Någonstans här går vi vilse.
Någonstans här går vi alla vilse.
Det är vad hösten betyder: att vi tappar orienteringen.
Att vi går vilse i skogen av brist. Att vi tappar riktningen,
i det sjunkande ljuset över myr och skog.
Det finns inga spår.
Någonstans skriker en kvarglömd kråka, någonstans blänker
ett sista stycke öppet vatten. Men det sluttar brant, ned i
det ordlösa,
ned i den sortens mörker som inte går att förstå.
Tafatt gör vi våra höstliga utflykter, plockar bär, letar
efter svamp,
rätar på ryggen någon enstaka gång och ser ljuset rusa
undan.
Hoppas mot allt hopp.
Men mörkret stiger ur det våta, och kylan smiter allt tätare
kring våra
magra darrande kroppar.
Vi är vilse.
Med karta i handen och klokskapens alla maskiner till hands
är vi vilse, ensamma, utsatta i hösten.
Det är vad oktober berättar.
Med en klar ton, nästan flöjtlik, seren, svävande:
Ensamma, vilse, övergivna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar