Glad och Bitter: Kärlek, njae. Men respekt ändå. Om Danmark.

Har just skrivit en lång betraktelse med utgångspunkt i diskussioner om Sverige och Danmark, eller ”svenskarna” och ”danskarna”.

Även om diskussionen handlade om Sverige, och om alla de fel och brister som vi enligt danska analyser snarast borde åtgärda, och även om de flesta i tråden var svenskar, så känner jag efter författandet en svårbegriplig men tydlig lust att rättfärdiga mig visavi Danmark och det danska.

Jag är verkligen ingen Danmarkshatare.
Visserligen har min en gång närmast villkorslösa kärlek övergått till en mer blandad hållning sedan jag insett att barndomens gränslösa sagoland var fullproppat med förbudsskyltar, och att den ingemannska romanvärlden var en 1800-talsschablon som inte ens då var särskilt väl förankrad i verkligheten.
Men den gamla kärleken har långtifrån förbytts i sin motsats.

Jag kan, ibland med ett milt sinnelag och ibland mera hånfullt eller bittert, se och höra hos svenskarna hur den nonchalanta och ignoranta självfallna storebrorsattityden har fallit av och hos en del ersatts av uppspärrade ögonbryn som mimiskt ropar ”men de tycker ju inte om oss!”.

Nä, det har de ju sällan gjort.

Vi behöver inte gräva djupt i historien; även i relativt modern, demokratisk, nordistisk brödrafolksstid har nöjet varit mer på vår sida.

Det fanns en känsla av svek år ´64 och en känsla av att vi slapp billigt undan 1940.

Och det finns framför allt en – ofta berättigad – leda vid det där storebrorsaktiga, patroniserande, åtminstone-på-gränsen-till översittande.

All klassisk rullning i Nyhavn var inte bara en kul grej kompisar emellan.

Och uppriktigt sagt har vi väl inte alltid skickat ut våra bästa ambassadörer med danmarksbåtarna.

Snarare dem som tydligast visat att det som svenskar främst ser som Danmarks uppgift är att erbjuda möjlighet till berusning på längden och tvären, vid alla tider och åtminstone förr också till lägre priser.

Den liberala hållningen till alkohol och tobak har ju fått de flesta svenskar att tro att Danmark i allmänhet är ett liberalt land. (Och vad jag förstår ganska många danskar också. )

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det där föraktfulla ”Syss-teem-bu-låååget” för att nagla fast den svenska ofriheten.

Att man inte kan hitta en öppen affär efter klockan sju eller på söndagar och att stranden är Privat och Forbudt är liksom bisaker.

Men jag tillhör ju dem som tycker att oftast man får ta saker som de är, och våra länder är nu som de är, så lika och så olika. (Jag hör ju till exempel också till de perversa människor som tycker att det bör fungera om vi talar våra egna språk, och som vägrar att stämma in i kören om att danska är en obegriplig gröt och att vi bör prata engelska. Tyvärr vinner den senare åsikten snabbt mark på båda sidor Öresund, inte minst av den anledningen att båda folken anser sig vara överlägsna det andra i att tala engelska. Båda har förstås fel.)

Så jag fortsätter att resa till Danmark, läsa böcker och tidningar på danska. Och ha en plats nånstans där inne för det.

Jag fortsätter att tycka att det inte finns någon Capital of Scandinavia, men att om det funnes en skulle det i alla fall inte vara dagens Stockholm,
Jag fortsätter att försöka betrakta vårt grannland som en vän, som man inte alltid är ense med men respekterar.

Och jag lägger här upp några bilder från resor i Danmark genom tiderna.
Tämligen tillfälligtvis valda. Och ändå inte. Ett halvt sekel.
Betrakta det som en sorts senkommen kärleksförklaring. Eller åtminstone en förklaring.