Inte roligt längre

Fram till för ett par månader sedan levde jag i tron – eller förhoppningen – att världen skulle fortsätta att rulla på och vara sig i stort sett lik.

Att somligt skulle bli lite bättre men annat kanske lite sämre, men att det som bli värre skulle gå över så småningom på samma vis som det som var bättre skulle ta slut.

Och att det mesta skulle gå ungefär jämnt ut.

Men den sista tiden har det känts allt svårare att fortsätta att tro så.  Och de senaste dagarna känner jag att jag alldeles tappat tron.

Det mesta blir sämre.

Och det mesta som redan är dåligt blir bara värre.

Och det syns inget hopp om att det skall gå över. Att det skall bli bättre.

Vad är det då?

Å, det är så mycket. Så hopande väldigt vämjeligt mycket.

Den småhövdade fascismen förstås som väller fram i alla snår, såväl i vårt land som i nästan alla andra; under olika namn och med olika mer eller mindre förskönande etiketter, men alltid med sin skräck och sitt människoförakt i släptåg och sin last av tankar som aldrig tänks till slut.

Men också den hopplöst taffliga hanteringen av de kriser och den misär som människoföraktet nu hämtar sin näring ur, främst flyktingarnas sorgliga tåg genom Europa; våra ledares bristande orienteringsförmåga och till synes fullständiga avsaknad av moraliska kompasser som inte bara roterar. 

Och nu senast den sorgliga cirkusen kring polisens hantering av övergrepp – och hur detta omedelbart blev en målsökande robot i de patriotiskas händer, de där som själva föraktar kvinnor och gärna skriver i kommentarsfälten om vad de skulle göra med de misshagliga men nu inte drar sig för ett ögonblick att framträda som damernas riddare.

Och också för de verkliga människomalande kriser som drivit alla dessa flyktingar ut på deras tåg – inte bara Syrien, Irak, Afghanistan utan nu stora delar av Afrika och Asien – och inte bara krigen utan också den människoskapade fattigdom och det söndervittrande klimat som skapar nya skaror av migranter – utan flyktingskäl men i bitter nöd.

Och min oförmåga att hitta en moralisk grund som förklarar och försvarar varför jag skall ha och de inte skall ha.

Och de terrorgrupper och terrorregimer som lever av skräcken i de cementerade monolitiska sprickfria förklaringarnas ondska.

Och den liknöjda glädje med vilken pengar görs på allt detta och hur vi alla stillatigande eller bara lätt kvidande accepterar detta, bara vi får våra utlandssemestrar och våra rut-avdrag.

Och sorgen över alla barn som sköljs ut med olika badvatten.

Sorgen över hur stora delar av vårt land töms på folk och själva grundvalen kollapsar, inte för att det är alls nödvändigt och inte för att resurser saknas, utan för att vi är korttänkt besatta av att några skall tjäna pengar på det.

Och sorgen över att yta belönas och eftertanke skrattas ut, att stillhet invaderas, att själva den vackra staden blir omkullsprungen av några som inte älskar den; att se de ensamma övergivna barnen vädja till figurerna vid barnvagnens handtag utan att få kontakt.

Klämd mellan en höger som inte vill se sitt ansvar för nedskärningarnas och girigheternas aska och en vänster som antingen jagar marginalväljare eller felsägare.

Och så mitt eget gradvisa förfall, där minnet slinter och luften tar slut för fort, och den inte längre gnagande utan stormande insikten om hur ändlig vår tid är.

Allt sådant.

Allt sådant.