Tonårsidolerna som finns kvar

Det är i tonåren man skaffar sig idoler.

Det stod plötsligt tydligt klart för mig när jag fick anledning att fundera över frågan om vilka som är mina musikaliska favoriter (i kategorin pop/rock), de där som verkligen finns där genom tiden, och som man alltid återvänder till.

Och jag fann att nästan alla hade kommit in i mitt liv några år kring 1970, eller vidare uttryckt under åren 1967 till 1974. Vilket, slog det mig snabbt, råkar vara just mina tonår.

Egentligen startade dessa tankar med insikten om hur mycket trögare materien rör sig när man nått min nuvarande ålder.

Man blir både långsammare i rörelsen och mer kräsen.

En del trött och en del klok.

De senaste decennierna har bjudit på få nya musikbekantskaper som närmat sig idolens status.

Fast, insåg jag, under de senaste 15-20 åren finns det ändå några.

Kari Bremnes nån gång vid millennieskiftet, David Rovics en fem-sex år senare, och nu senast die Bettina som slagit sig långt in i både skivsamling (spellistor…) och medvetande.  Kate Wolf.

Samt naturligtvis med operaintresset en del namn från den sfären, men det är en annan historia.

Den verkligt tomma tiden verkar vara 80- och 90-talen. Jag kan faktiskt inte komma på en enda artist som drabbade mig då och uppnått någon sorts personlig idolstatus.

Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now, för att citera en av de slitstarkaste valfrändskaperna  (och en av de tidigaste).

Alltnog, de flesta kom de där åren.

Några redan innan 60-talet var slut: Cohen (68), Floyd/Barrett (67), Fairport/Sandy (68), Al Stewart (69-70),  ISB (68/69).

Dylan var lite av ett specialfall, han fanns ju närvarande sedan ca 1965, på allvar sedan jag bandat Blonde on Blonde i januari 67, men det var först i samband med vesparesan 71 som jag riktigt gick in i det och köpte en rad skivor på raken..

Lite samma med Van Morrison. Them var aldrig mina favoriter, så Browneyed girl kom som ett klubbslag 1967; men det var först när jag hörde Astral Weeks på allvar som jag fattade, och det var sommaren 72.

Tom Rapp/PBS, smygande stegvis, på djupet först från 72.  Phil Ochs på ungefär samma vis, från första riktiga bekantskapen 1968.

Neil Young, framför allt från den där konserten 1970. Nick Drake (70). Jackson Browne (72). Brel från franskalektionerna i gymnasiet (och lite från Scott Walker,)

Kjell Höglund (74)

Så de båda Bruce – Murdoch (74 efter tidigare bekantskap) och Springsteen (74/75) alldeles i tonårens slut.

De enda av de riktigt stora som läggs till under andra halvan av 70-talet är John Stewart, som smyger sig på med Phoenix Concerts under den tiden (men då skall man minnas att jag fick min första Kingston Trio-skiva 1962) - och Stefano Rosso, där kärleken utgår från den där första skivan som jag köpte på ren chansning i arkaderna vid Piazza Repubblica 1979.

Och tjavars, kanske Decameron (1975) också.

Och  mönstret gäller nästan än mer andrahandsfavoriterna, de som knappast kan kallas idoler, men som ändå följer med – Dr Strangely Strange (69/70), Beau (69/70), Gordon Lightfoot (69), Magna Carta (69), Ralph McTell (69/70), Nico (71), Gene Clark (71), Richard Harris (68/71), Joni Mitchell (73), Bob Lind, Janis Ian,  Harvey Andrews, David Ackles,  Love/Arthur Lee, Tim Buckley,  m fl, m fl.

Joan Baez följer föga överraskande Dylanmönstret även här – hon fanns ju med från medio 60-tal men landade egentligen inte hos mig förrän med Winds of the old days-skivan tio år senare.

Några tillkom under 70-talets andra halva, t.ex. Magnell (ca 75) och Peter Hammill (76), men de var ganska få

Lustigt nog ser jag också bland den här sortens artister, starkt uppskattade men inte riktigt ”idoler” finns det fler bekantskaper från de senaste 15 åren än från de närmast föregående 20 – Annika Norlin, Cirkus Miramar, GW Mercure...   

Joakim Thåström finns på 70-talet och i samtiden, men är borta dessemellan.

Peter Daltrey på 60-talet och nu.

Mickey Newbury och Townes, sent hittade, först sedan de var borta.

Winnerbäck. Richard Shindell/Cry Cry Cry. Ida Jenshus.

Men 80-talet? 90-talet? Blanka.

Kanske är det inte åldern som är problemet utan föräldraskapet & ”karriären” & det där.

(Ja, jag har säkert glömt några.

Skulle du inte ha gjort det själv?)