Liten hämnd

Hittade i gömmorna en gammal text som jag skrev någon gång  på 90-talet som svar på någonsorts kåserande politikinlägg i Den Ängsliga Morgontidningen.

Infört fick jag det förstås inte, eftersom jag... riktade viss kritik...  mot en av tidningens egna skribenter.
Samma tidning som avskaffade Djävulen har ju å andra sidan infört ofelbarhetsdogmen.
För egen del.

Allt nog. Vad har man en blogg till om inte att odla sitt mot rättshaveriet gränsande besserwisseri? Liten hämnd är också.
Så jag publicerar den här.

En liten bakgrund, bara.
Sign Sandeman hade alltså i en även för hans del mer än lovligt osammanhängande och faktaföraktande text försökt kontrastera den onde skatteindrivaren Erik av Pommern ( = såssen) mot den rättänkande fredsälskande Margareta ( ung = den borgerliga oppositionen i det svenska 90-talet).

Bland annat siktade han in sig på Eriks bisarra och onödiga projekt att föra krig "i Tyskland".  En del annat att förglömma som visade att skribenten inte varit alltför alert på historielektionerna.

Således:

Sign Sandeman har i dag den 25/3 skrivit en skröna om hur Erik av Pommern sjabblade bort den stora nordiska unionen.

Det är så fyndigt, så fyndigt, med "taxeringsintendenter" här och "pensionssparare" där.

Men Sandeman intresserar sig tydligen mer för skatter (som han uppenbarligen inte gillar) än för nordisk historia (som han tydligen inte begriper).

Som envar som öppnat en historiebok efter småskolan vet, så var det inte Erik av Pommen som hittade på att Danmark skulle föra krig mot holsteinarna. Hans fredsälskande adoptivmor Margareta hade gjort det under stora delar av sin regering. Liksom en lång rad danska kungar dessförinnan och därefter.

År 1404 var Margareta t.ex. på krigsfot i Sönderjylland och erövrade flera borgar.

Sex år senare fick de danske rejält på nöten av holsteinarna vid Eggebaek; när Margareta dog i Flensborg 1412 hade hon just avslutat ett fälttåg mot holsteinarna, som brutit en året innan ingången vapenvila.

Makten över Sönderjylland och förhållandet till Tyskland var då en lika brännande fråga som under hela tiden fram till (åtminstone) 1945.

Förhållandet till de nordtyska småstaterna i allmänhet och Holsten i synnerhet har nämligen varit nyckelfaktorn i dansk utrikespolitik under större delen av det senaste årtusendet, även om en del svenskar kan ha missat det.

Det låter sig väl sägas att i den mån unionen alls innebar en strategisk vision och inte bara var en dynastisk chans som greps, så handlade det just om att stärka positionerna i den kraftmätningen.

Hansans ställning i den kraftmätningen är mer komplicerad, men internationellt kapital har sällan varit förtjust i starka stater, så det var naturligt att de tyska köpmännen kom att stödja separatiströrelser i Sverige (för svenska bönder kunde förstås Erik av Pommerns och Gustav Erikssons fogdar komma på ett ut).

Men ett faktum som tappas bort är att Erik faktiskt regerade på egen hand i mer än tjugo år, innan Engelbrektsupproret bröt ut. Och trots att skattekverulanter funnits i alla tider var det si och så med populariteten i det upproret i stora delar av landet;  fråga t.ex. gränsbönderna.

Förvånande är att Sandeman inte fått med en släng åt Öresundstullen, som Erik av P hittade på och som obestridligen var en fiskal åtgärd. Historiskt sett kan man givetvis betrakta även den som ett led i kampen mot det tyska inflytandet.

Kulturhistoriskt intressant är den bl.a. därför att de danska kungarna flitigt använde inkomsterna till byggnadsverksamhet, till exempel det Kronborg som vakade över tullens uppkrävande. Ett vackert exempel på vad offentlig kapitalackumulation kan åstadkomma.

Ytterligare några småsaker som blivit fel må nämnas: Margareta var aldrig drottning av Danmark, inte en krönt monark så som t.ex.drottning Kristina av Sverige var det. Däremot var hon drottning av Norge - och Sverige - därför att hennes make var det.

Låt vara att Håkan hade svårt att hävda sin svenska kungamakt.

Och så var det det där med de bortklemade karlarna, som Sandeman gör ett nummer av. Den enda i släkten som dog påfallande ung var Margaretas egen son Olof,  men han dog av en olycka - åtminstone officiellt, det fanns rykten om att han blev mördad.

Ingetdera verkar särskilt "bortklemat" i mina ögon.

Hans far kung Håkan anses visserligen vara den förste som fick Rida ranka som barn, ity att hans mor var fru Blanka av Namur,  men han blev inte mer bortklemad av detta än att han uppnådde 40-årsåldern, alls ingen föraktfull prestation på denna tid;  och detta trots att han var på strapatsrika krigståg - mot bl.a. hanseater och mecklenburgare - under en stor del av tiden.

Margaretas far Valdemar Atterdag och svärfar  Magnus Eriksson blev 55 resp 58, att jämföras med hennes 59.

Då är att märka att att även Magnus omkom i en olycka. Och den förkättrade Erik, om han nu räknas till släkten, stod sig väl över de sjuttio, efter bl.a. tio år som sjörövare med Gotland som bas.

I äldre generationer dog många unga, det är sant, men då mestadels med hjälp av avogt inställda släktingar; mest minns man väl hur unge Olofs farfarsfar hertig Erik svalt ihjäl i fångtornet i Nyköping. Något bortklemande var inte aktuellt.

Slutligen må nämnas att tanken att förbjuda fotbollen inte behöver ha varit så långt borta; det gjorde som bekant Margaretas nästan-samtida Edvard II borta i England. Honom gick det å andra sidan illa.

Men det är, som en dansk historieberättare brukar skriva, en annan historia.