Nya dikter från då

Men jag lovade ju er fler dikter.
Ur den där gamla pärmen.

Ja, det var visserligen i den andra bloggen, men det här ju samma sak, är det inte?  Är inte förvirringen oföränderlig, kanske? Är inte vilsenheten universell? Är inte bristen på sammanhang och begriplighet evig och total?
Jo.
Just så är det.

Således, dendär gamla pärmen från cirka 1994 som överraskade mig med sitt direkta tilltal.
Bry er inte om årstiderna. Dem förväxlar man ändå alltid.




     Versens välljud är allt
     Det andra är bara undanflykter
     Versens välljud är den enda rätta känslan,
     den enda sanna vetskapen,
     den enda vägen in i verkligheten

     Kärlek
     kan dikten inte uttrycka
     Döden kan den inte hålla undan,
     annat än tillfälligtvis,
     och genom upprepning, som en slowmotionbild
     av fallande jord mot kistan
     Allt det där är kitsch

     Versens välljud och bildernas
     möjlighetsvidgande klang

     Något annat finns det inte
     Inte ens i april




          Det är en sommardag
          som inte behöver dokumenteras 
          Bortanför är bakom 
          Hitom är här  Här och där, lite var 
          Jag behöver inte psykoanalytikernas 
          bråddjupa förenklingar nu 
          Man kan inte kartlägga ett minfält 

          Man kan sätta på ett gammalt band på bandspelaren, 
          ta en kopp kaffe, sortera bland möjligheterna 
          Kort sagt, vara som folk - 
          Man kan ta en djup klunk ur ett glas 
          rent vatten, medan molnen skockas och åter drar 
          isär, man kan sitta på sex stolar samtidigt, 
          sex stycken, inte flera, 
          och den sjätte behöver man för att lägga hatten på, 
          för hatt kan man inte ha då 
          Ta av sig hatten och vara som en människa 

          Det är den sommardag 
          som nämndes i inledningen 
          Den är som alla andra, ett brev 
          En påminnelse om livets självfallna mysterier 
          Ungefär som ett ansikte, ungefär som 
          en bild av ett ansikte 

          Vänd dig inte till en mottagare! 
          Då kommer du aldrig att bli sedd

Liten hämnd

Hittade i gömmorna en gammal text som jag skrev någon gång  på 90-talet som svar på någonsorts kåserande politikinlägg i Den Ängsliga Morgontidningen.

Infört fick jag det förstås inte, eftersom jag... riktade viss kritik...  mot en av tidningens egna skribenter.
Samma tidning som avskaffade Djävulen har ju å andra sidan infört ofelbarhetsdogmen.
För egen del.

Allt nog. Vad har man en blogg till om inte att odla sitt mot rättshaveriet gränsande besserwisseri? Liten hämnd är också.
Så jag publicerar den här.

En liten bakgrund, bara.
Sign Sandeman hade alltså i en även för hans del mer än lovligt osammanhängande och faktaföraktande text försökt kontrastera den onde skatteindrivaren Erik av Pommern ( = såssen) mot den rättänkande fredsälskande Margareta ( ung = den borgerliga oppositionen i det svenska 90-talet).

Bland annat siktade han in sig på Eriks bisarra och onödiga projekt att föra krig "i Tyskland".  En del annat att förglömma som visade att skribenten inte varit alltför alert på historielektionerna.

Således:

Sign Sandeman har i dag den 25/3 skrivit en skröna om hur Erik av Pommern sjabblade bort den stora nordiska unionen.

Det är så fyndigt, så fyndigt, med "taxeringsintendenter" här och "pensionssparare" där.

Men Sandeman intresserar sig tydligen mer för skatter (som han uppenbarligen inte gillar) än för nordisk historia (som han tydligen inte begriper).

Som envar som öppnat en historiebok efter småskolan vet, så var det inte Erik av Pommen som hittade på att Danmark skulle föra krig mot holsteinarna. Hans fredsälskande adoptivmor Margareta hade gjort det under stora delar av sin regering. Liksom en lång rad danska kungar dessförinnan och därefter.

År 1404 var Margareta t.ex. på krigsfot i Sönderjylland och erövrade flera borgar.

Sex år senare fick de danske rejält på nöten av holsteinarna vid Eggebaek; när Margareta dog i Flensborg 1412 hade hon just avslutat ett fälttåg mot holsteinarna, som brutit en året innan ingången vapenvila.

Makten över Sönderjylland och förhållandet till Tyskland var då en lika brännande fråga som under hela tiden fram till (åtminstone) 1945.

Förhållandet till de nordtyska småstaterna i allmänhet och Holsten i synnerhet har nämligen varit nyckelfaktorn i dansk utrikespolitik under större delen av det senaste årtusendet, även om en del svenskar kan ha missat det.

Det låter sig väl sägas att i den mån unionen alls innebar en strategisk vision och inte bara var en dynastisk chans som greps, så handlade det just om att stärka positionerna i den kraftmätningen.

Hansans ställning i den kraftmätningen är mer komplicerad, men internationellt kapital har sällan varit förtjust i starka stater, så det var naturligt att de tyska köpmännen kom att stödja separatiströrelser i Sverige (för svenska bönder kunde förstås Erik av Pommerns och Gustav Erikssons fogdar komma på ett ut).

Men ett faktum som tappas bort är att Erik faktiskt regerade på egen hand i mer än tjugo år, innan Engelbrektsupproret bröt ut. Och trots att skattekverulanter funnits i alla tider var det si och så med populariteten i det upproret i stora delar av landet;  fråga t.ex. gränsbönderna.

Förvånande är att Sandeman inte fått med en släng åt Öresundstullen, som Erik av P hittade på och som obestridligen var en fiskal åtgärd. Historiskt sett kan man givetvis betrakta även den som ett led i kampen mot det tyska inflytandet.

Kulturhistoriskt intressant är den bl.a. därför att de danska kungarna flitigt använde inkomsterna till byggnadsverksamhet, till exempel det Kronborg som vakade över tullens uppkrävande. Ett vackert exempel på vad offentlig kapitalackumulation kan åstadkomma.

Ytterligare några småsaker som blivit fel må nämnas: Margareta var aldrig drottning av Danmark, inte en krönt monark så som t.ex.drottning Kristina av Sverige var det. Däremot var hon drottning av Norge - och Sverige - därför att hennes make var det.

Låt vara att Håkan hade svårt att hävda sin svenska kungamakt.

Och så var det det där med de bortklemade karlarna, som Sandeman gör ett nummer av. Den enda i släkten som dog påfallande ung var Margaretas egen son Olof,  men han dog av en olycka - åtminstone officiellt, det fanns rykten om att han blev mördad.

Ingetdera verkar särskilt "bortklemat" i mina ögon.

Hans far kung Håkan anses visserligen vara den förste som fick Rida ranka som barn, ity att hans mor var fru Blanka av Namur,  men han blev inte mer bortklemad av detta än att han uppnådde 40-årsåldern, alls ingen föraktfull prestation på denna tid;  och detta trots att han var på strapatsrika krigståg - mot bl.a. hanseater och mecklenburgare - under en stor del av tiden.

Margaretas far Valdemar Atterdag och svärfar  Magnus Eriksson blev 55 resp 58, att jämföras med hennes 59.

Då är att märka att att även Magnus omkom i en olycka. Och den förkättrade Erik, om han nu räknas till släkten, stod sig väl över de sjuttio, efter bl.a. tio år som sjörövare med Gotland som bas.

I äldre generationer dog många unga, det är sant, men då mestadels med hjälp av avogt inställda släktingar; mest minns man väl hur unge Olofs farfarsfar hertig Erik svalt ihjäl i fångtornet i Nyköping. Något bortklemande var inte aktuellt.

Slutligen må nämnas att tanken att förbjuda fotbollen inte behöver ha varit så långt borta; det gjorde som bekant Margaretas nästan-samtida Edvard II borta i England. Honom gick det å andra sidan illa.

Men det är, som en dansk historieberättare brukar skriva, en annan historia.

Spretiga tankar, augusti

Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion

                                          *  *  *

Alla kan gripas av ruset att ingå i massan. Men den är klok som inte grips av längtan efter det.

                                          *  *  *

Det säger en hel del om svenskarnas komplicerade förhållande till alkoholen att vi har fått för oss att Danmark är ett liberalt land.

                                          *  *  *

Samhället börjar med våldsmonopolet. Det samhälle som låter våldsmonopolet vittra sönder, det vittrar självt sönder.

                                          *  *  *

”Stockholm växer med ett Skellefteå om året”.  Det är väl därför stan känns som en ständigt pågående vattenfestival numera.

                                          *  *  *

En del män med barnvagn är ganska lika en del män på cykel. Kan det möjligen vara de samma?

                                          *  *  *

För den som har vuxit upp i spara-samhället blir livet i slänga-samhället snabbt rätt olidligt. Inte av några principiella eller ideologiska skäl – utan helt enkelt för att man drunknar i allt som måste hanteras.

                                          *  *  *

Önskar ibland att jag vore en pigg 60-talist som stjärnögd kunde skylla ifrån mig allt på andra och sedan håna dem för att de är bittra.

                                          *  *  *


------------------------------------------------

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj



__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    
I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Noteringar i Högalid

Skriver några rader om min hemtrakt på FB och får genast mothugg; det handlar förstås om begreppet Hornstull.

Samtiden flödar av horrören i Hornstull.

Och vad värre är, det finns enstaka människor, som annars är fullt tillräkneliga, som försvarar det.

Gärna med utgångspunkten i generalklausulen om att språket förändras.

Det gör det förvisso. Men det handlar ju här inte om ett språkligt fel, utan ett sakligt.

Det är alltså inte fel därför att ”det inte heter i Hornstull”, utan därför att vi faktiskt inte bor i tullen, utan någonstans vid den.

Och detta gäller vare sig man tänker på den gamla stadstullsbyggnaden, den tunnelbanestation som fick dess namn eller den klaustrofobiska galleria som byggts ovanpå tunnelbanestationen och runt dess ingång.

Det enda sättet, som någorlunda logiskt hänger ihop, att hävda rätten att säga ”i Hornstull” är att dels – tvärtemot det nyss sagda – försöka göra det hela till en ren språkfråga, och sedan med en till ren språkpopulism stegrad relativism säga att ”om folk säger så, så heter det så”.

Men då har man också avsagt sig rätten att reagera mot andras språkbruk, hur groteskt felaktigt eller missförståelsebringande det än må vara – alternativt bara placerat sig i cirkelbevisens populära velodrom – ”som jag tycker är rätt för att jag tycker det”.

Vore det inte enklare att lära sig vad det faktiskt heter, och varför?

Att de sedan skulle känna till, dessa människor från Slaskboda och Plumpfors som aldrig sett en rulltrappa, att stadsdelarna på Södermalm är dess församlingar, och att vi således bor i Högalid, det är förstås för mycket begärt.

Det kan de inte begripa.

Tills de en dag kanhända inser det, och hur praktiskt och lätt det är - och då förstås kommer att  håna mig för att de inte fick veta.


__


Ack ja. Man får trösta sig med att klappa grodan på huvudet.

Grodans förmåga att sprida glädje

Ibland är man glad ändå.
Men andra gånger behöver man lite hjälp.

Då går det bra att klappa grodan på huvudet.
Genast känns allt lite lättare.

Blommorna på balkongen

Det vore att överdriva, att skriva att man inte kommer ut på balkongen.
Men avsevärt trängre är det, det är sant.

Där står de två växterna som vi grävde upp på gården, när bostadsrättsföreningens styrelse kungjorde att allt skulle slängas, allt utom magnolian (tack för det, i alla fall), och att vem som ville och orkade kunde plocka åt sig.

Det gjorde vi.

Det blev en syrén och en ölandstok; syrénen tänkt att stanna på balkongen (om den nu klarar sig) och token tänkt att få fara med till Ytterhogdal (dito - den skall i så fall överleva inte bara en utan två rejäla omflyttningar på kort tid, dessutom tackla ett betydligt bistrare klimat däruppe, och framför allt hinna rota sig där innan vinterkylan kommer.  Tuffa odds, men värt försöket).

Syrénen verkar ha klarat språnget till balkongen och en låt vara stor men dock kruka; den har en del gulnade eller bruna och skrumpnade blad, men i stort sett ser den OK ut. Få nu bara se var den något närmare exponeringen för Hornsgatastrafiken gör med den.

Token möter sina som sagt redan från början problematiska odds med sämre förutsättningar, vad det verkar. Visst lever den, men det är väldigt många blad som ser ut att ha givit upp redan.

Vi får se.

Vi fick förresten med oss en liten lavendelkruka också, utanför bild. Den går som ren bonus.

Rapport från sommaren, fortsättning

Inledde ju första delen med en bild från Järvzoo. Här är några till. 

Visst är de inburade djuren spännande och intressanta - vargar, björnar, lodjur, järvar, myskoxar...
Men den här halvtama lille matfriaren fångade vårt intresse nästan lika mycket.
Låt vara att en och annan i sällskapet gärna såg att han höll sig på avstånd.

Magnus tyckte att det var kul att jag stod i färdriktningen.
Det kan man ju tycka.
Om man vill.

Men alla vet ju vilket djur som står i centrum...
Här på en av sina dagliga simturer förbi ön.

Vi avhöll förstås de traditionella Näveröns Olympiska Spel, NOS.
Övervakade som vanligt av den olympiska kommitténs ordförande, M:s gamla gosehund
Karo, aka Samaranch  (vi ser inte samma behov som IOC av att byta ordförande -
Karo/Samaranch har skött uppdraget så bra och så länge nu. Inte en enda dopingskandal.)

Första grenen är som alltid pilkastning.
M fokuserar...

...och kastar

Synbart nöjd med resultatet. Även övriga deltagare verkar imponerade.
Magnus blev tvåa i grenen, kan avslöjas - och delade så småningom slutsegern i hela spelen med sin gamle far (det var innan ryggvärken hade satt in...)

A-L briljerade i boccia - däremot inte i terrängkrocket, som brukar vara hennes paradgren.
Obs vandringspriset, Pyramiden, på marken framför det som ser ut som en grill med en lövkorg på,  men i själva verket är  själva fundamendet för den Olympiska Elden)

Älvros gamla kyrka är inte bara en vacker byggnad med intressanta målningar, som räddades från förgängelsen av en engagerad opinion i byn, när det begav sig.
Den är också den enda kyrka som vi har besökt med en så här ståtlig myggdörr.
(vilket just i år kändes lite onödigt, myggen var välgörande få.

Flatruet.
M fotograferar sitt favoritmotiv.

Skarvarna, från Flatruet.
Lillskarven, till vänster, har vi varit uppe på ett par gånger.
En gång med full packning, från helt fel sida, väldigt dumt. Men upp kom vi.
Och ner igen.

Sonfjällets omisskännliga profil.
Från Linsell-trakten.

Ja, det var alltså det där med att få med fullmånen (eller som här alldeles-nyss-fullmånen) på bild.
Riktigt vill det aldrig lyckas.
Om det beror på fotografen, kamerorna, eller bådadera är t.v. oklart.
Här står den över Flornipan i alla fall.

På hemvägen tog vi vägen över Norge; på något sätt blir det nästan alltid så.
Och liksom i fjol en bild på ett bord på en rastplats.
Då var det violer och graffitti.
Den här gången en nyfiken humla.

Och apropå djur...
Spindelväv på granen vid Stora stenen en tidig morgon.

Och i vattnet nedanför såg det ut så här.

Till sist var det alltså dags att åka hem ändå.
Vi övernattade på Norrsjön Gästgiveri & Spa i Anna-Lenas gamla släkttrakter - Sörsjön i Västerdalarna.
Ett trevligt ställe. Bastun hade denna fina utsikt. Betande kor på strandängarna. Lantlig sensommarvila.

Avslutar med en frukostbild från samma ställe.
Sommarlyx, modell enkel men raffinerad:
hjortron på tunnbröd.

Del 1 av sommarrapporten här.

Och förra årets rapport finns här.

Rapport från sommaren

Ni minns väl sommaren?  Den pågick alldeles nyss.
Det var varmt, och en massa människor var lediga. Inte mycket till trängsel på tunnelbanan.
Allt det där.

Vi var på landet. Här är några bilder. Tämligen osorterade.
Denhär jämra ryggen har inte tillåtit mig att lägga ned riktig berättarkraft.

Men i alla fall.

Vi hade besök av barnen - här har filmstjärnorna anlänt  (M och C på Järvzoo)

Och här tre herrar med skilda huvudbonader - J i min keps, M i boliviansk mössa
och undertecknad i halmhatt från Berlin.
På Flatruet.

Claudia gör high five med fotografen - och med oss alla. Vid garaget.

Fullmånen är alltid svår att fånga på bild.
Björklöv är enklare.

Getterna i Klövsjö var VÄLDIGT intresserade av Claudias skor.
Och av mina byxor, skulle det visa sig. Ostbutiken var dock stängd.

På utflykt. Vid gränsen. Norge till vänster, Sverige till höger.
Sade någon någonting om symbolik?

Som alla som följer SLU:s rapporter vet, var det ett uselt bärår.
Dessbättre var inte hjortronmyrarna, blåbärsrisen eller hallonsnåren informerade om detta.

OK, lite jobb är det. Men den där doften i köket när man står och rör om i kastrullen...
Här A-L och hjortron.

Man måste förstås koka burkarna först. Då är det bra att ha en vedspis till hands.

En del av skörden omvandlad till sylt.
Ett minnesarkiv att återvända till under vintern.

Tämligen gott om hjortron alltså, och extremt bra med blåbär.
Inte bara var de många, utan även på samma gång stora och söta; en del såg ut som sådana där odlade man ibland får på krogen - men smakade som de nyplockade svenska blåbär de var.

Frågar ni experterna vid Lantbuksuniversitetet är det förmodligen ett dåligt år för knärot också. 
Sällan har vi nämligen sett så mycket av denna trivsamma lilla granskogsorkidé, Goodyera repens. 
Vår andra återkommande orkidé, den diskreta grönkullan, hittade vi däremot inte i år.  
Medges att vi inte letade så intensivt heller. Den brukar finnas på den gamla slåtterängen.

I Hogdalsbygden finns det många skyltar som erbjuder Magnus favoritvarumärke (enligt hans fru).
Här vid infarten till Ytterhogdal från norr; just det besöket gav dock inga napp.

Hembygdsgården Gammelträde.  Favvishäng för kokkaffe, våfflor och gott fikabröd.
Vi köpte också en ny snygg köksmatta där i år.
Lägg märke till den elegant tjärade flaggstången!

Den gamla båtmotorn vrenskades och lade av.
Vi lärde oss ett nytt ord på kuppen: impeller.
Och så köpte vi en ny motor. Men jag trivdes bättre med den gamla, som var avsevärt smidigare
att manövrera med bland stenarna i älven.
Detta så mycket mera som det var extremt lågvatten i år.

Så här såg det ut när vi skulle dra upp båten.

Det blev en del skrap i kölen...

(to be continued)

Augustibilden, lätt försenad.

Ett träd i ett träd. 

Det ser ut som om det vill bli en ask av det, en liten Yggdrasil in spe.

Som hävdar sig mot en bakgrund av furu.

Det går säkert att utvinna någon symbolik ur detta, varsågoda att pröva efter egen lust och förmåga.

Någonting med augusti var det i alla fall, det fanns en tanke. Någonting med nybildning, planer, återskapande, lager på lager.

Jag minns inte riktigt längre.

Kanske även något om kinesiska askar.

Se där en alldeles gratis vits!

Bilden tagen vid Badelunda, eller därikring, ett järnålderslandskap bland många.

Djuren vid ön

Det är lite lustigt med faunan här på ön. "Äsch, det var bara storlommen med sina ungar", säger man, eller "jaha, så är den där jäkla bävern ute och simmar igen".  Men annars vanliga djur, även här i trakten, som älg eller räv, får oss tämligen exalterade. Och dagens besäk av fyra trutar får en notering i dagboken.

Lite uppfriskande är det att hela världen ännu inte är helt strömlinjeformad.