Go West, Old Man.

Snart dags.

Det har blivit en vana. Någon gång varje år, i senhösten eller förvåren, har jag styrt mina steg mot väst och sydväst.

En gång började jag iofs med att åka norröver, in i snöyran. Men i alla fall.

En annan gång…   

Nej det är många gånger. Jag har berättat förr.

Men nu är det dags. Det första målet är – som oftast – Mariebergskyrkogården i Göteborg.

Jag skall besöka brorsans grav.

Det är inte så många andra som gör.

I år hampar det det sig så att det råkar bli till Allhelgonahelgen. Det är en ren slump. I fjol var jag där med en blomma till hans födelsedag. Det var lite mer planerat. Men inte mycket. 

Det är en del av just dessa resor: att det helst inte skall vara så planerat.

I dessa de sociala arenornas, smart-fånarnas  och de avlyssnande nätverkens tider är det klart att man väl sällan är så spontan och obunden som man tror.

Men det är lite skönt att inte ha allting planerat.

En avfärd, ett första mål, och någonting sagt om vägen hem.

Det brukar bli Danmark. Det blir det i år också – jag har faktiskt ordnat biljetter till en fotbollsmatch i Ålborg till helgen. 
Kanske blir det ner i det slesvigska. Ett par gånger har det gått att samordna med fotboll på Millerntor tillsammans med Johan. Så dock inte i år.

Det kan bli vandringar längs med havet. Ett år följde jag den jylländska västkusten så tätt det gick från Grenen till Fredrikskogg. Ja inte till fots alltså, men jag steg faktiskt ur bilen ibland, - vid Rubjerg, vid Vestervig, vid Blåvand till exempel.

Ett pilgrimsbesök i Vedersö. Färjan vid Thyborön.

På något sätt dras jag förstås alltid ner mot det slesvigska.

De första gångerna var det förtrollningen och avförtrollningen i att se sommarens landskap i vinterns tid.  Det mest påfallande då var nog hur små skillnaderna var.

Bortsett från att alla besökarna var borta. Och de flesta hotellen, krogarna, kafeerna, var bommade för säsongen. Men landskapet och ljuset var sig likt.

Nu är även det ett återseende. Jag köper några Flensburger och tänker på tiden.

Så kanske Skåne.

Några vänner där. Lite tid. Ett ögonblick.

Andra sorters återseenden, andra sorters vila.

Historien och nuet.

Den här gången blir det förstås också en resa för att se om platserna finns kvar efter den Stora Stormen. Jag tror de gör det, men jag vill se.

Nyss uppmätte de 54 meter i sekunden i byarna på Kegnaes. Det är bara en mil eller två från Maasholm. 

Och blåsa kan det i dessa trakter.

Jag älskar inte vinden. Men jag lär mig att färdas vidare i den.