Dumt men vackert - Parsifal

Det ÄR svårt att undvika Povel Ramel när man sitter där.

Wagner satt i köket på en trasig pall, skrev en liten trall: Parsifal

Uppe på tredje raden är det lite som att sitta på en trasig pall, man får byta ställning mest hela tiden för att skona ryggen och knäna och fötterna och nacken och.

Dock behöver man inte tralla. Det har W redan gjort, höll jag på att skriva, men är det någonting Parsifal inte är så är det trallvänlig.

Fast det var ju ingen nyhet.

Däremot är det ljuv musik.

Beröm har östs över Hovkapellet för denna föreställning.  Det är berättigat. Vartenda ord.

De spelar fantastiskt tätt, rikt, klangfullt – och på något sätt medryckande, så att man ställvis nästan får lust att stampa takten.

Det finns kanske lite av dendär trallen som baron Ramel skrev om i alla fall.

Hursomhelst gör Kapellet en fantastisk insats. Det är föreställningens behållning och minne.

Resten är en annan historia.

Sångarna gör säkert fint ifrån sig, men Wagnertenorer som repeterar ordet ”helig” gång på gång är nog inte min grej.

Katarina Dalayman i styckets enda riktiga kvinnoroll är strålande, det är hon, och i andra akten bränner det till lite i duetten mellan Kundry och Parsifal, även om man helst bör blunda – i alla fall definitivt inte snegla på textremsan. 

För texten är inte riktigt Parsifals styrka

Historien är inte bara obegriplig. Och orimlig.

Den är faktiskt ganska ointressant också.

Jag skulle vilja hävda att det nog är omöjligt att göra en aktuell Parsifal, en som fungerar, som känns riktigt relevant i dag. Åtminstone för vuxna människor som något har försonats med sin egen sexualitet.

Själva grundkonflikten är så fotad i den pubertala sexualskräcken. Den mänskliga lustan är i dramats mall en ond och syndig kraft som bara kan bekämpas med Guds hjälp.

Och ja, under tiden kan den förstås sublimeras lite med ”ridderliga” slagsmål. Svärdet som penissubstitut (det där jäkla spjutet och dess roll skall vi bara inte tala om – det är en annan historia, ett annat skikt).

Renhet, helighet, synd, frälsning, förlåtelse skriks och viskas ut.

Kärlekens betydelse förblir sorgligt oklar.

Det är som i en halvfärdig uppsats av en ensam yngling i ett prästseminarium nånstans på landet. Och lite tysk senromantik ovanpå.

Och lika ologiskt som alla operaintriger.

Men som de spelar, Kapellet!

Föreställningen har också fått beröm för sin avslutning, där fondväggen öppnas för ett bibliotek som de agerande vandrar in i, och där människor går omkring bland böcker, hyllor och bord och synes söka kunskap.

Tolkat som att biblioteken och bildningen i dagens värld har tagit över från kyrkan och tron på frälsning ovanifrån och erbjuder ett mer hållbart alternativ.

Det tycker jag är en mycket tvivelaktig läsning.  

Med tanke på att såväl biblioteket som människorna som går där har en tydlig anstrykning av medio-1900-tal – det känns absolut inte särskilt i dag – så kan man tvärtom uppfatta det som att det under en tid fanns tankar om att ersätta frälsningen ovanifrån (den som vi fått höra om genom hela tredje akten) men att vi nu förstått dessa  tankars futilitet.

Så sett är det som om förgrundens lovsjungande helighetsdyrkan strömmar ut och tar över från bakgrundsrummets förnuftstro.

En läsning som känns så mycket mer närliggande som de agerande, alldeles innan ridån faller, stannar upp i biblioteket och vänder sina ansikten uppåt, mot ett ljus som strömmar ned mot dem, ovanifrån, någonstans ovanifrån.

Det tycker inte jag känns som en hyllning till bildningens gemenskap.

Men musiken är väldigt fin, det är den.