Fjäril i bärnsten: Pink Floyd, 19 mars 1070

För några månader sedan skrev jag några rader om ett halvsekelgammalt magiskt konsertminne, CSN&Y i konserthuset, eller rättare sagt, en låt den gången.

I kväll är det lika länge sedan, ofattbara 50 år, sedan ett annat, lika magiskt minne.

Kanske ingenting jag minns övergår den där gitarrduellen i januari, men som helhet var nog konserten med Pink Floyd på Konserthuset den 19 mars 1970 (som för övrigt också var en torsdag, just som i dag) det största jag har upplevt på rockmusikscenen.

Så här skrev jag om den i januari i år:

Jag var ett fan sedan de första singlarna sommaren 1967. See Emily Play var en uppenbarelse i mitt unga liv.

Men jag hängde med längs vägen in mot konstmusiken och det som senare skulle bli arenarockens mammutstycken..

Skivorna  Saucerful of secrets, UmmaGumma, Atom Heart Mother..

Det var inte förrän nån gång runt Meddle som jag började tappa intresset för det här bandet

I mars 1970 var det ännu på toppen.

En omtumlande och fantastisk konsert var det. Och höjdpunkten var denna:

Stycket Saucerful of secrets inleds med ett par minuter av brötigt elektroniskt stök, som nog har varit hos Stockhausen och andra i trakten av Darmstadt och hämtat inspiration, som sedan övergår i det romantiska uppåtsträvande orgel-och-körparti som fått namnen Celestial Voices.

Gotiska katedraler i musik.

Jag älskade det då och finner det fortfarande absolut njutbart.

Den svindeln då, så annorlunda än gitarrvildheten, men med samma känsla av befrielse, av lösgörande.

Musikens magi.

Då.

Och kanske lite, lite, även nu.

Jag hade helt glömt att de tydligen spelade Ceslestial Voices-partiet som extranummer (jfr setlist).

Floyd var annars knappast ett extranummer-band.

Såg dem ännu en gång, hösten 71. Fortfarande bra, men magin fanns där inte riktigt längre.

(Youtube-snutten är från Pompeji-konserten följande år, och ger absolut en hyfsad bild men kan förstås inte förmedla upplevelsen där och då.

Här en version med orkester och kör, som faktiskt ligger närmare min minnesbild.)


Ja, alltså.

Men det var ju inte bara Saucerful. Jag kunde ju skivorna utantill, från Syd Barrett-debuten "The Piper at the Gates of Dawn" till den på hösten före konserten utgivna dubbel-lp:n UmmaGumma, vars live-partier gav en ganska bra aning om hur konserten skulle låta, fast en konsert förstås är ganska mycket mer än en skiva.

Jag släpade några kamrater med mig, som inte hade lika mycket förkunskaper. Åtminstone en av dem minns fortfarande den där konserten med mycken glädje, konstaterade vi härförleden.
Det handlar inte bara om musiken, det handlar också om att det var ett magiskt år då man var sådär 15-16-17 år och liksom allting hände.
Men det handlade om musiken också.

Jag skulle inte ha kunnat räkna upp exakt vilka låtar de spelade - femtio år är när allt kommer omkring femtio år - men setlistan på nätet visar att de som ofta inledde med Astronomy Domine, den enda Barrett-låten som hängde med, i en redan under Syds tid kraftigt utvidgad version jämfört med skivan (den finns också på UmmaGumma)

Så här lät den på en konsert någon månad senare

(Så här lät den på UmmaGumma, och så här i original)

Jag minns också att de gjorde instrumentala "Careful with that axe, Eugene" och Cymbaline i en fin version. Däremot hade jag helt glömt, eller kanske aldrig fattat, att de också gjorde en tidig version av det som blev nästa skivas huvud- och titelnummer, Atom Heart Mother.
Det stycket blev aldrig riktigt någon favorit hos mig, även om jag spelade skivan många gånger när den kom - men det var framför allt de ensamstående sångerna på sid två, framför allt Roger Waters sorgsna "If".
Men det var senare, evigheter senare, ett halvår eller år senare, eoner av den sortens tid som pågick då.

Konserten låg kvar som en skimrande fjäril ingjuten i tidens bärnsten.
Redan från minut ett och i femtio år sedan, den där lyckokänslan av att få vara där, vara här, uppleva detta, ha upplevt detta.

Kanske vet du vad jag menar, och då förstår du.
Eller så vet du inte, och då är det ingen mening att jag försöker förklara.



Och ja, egentligen är det ju nästan komiskt att jag leddes till det blivande arenarockbandet med dess smältande svävande klanger (även om jag som sagt personligen tappade intresset nånstans vid Meddle), av den här låten:

Spretiga tankar i och om virusets tid

När man ser sig omkring i coronavirusets tid, i landet och världen, och lyssnar till medierepresentanter, politiker och så kallat vanligt folk, så kan man känna en lätt oro inför de omställningar, åtgärder och beslut – och dessas följder – som kommer att krävas för att ens börja tackla klimatkrisen.

                                                         * * * 

Jag har tänkt en del på hur det kändes när vi drabbades av bränderna för två år sedan.

När vi fick lämna vårt älskade hus på ön utan att veta om vi någonsin skulle återse det, och vissa stunder kom att undra om vi skulle kunna bli instängda även på vår trygga tillflyktsort.

Den där känslan av något större, som man inte rådde på, inte vi själva, men inte samhället heller, till att börja med.

Känslan av att något oundvikligt rullade på, och att det skulle komma att ställa till stor skada, vad man än gjorde, och att man själv var existentiellt hotad - men samtidigt det att motstånd gjordes (eller vad man skall kalla det), att det samarbetades, togs ansvar, gjordes insatser både professionella och frivilliga.

Och att allt som gjordes inte var perfekt, men det gjordes i god mening.

Och att det till slut drog över, delvis på grund av de insatser som samhället och individerna gjorde, delvis därför att saker går över till slut.

Men inte utan att ha ställt till stor skada.

Jag tänker att vi som upplevde det nära inpå oss kanske är aningens mer förberedda nu. Jag vet att det låter förmätet. Men jag undrar ändå.

                                                         * * * 

Kan inte undgå att reflektera över stormen mot grillförbudet när skogarna brann

Meningsyttringar är fria men jag hoppas att ingen av dem som ryade då står med i kören som nu ropar på krafttag och skolstopp.

                                                         * * * 

Så tacksam likväl att bo i Sverige nu. Ett land där handling och eftertanke inte utesluter varandra.

                                                         * * * 

Grundläggande problem i kristider: Att vi till den grad har nedmonterat vi-et till förmån för jag-et

                                                         * * * 

Jag fruktar starkt att många, inklusive ansvariga myndigheter, underskattar hur komplext och sammanvävt vårt moderna samhälle är, och hur totalt oöverskådliga effekterna är och blir av olika ingripanden, när dessa sker i stor skala och en tidsföljd som gör att man inte riktigt hinner analysera och följa upp dem.

Vi alla har vant oss vid att oräkneliga samband fungerar, som i sin tur både förutsätter och är förutsättningar för att andra samband och processer fungerar som de tidigare har gjort.

Jag fruktar att det flyger väldigt många fladdrande kaos-fjärilar där ute.

                                                         * * * 

Hmm.

Just-in-time-samhället tär inte riktigt byggt för genomgripande kriser, va?
Bortskalandet av redundans bygger på en stenhård ceteris paribus.

Det kan bli lite jobbigt.

                                                          * * * 

Det känns som det faktum att vi har varit förskonade från stora katastrofer och allvarliga kriser i det här landet så länge medför att lite väl många – inte minst i medierna – mest tycker att det hela är spännande - riktiga utmaningar.

Det är som att insikten att de stora kriserna handlar om liv och död, inte bara för dig och mig och dig och dig, utan även för vårt samhälle, våra livsformer, allt vi är vana vid, liksom inte riktigt vill ta fäste i det offentliga.

Upplevelsen av att det bara är en katastroffilm ligger kvar. En som säkert har lyckligt slut, tror ni inte?

Och ovanpå det de föraktliga jävlar som vill slå kortsiktigt politiska mynt av rädslan.

                                                         * * * 

Vill du känna trygghet i krisen?  Titta på tv-reklamen.  Där är inget förändrat.

Men fråga dig inte vad det säger om det samhälle vi har skapat?  Då är din trygghet snart som bortblåst igen.

                                                          * * * 

I evigheter har jag försökt påminna folk om att Danmark är ett land som älskar förbud, inskränkningar, begränsningar. Medan vårt land genomsyras av allemansrättens tänkesätt, och på senare år också en mer långtgående allmän liberalisering - tänk affärstidslagar.
Men även om en och annan sagt aha så har insikten snabbt bleknat. De har ju alkoholförsäljning i butikerna där nere.

Nu slår förbudsDanmark till igen, alldeles som man kunde vänta. Under mångas jubel.

Men vem vågar tro att den svenska danmarksbilden skulle rubbas det allra minsta av det?

Hyggets leende välkomnande lilla land ligger kvar där det ligger. I fantasin.

                                                         * * * 

Vad jag har svårt att fördra hos dessa som nu vill slå till mot allt, stänga allt, stänga ute och stänga inne allt, är (den någon gång underförstådda men oftare uttalade) anklagelsen att de andra, de som förordar andra vägar, prövar andra möjligheter, ställer andra frågor, vill se andra åtgärder – att dessa ”inte förstår allvaret”.
Jag vet att det är skräck som talar. Men jag har likväl svårt att fördra det.

                                                         * * * 

Och så den långsiktiga oron, efter presskonferensen.

”Det hotar en hemsk smitta utifrån – vi måste sätta grundlagen ur spel”  Hur låter det, när vi tänker lite framåt?

                                                         * * * 

Coronaviruset är en svår kris. Det är den. Den skall inte underskattas, inte förklaras bort, inte trivialiseras. En del av oss som talar med varandra om den nu, kommer inte att överleva den.

Men det var inte hyperinflationen eller arbetslösheten eller andra sådana kriser som var den stora faran i 20-talets Weimar-republik.

                                                         * * *  

Hos några anar man redan oron för att katastrofen inte skall komma.

                                                         * * * 

Lustigt – eller olustigt – att de som annars brukar anse att myndigheter befolkas av tärande byråkrater nu begär att de skall driva effektiva åtgärder.

OCH att ingen tänker på att endast sådan verksamhet som ger enskild vinst av dem brukar räknas som verkligt samhällsnyttig. Det har aldrig Folhälsoinstitutet, MSB eller universitetssjukhusen gjort.

Lustigt – eller olustigt - att samma människor som alltid vill inskränka det offentliga och krympa staten nu ropar på effektiva, starka, kraftfulla åtgärder från samma håll.

                                                         * * * 

Ett samhälle där allt skall vara bekvämt, allt skall vara perfekt, och där någon annan skall ta ansvaret för att ordna det åt mig – ett sådan kan nog bli lite känsligt för kriser, tror jag.
Därmed förstås inte sagt att det är ett sådant samhälle vi skapat de senaste årtiondena; det var din slutsats!

                                                          * * * 

Nålen i höstacken. Är mer information bra?

Nyligen hade jag en kort diskussion med en vän om informationens betydelse. Han hävdade bestämt att mer information alltid är bättre än mindre.

Jag är inte lika säker.

Av olika skäl hade vi inte tillfälle att fördjupa den, men tankarna har fortsatt att snurra i  mitt huvud.

Vår debatt gällde – som så många just nu – coronavirusets framfart, närmare bestämt frågan om sjukdomens relativa dödlighet, och vad vi på nuvarande stadium alls kan veta om det.

Min grundläggande ståndpunkt var att osäkerheterna är så stora, framför allt då antalet faktiskt smittade är omöjligt att närmare säkerställa, att allting enbart blir mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Och att detta illustreras (snarare än ”bevisas”) av hur olika undersökningar landar i rejält skilda resultat.

Min vän förfäktade därvid åsikten att ju fler undersökningar som görs, desto mer information får vi, och desto bättre rustade blir vi.

Och det var där vi blev oense, dels i den konkreta frågan om viruset, dels i den vidare frågan om nyttan av information.

Jag tror för min del ingalunda att 20 undersökningar av virusets dödlighet med någon automatik ger oss bättre kunskaper än två.

Om vi antar att det faktiskt finns ett svar på frågan hur stor dödligheten är i den givna situationen (som givetvis kan brytas ned till eller vidgas till delfrågor om hur det förhåller sig i andra situationer – men det är faktiskt en annan diskussion), så räcker det ju i teorin med en enda undersökning, den som landar närmast rätt svar.

Vi vet i förstone naturligtvis inte vilken av de 20 som gör det, och det kan absolut vara nödvändigt att göra 20 för att hitta det rätta svaret.

Men - att få tillgång till 20 undersökningar varav en eller två träffar rätt gör oss inte klokare än att ha tillgång till 15 eller 10 där någon träffar rätt. Mängden undersökningar, vill säga mängden information, ökar inte kunskapen i sig.

Tvärtom, ju fler undersökningar som inte träffar rätt som vi har att att oss igenom, desto osäkrare blir vi – desto mindre vet vi.

Ja, jag har förenklat här, eftersom förstås en undersökning kan träffa rätt i något avseende, en annan i andra. Men det spelar faktiskt ingen roll för frågan huruvida fler undersökningar alltid ger oss bättre kunskap. Detta av flera skäl, där det viktigaste för ögonblicket och virusfrågan är att vi f.n. vet alldeles för lite för att kunna avgöra, och det viktigaste för den allmänna frågan är att man behöver renodla föreställningen för att klarlägga principerna.

Det viktiga är inte om en eller två eller fem undersökningar träffar, utan sannolikheten för att flera undersökningar inte gör det. En sannolikhet som ökar ju mer resultaten spretar.

En gång framöver när mätningar och skattningar av hur många som faktiskt var smittade kan göras med större säkerhet, då är det (förmodligen) ganska lätt att sortera och säga: den här undersökningen från utbrottstiderna träffade närmast. Men det är då, det.

-Jamen, kan man invända, det kanske behövs 20 undersökningar för att hitta det rätta svaret?

Det kanske är den tjugonde, eller den nittonde och den tjugonde tillsammans, som träffar?

Kan så vara, men det vet vi ju inte. Vi är fortfarande sittande med 20 undersökningar, varibland i bästa fall något gott svar finns. Kanske.

Argumentet är också lätt att vända på: tänk om det är undersökning nr 21 som träffar?

Och vi bara har fått 20. Då vet vi ju inget alls?

Är det bättre med 40?  Blir vi ännu klokare om vi får 400 att ta oss igenom?  4.000?

Nej, ökad information är inte alltid en tillgång.

Det finns en annan aspekt av detta också. Hittills har antagits att de 20 undersökningarna mäter samma sak.

Men det behöver ju ingalunda vara fallet.

I corona-fallet kan man tänka att forskarna beträffande de berördas egenskaper (det finns förstås andra ansatser också, men dem lämnar vi för ögonblicket därhän) har tagit hänsyn till sådant som ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden, resemönster och dylika faktorer.  Och miljön i området, temperatur, sociala mönster med mera.

Men det är ju bara en del av den tänkbara information som kan utvinnas.

OK för att klargöra hur många av dem avlidit som var äldre eller barn. Relevant fråga.

Men man kan ju berätta om de var kortväxta eller rödhåriga eller bar glasögon också. Var de  kristna, muslimer eller ateister? Vad hade de för hobbies?  Bodde de högt upp i sina hus eller längre ned?

Hade de äldre av dem många barnbarn? Och så vidare.  Jättemycket information, ju.

Och ja, det går absolut att urskilja sådana frågor som faktiskt kan ha påverkan på smittspridningen och riskerna, medan andra naturligtvis knappast har det.

Poängen är här inte att underkänna eller än mindre raljera över undersökningar som jag inte studerat närmare, och som säkert inte innehåller några tramsfrågor.

Poängen är att mer information inte alls behöver ge bättre kunskap eller ökad förståelse.

Tvärtom. Vi lever i en tid när kunskapen hotar att dränkas av information.

Och detta handlar i grunden inte alls om osäkerheten kring virusspridningen. Det är mycket vidare än så. Det omhuldade informationssamhället har knappast gjort människor klokare. Mycket lite som vi ser i samhällsdebatten, i politiken, i den samtida offentligheten pekar på det.

Man kan inta olika ståndpunkter i fråga om det alls sker någon förändring, om människorna över huvud taget är mer eller mindre kloka, fattar vettigare beslut, förstår sammanhang och kontexter.

Många ansluter sig till tanken plus ça change, plus c’est la même chose.

Inte heller den går att bevisa eller motbevisa.

Men att klokskapen i världen skulle ha ökat ens tillnärmelsevis i relation till tillgången till information under, säg, de senaste par hundra åren,  det tror jag är svårt att hävda.

Att man kan googla fram relativitetsteorin på tre sekunder hjälper föga den som inte ens riktigt kan lägga ihop två och två.

Ju större höstackarna blir, desto svårare blir det att finna nålen.

Och detta gäller även om nålarna blir fler.



/Edit en tid senare:
Jag förordar förstås absolut fortsatta undersökningar, utefter tidens och smittans gång.
Det är inte "många undersökningar" i sig jag vänder mig emot.  Du som eventuellt trodde det kan väl läsa en gång till.  Mina tankar handlar om skillnaden mellan information och kunskap/

Marsbilden: Det vita blir till grått

Även det vita blir snart grått    Och alla sysslar med sitt, fåglarna lika väl som männen som manövrerar de stora kranarna   Tåg rör sig över bron, människor rör sig över isen, tid rör sig genom månaderna.
Mars är här, månaden som varken bär eller brister

Som den tunna ishinnan över Årstaviken

Inte heller den skall man försöka läsa in för mycket i   
Vår tid har nog och övernog av det självklaras information, och alldeles för lite av eftertänksam kunskap

Just det kan man komma på, den första mars

Eller praktiskt taget vilken annan dag som helst.


                                                                                                                      Årstaviken

______________________________________

Februari: Sikten begränsad
Januari: Granen på balkongen