Men jag lovade ju er fler dikter.
Ur den där gamla pärmen.
Ja, det var visserligen i den andra bloggen, men det här ju samma sak, är det inte? Är inte förvirringen oföränderlig, kanske? Är inte vilsenheten universell? Är inte bristen på sammanhang och begriplighet evig och total?
Jo.
Just så är det.
Således, dendär gamla pärmen från cirka 1994 som överraskade mig med sitt direkta tilltal.
Bry er inte om årstiderna. Dem förväxlar man ändå alltid.
Versens välljud är allt
Det andra är bara undanflykter
Versens välljud är den enda rätta känslan,
den enda sanna vetskapen,
den enda vägen in i verkligheten
Kärlek
kan dikten inte uttrycka
Döden kan den inte hålla undan,
annat än tillfälligtvis,
och genom upprepning, som en slowmotionbild
av fallande jord mot kistan
Allt det där är kitsch
Versens välljud och bildernas
möjlighetsvidgande klang
Något annat finns det inte
Inte ens i april
Det är en sommardag
som inte behöver dokumenteras
Bortanför är bakom
Hitom är här Här och där, lite var
Jag behöver inte psykoanalytikernas
bråddjupa förenklingar nu
Man kan inte kartlägga ett minfält
Man kan sätta på ett gammalt band på bandspelaren,
ta en kopp kaffe, sortera bland möjligheterna
Kort sagt, vara som folk -
Man kan ta en djup klunk ur ett glas
rent vatten, medan molnen skockas och åter drar
isär, man kan sitta på sex stolar samtidigt,
sex stycken, inte flera,
och den sjätte behöver man för att lägga hatten på,
för hatt kan man inte ha då
Ta av sig hatten och vara som en människa
Det är den sommardag
som nämndes i inledningen
Den är som alla andra, ett brev
En påminnelse om livets självfallna mysterier
Ungefär som ett ansikte, ungefär som
en bild av ett ansikte
Vänd dig inte till en mottagare!
Då kommer du aldrig att bli sedd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar