Några dagsdikter

På något vis måste jag gripa mig an det som återstår

Om jag förlorar greppet om dagarna nu förlorar jag allt

Så besk är sanningen   Hösten kommer inte att dra sig undan

och mörkret som genomtränger ljuset kommer inte att upplösas

All erfarenhet visar att resor alltid leder tillbaka

och ren flykt har aldrig varit något alternativ

Således gå in i det

som man inte vet vad det är man går in i   Ta hand om det

som man inte kan hålla i  Fortsätta att bearbeta det formlösa

så omsorgsfullt som stormen medger

Huka i snöfallet

Halka på tankebanorna

Hulka i mörkret, osedd, undflyende, tröstlös

Uppskjuta förbleknandet ett ögonblick och ännu ett

Bara så

bara så

På något sätt måste vi försöka uppträda som om vi

fortfarande var i livet

Mitt i det, bland vattenfall och plastleksaker

och tv-serier som diskuteras högspänt i sociala medier

och andra tävlingsarenor

medan ljudet från explosionerna där ute i skräckzonerna

hörs alltmer avlägset in i våra treglasliv

Hålla sig fast i ledstången av stål, kallt stål, blått stål,

i den avskiljande avskilda trappan som leder varken uppåt

eller neråt men bara bortåt, inåt, utåt, som sprider ut kropp och

närvaro i tidens alla rymdens alla riktningar, allt mer entropiskt förlorad

i existensens och felsägningarnas alla övergivna gruvhål

runt rymdpromenadernas stråk, ensamhetens stjärnor –

På något vis måste jag klara det   Vi kommer hur som helst att gå under

Men det handlar om hur vi gör det, hur det går till, hur resan går - - -        

                                                                 17.10

Solen, kylan, den distraherade frånvaron, som om

någon förlagt dagen,  dragen kan inte hittas, ett letande

som inte är nervöst längre men fortfarande maniskt

fast på en lägre nivå, skuggan av pliktmedvetenhet

jagar de ännu levande genom tidens rum

i väntan på stormarna, det som sveper bort färgerna,

som sveper in mörkret, som sveper undan möjligheterna

Livet var aldrig någon teater

Det där som river sönder, river ner, drar ut band till

långsam oigenkännlighet, förvrängningens alla kvarlämnade speglar

där inget längre står på spel, inget erbjuds, ingen möter

Överlämningen till kvarlämningen, en tom disk, ett tomt rum,  en stum

avförtrogenhet, där allt blir utkant, baksida, bortnötning

sjunkande ned i bildslammet, dagsaskan, satsen av fragment

där nedanför rummets sista riktningar    Vintervärlden

där vår fångenskap blir slutgiltig och ändlös    Där vi blir kvar

Där vi till sist alltid har varit, alltid har förblivit

Det är på väg nu                                                                                                                                                                                                     18.10                                

Den här dagen laddad med erinringar

som en skarpladdad leksakspistol

från då, just innan –

Och nu? Tillfälliga rosor

som äreportar kring återvändsgrändernas mynningar

Hösten är, ett ögonblick, ändå vacker

som sorgen, smärtan, nedskruvandets segrar

Men den återstående vägen

är inte längre någon väg

bara en tafatt uttagen kompassriktning

över fjällheden                                                                                                           19.10