Wagner? Nja...

Lysnar in mig på Wagner inför helgens föreställning av Parsifal. Wagner i allmänhet och just Parisfal i synnerhet.

Inte helt lätt.

Till skillnad från de flesta andra operor tycks dessa sakna s.a.s fästpunkter. 

Vare sig i musiken eller egentligen i berättelsen.

Det finns inget att börja bygga förståelsen ifrån. Man måste ta in alltihop på en gång.

Och då blir det plötsligt väldigt mycket man måste ta in.

Och allt finns inte längre, heller, i musiken.

Jag hör att det finns väldigt vackra partier. Men det känns inte som om de hör hemma någonstans. De är utanför mig, inte inne i mig.

Nej, någon wagnerian blir jag nog aldrig. Det verkar faktiskt som att upplevelsen bygger på att man skall bry sig om vad som händer med protagonisterna.

Ungefär som en genomsnittlig amerikansk tv-serie som trendar på sociala medier.

Men vem har någonsin trott på en operaintrig?

Därutöver har jag en tydlig känsla av att Parsifal knappast är det verk man skall inleda sina wagnerstudier med.  Smyglyssningar på Tannhäuser, som dyker upp i abonnemangsserien i vår, pekar på att den är lättare att ta sig in till.

Även om det finns många gruffande tenorer med pannan i djupa veck som argumenterar kring den tyska filosofins djupa rötter även där.