Spretiga tankar, oktober

Ett av mina favorithyss är att besvara retoriska frågor. Folk blir så trivsamt förvånade då.

                                            *   *   *

Människor som vill utöva makt. Jag förstår dem inte.

Jag menar – makt för ett ändamål, för att nå ett mål, för att främja ett syfte, fint, det förstår jag. Det har jag själv eftersträvat då och då.  Inga problem.

Men makt för att få utöva makt?

Hur långt bak är man då?

                                            *   *   *

I den kollektiva sorgens rus kan man ibland urskilja tecken till en oförmåga att förstå att människan inte är odödlig.
Att tiden faktiskt finns. Att den äter oss alla.

                                            *   *   *

Jag hatar hatarna. Skrattarna skrattar jag åt.

                                            *   *   *

”Ett lands säkerhetspolitik syftar givetvis åtminstone i någon mån till att öka säkerheten för landets medborgare. Men det är också – och kanske framför allt – politik, det vill säga en härva av dolda dagordningar och oheliga allianser, som innebär att dolkar stöts i ryggar” står det i tidningen. Som en självklarhet.  
Hur kan bilden av vad politik är förändrats så?

Är detta vad som drivit Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och de andra in i politiken? Är detta Barack Obamas mål, eller kommunalrådens i Härjedalen – att få stöta dolkar i ryggen? Hur kan något sådant sägas med en sådan banal självsäkerhet?

                                            *   *   *

Det samtida samtalsklimatet, där man slipper diskutera om man kan sätta en etikett på den andre. Också hos sådana som borde veta bättre.

                                            *   *   *

Lite för ofta får man sig berättat att 70-talets och det tidiga 80-talets Sverige var ett trött, stagnerande Sverige i en återvändsgränd.

Men så var det ju inte. Det där är bara segrarnas historia.

Fråga mig. Jag var där.

Det var ett sjudande industriland, Abbas Sverige, Stenmarks och Borgs Sverige, det världsexpanderade Ikeas och det stabila Volvos land, medbestämmandelagarnas och den utbyggda föräldraförsäkringens hemmaplan.

Det fanns ingen utbredd känsla av att vi var vilse.

Det fanns förvisso en envis tjurskallig höger, vars kärngrupp dåförtiden bara tjänade  6-7 gånger så mycket som genomsnittssvensken och var jävligt missnöjd med det, och lade ner stora andelar av sitt överskott på att förändra saken.

Och som hatade allt vad ”såssarna” stod för.

Men deras inflytande på opinionen och stämningen i stort var begränsad. De var inte utestängda - de ägde ju för fasen tidningarna redan då. Men det var inte så många som kände igen sig i deras speglar.

Visst var det den där jobbiga proggmusikens tid, men det var också punkarnas, glamrockarnas, diskodansarnas, symfonirockarnas och alla de vanliga popsnörenas tid.  Det var mahjongjackornas tid, men också gabardinbyxornas och busneljackornas, eller mockajackornas och jeansens. Man kunde välja.

Fråga mig. Jag var där.

Det var en tid av framtidstro. Förvisso fanns en oro för jobb och bostad, då som nu, och förvisso fanns en skräck för det totala atomkriget och världens undergång. men mot detta stod ändå, för kanske sista gången i historien, en dominerande känsla av att världen ändå på något vis blev bättre.

Inte ett trött grått ddr-artat Sverige.

Utan ett levande.

                                            *   *   *

När man ser hur samhället har utvecklats, hur människor lever i sina egna bubblor fulla av självbekräftelse, och hur vinstberäknande klickjakt slår ut journalistik och därmed dödar samtalsplatser, så är det vemodigt att tänka sig hur vi på 90-talet faktiskt trodde att webben skulle kunna bidra till mer demokrati och bättre samtal.

                                            *   *   *

Om jag säger till dig att jag klär mig på ett visst sätt för att partilinjen kräver det, så tittar du på mig som om jag inte var riktigt klok.

Men om jag säger till dig att jag klär mig på ett visst sätt för att Gud vill det, så tycker du att det är fint att jag står upp för min tro.

                                            *   *   *

För att bli grinig och bitter och sorgsen måste man ha en viss fantasi: för att kunna se hur det egentligen skulle kunna vara

                                            *   *   *

Detta med att bli äldre. Allt medan själen blir lugnare blir kroppen skröpligare. En sorts balansens obalans.

                                            *   *   *

Om vi tar bort allt som är dåligt blir allting bra. Eller?


______________________________________________

"Grattis alla ni som är säkra på att inget är ert fel!" -  Spretiga tankar i september