Noteringar i Högalid

Skriver några rader om min hemtrakt på FB och får genast mothugg; det handlar förstås om begreppet Hornstull.

Samtiden flödar av horrören i Hornstull.

Och vad värre är, det finns enstaka människor, som annars är fullt tillräkneliga, som försvarar det.

Gärna med utgångspunkten i generalklausulen om att språket förändras.

Det gör det förvisso. Men det handlar ju här inte om ett språkligt fel, utan ett sakligt.

Det är alltså inte fel därför att ”det inte heter i Hornstull”, utan därför att vi faktiskt inte bor i tullen, utan någonstans vid den.

Och detta gäller vare sig man tänker på den gamla stadstullsbyggnaden, den tunnelbanestation som fick dess namn eller den klaustrofobiska galleria som byggts ovanpå tunnelbanestationen och runt dess ingång.

Det enda sättet, som någorlunda logiskt hänger ihop, att hävda rätten att säga ”i Hornstull” är att dels – tvärtemot det nyss sagda – försöka göra det hela till en ren språkfråga, och sedan med en till ren språkpopulism stegrad relativism säga att ”om folk säger så, så heter det så”.

Men då har man också avsagt sig rätten att reagera mot andras språkbruk, hur groteskt felaktigt eller missförståelsebringande det än må vara – alternativt bara placerat sig i cirkelbevisens populära velodrom – ”som jag tycker är rätt för att jag tycker det”.

Vore det inte enklare att lära sig vad det faktiskt heter, och varför?

Att de sedan skulle känna till, dessa människor från Slaskboda och Plumpfors som aldrig sett en rulltrappa, att stadsdelarna på Södermalm är dess församlingar, och att vi således bor i Högalid, det är förstås för mycket begärt.

Det kan de inte begripa.

Tills de en dag kanhända inser det, och hur praktiskt och lätt det är - och då förstås kommer att  håna mig för att de inte fick veta.


__


Ack ja. Man får trösta sig med att klappa grodan på huvudet.