grot vid tomtgränsen, där förut var skog, det låg kvar

Å andra sidan - det var ett år då gräset växte som besatt, överallt, på tomten, i skogen, på hyggena

                                                                                  
Om du får oväntat besök...


...kan det vara svart eller vitt



A-L gick morgonpromenader - och fotograferade - på Åsanvägen

I början av sommaren fick man titta på fotbollsmatcherna på TV, vilket är lätt bisarrt när man bor sådär 300 meter från arenan

Men så småningom tilläts ett begränsat antal åskådare, vilket gladde sällskapet.
Eller om det mest var att YIK äntligen började vinna hemmamatcher.
Här vid 3-1 mot Gottne.

Vi firade - på avstånd - födelsedagen för familjens bolivianska del

                                      
Till sist kom vi över till ön, med hjälp av en säker roddare



Varmt var det där


Lunch på verandan, en klassiker


Blåbären gick till på ön - i massor


Det var inte dåligt med svamp heller, i början av sommaren


Sällskapets mer konstnärligt lagda fotograf hittade ett par stövlar


En liten utflykt till fjällen - först Klövsjö

Sedan Storhogna

Vi var inte de enda som kommit på den idén...
                                                                                                                                                                                                                 

Besök på hembygdsgården. Obligatoriskt.

Men vad skall man nu äta?



Äh, det får bli en våffla i alla fall!

Så satte sig J i sin hyrbil fvb Ljusdal och så småningom hem till Stockholm


Juli var svalare än juni, ni minns. Ljuset mjukt över Hoan.




Ännu ett besök ute på ön innan det var dags att stänga


Luckor på, Sommaren slut...
             
Fast inte riktigt än.  Visst, hem till stan ett varv, här rast vid Ångersjö

A-L begrundar mönstret på kyrkan i Enånger

Havet!
Kort stopp vid Skärså 


En första omgång kråkbärssirap förbereds hemma på Hornsgatan





Men det blev en färd till innan sommaren var slut.
Även denna gång längs kusten - här Trollharen

Lite senare på sommaren och lite dimmigare vid A-Ls morgonvandringar

Och rallarrosorna hade rodnat

Mer färg också i fjällen; blåbärsriset vid Storhogna var rött


Vandringen en njutning, vilka färgerna än är

Ibland är riktningen inte alldeles självklar


Men vyerna vida. 


Hemma i Hogdal väntade arbete - ett golv skulle läggas

Det krävde inte bara sågande och klickande av bräder, och tillägg av lister - även dörren behövde justeras innan allt var klart

Sommarens vanligaste gäster vid fågelmatningen var de banditmaskerade nötväckorna.
Så småningom vågade sig även talgoxar och en och annan blåmes fram, men artrikedomen är inte imppnerande.
Något samband med avverkningen kanske, den som lämnade allt grotet kvar?


Egentligen var det ju bara dörren till boden som skulle målas. Men ett tag såg det nästan ut att bli tvärtom...

Nå, till sist blev det hela klart.  Här krävdes det dock bygge av ett nytt insteg (och en ny liten stege...)

En utflykt till, till utsiktstornet på Fnussjen
Däruppifrån syns tydligt hur Ytterhogdal bara är en liten liten glänta i skogen

Möte med dubbla budskap på vägen hemåt

Kväll vid Fulan. Kyligt men vackert.


En gång var det ett hus, nu bara stockar som sjunker ned i jorden.  Sörsjön.


Nästa morgon grå regndimma över Sörsjön
Årets utlandsresa gick till Norge.




Sista stopp på vägen hem. Man kan fundera en del över grundplanen till Västerås domkyrka.