Konspirationens sluttande plan

Jag tycker nu att jag börjar förstå hur rasistiska konspirationsteoretiker skapas ur en gång normalt funtade människor; jag har tyvärr haft tillfälle att följa processen i några fall.

Det börjar, tycks det, ofta med att man iakttar ett förlopp, ett skeende eller kanske bara en enskild händelse som engagerar.

Som kanske gör en upprörd. Eller ledsen.

Och så prövar man – får sig förevisad – en förklaring, som någonstans bygger på ”etniska”, gärna kulturrasistiska modeller. En enkel förklaring. Ett gripbart sammanhang. Och man tycker att det stämmer, därför att många kriterier passar i det här fallet.
För så är det ju ibland.

Det finns naturligtvis andra möjliga förklaringar, och tillvaron envisas ju med att vara sådär komplex och svår att komma åt med hjälp av bara en förklaring - men man är som sagt engagerad och tycker att man förstår.

Man är så engagerad att ens inlärda skepsis, källkritik, den akademiska skolning man kanske har, glider åt sidan, inte riktigt tas i bruk.

Det stämmer ju. Liksom.

Så börjar man pröva sin förklaring på andra, verkligen eller bara till synes likartade, förhållanden. Visst får man skarva lite, dra av en smula här och lägga till lite där och kanske bortse från något till synes väsentligt, men om man gör det så stämmer det ju. Man ser ett mönster.

Så långt är det inte någon riktig ko på isen. Men –

Nästa steg är att börja jämföra sin förklaring med den som ges i medier, i forskning, i det offentliga samtalet. Och då finner man att där tillhandahålls andra förklaringar. Några av dem kanske snuddar eller tillochmed till dels överlappar den man har, andra är helt annorlunda. Men ett har de nästan alltid gemensamt: de är mer komplexa, längre ifrån de enkla kausaliteterna, och pekar väldigt sällan ut syndabocken. 

Man får helt enkelt inte svar på frågan vems felet är.  Och det är ju till sist det man vill veta.

Och det är då man känner att ljuset går upp. Man sitter ju på en kunskap som är central, ja på själva sanningen – men de där människorna som har makten över medierna verkar inte vilja erkänna den.

Detta måste ha en förklaring.

Och den förklaringen måste finnas hos dem – hos dem som inte verkar ha sett ljuset. De har naturligtvis ett syfte med att undanhålla sanningen.

Och eftersom de är många – alla traditionella medier utom någon enstaka ledarskribent, alla sjuklöverpartier utom någon enstaka missnöjd moderat, alla myndigheter, de stora organisationerna, kyrkan, till och med näringslivets toppar – så måste det handla om en sammansvärjning, en konspiration. 

Den sortens undantryckande av _min sanning_ kan liksom inte ha någon annan förklaring.

Och att de säger emot, kommer dragande med massa sakuppgifter eller alternativa tolkningar, det bevisar ju bara att de är sammansvurna och falska. Eller hur?

Det är nu man är i den selektiva länkningens stadium. Man läser tio artiklar i DN som tyvärr inte stöder ens tolkning, och det bevisar ju tydligt att den där sammansvärjningen finns. 

Men så hittar man en elfte som man tycker passar in. 

Och då känner man att det kanske finns meningsfränder även i PK-media i alla fall. Eller så är bara vänstermaffians tunga censur lite släpphänt just där,

Hursomhelst så länkar man genast upp den där artikeln på FB, med en triumferande kommentar om att allt nu är bevisat (just i dagarna handlar det ofta om Köln eller Kalmar).

Och så har man landat där – där man inte längre ids inleda med frasen ”jag röstar ju inte på SD, men…”

Och över alltihopa svävar professor Asps skugga.