Att bara sitta där i Mozart

Några dagar sen med dessa tankar, men i alla fall.

I förra veckan årets första operaföreställning, Figaro på Kungl Teatern.

Vi var tillbaka på våra vanliga platser uppe på tredje, där ljudet är bättre men man förstås ser mindre av spelets detaljer.

Å andra sidan kan man ju upptäcka strukturer i uppsättningen, regissörers tankar, om man är intresserad av sådant. Lite som att sitt högt på kortsidan på en fotbollsmatch – du får inte så mycket närhetskänsla, men du får en klarare bild av de taktiska uppläggen.

Vi har sett denna uppsättning tidigare, den hade premiär redan 2010, och mindes den som ganska intetsägande, med viss dragning åt slå-i-dörrar-fars.

Så kändes det inte nu. Allt mera rätlinjigt.

Antingen spelar förväntningar in, eller så är jag mer inne i dramat.

Förvisso är scenbilden en rad med dörrar att slå i – dörrar som förvirrande nog finns kvar även i scener som är tänkta att utspelas utomhus – i en miljö som av någon anledning sägs vara ett hotell.

Det sista är ännu en av dessa ”anpassningar” eller rentav ”moderniseringar” som inget ger; det gör liksom tidsflytten i säsongens Bohème egentligen varken från eller till – man har putsat lite på översättningen, men såvitt jag kan bedöma håller sig sångarna till Da Ponte och hotellfiktionen ges aldrig någon verklig betydelse i dramat.

 Onödigt men knappast störande alltså.

Samma uppsättning men idel nya sångare, varav flera nya för oss. Inget att anmärka på men heller ingenting som man kommer att minnas långt efteråt.

Orkesterklangen – och delvis även sången – låter inledningsvis lite tunn, som om den inte riktigt orkade upp till oss i höjden; det tar sig efter hand, om för att man vänjer sig eller för att de faktiskt drar på efter hand kan jag inte bedöma.

Tyvärr var det en glest besökt föreställning. Jag tror faktiskt inte att jag sett salongen så tunt besatt någonsin förut. Undrar om det där med att ta bort sista-minuten-biljetterna var så klokt?

Men vi som var där fick en del att glädjas åt.

Figaro är lite lustig på så vis att de minnesvärda solonumren mest rivs av i första halvan; där finns såväl Cherubinos båda arior, med Voi che sapete som styckets höjdpunkt, som Figaros Se vuol ballare och densammes lättfastnande Non piu andrai, farfallone amoroso, plus några från Susanna och grevinnan.

Jag kan i hastigheten bara erinra mig en mer minnesvärd aria från andra halvan, grevinnans Dove sono i bei momenti.  Men den flyter å andra sidan samman med en snarlik från andra akten, Porgi, amor, qualche ristoro.

Men Mozarts särskilda styrka är nu inte ariorna, även om han behärskar allt.

Det är hur han låter duetter, terzetter, kvartetter ringla fram och lätt, lätt, lätt föra den tilltrasslade handlingen med alla dess omöjligheter vidare.

Man tänker inte så mycket, man sitter där omvärvd av musik och låter sig föras och förföras..

Och det blir så extra tydligt just i förväxlings-förvecklingarnas vindlingar, där det inte är så viktigt för mig som åskådare att hålla reda på vad som sker, så länge det nu sker till denna musik.

Figaro är inget märkvärdigt skådespel, och även om denna föreställning tar väl vara på de glimtar av komik som fortfarande är hållbara – sådana finns, exvis "Sua madre, suo padre"-partiet  – så är det ju inte som att uppmärksamheten är på spänn genom de dryga tre timmar som föreställningen varar (inklusive paus, vill säga).

Det är lätt att tanke och känsla driver iväg, särskilt för mig som ofta sjunker ned i någonsorts halvsovande-men-ändå-vaken-tillstånd när jag sätter mig i just denna fåtölj.

Det gör ingenting.

Det är inte viktigt att bevaka varje minut.

Men bara att sitta där mitt i Mozart.



_______________________________

Några av säsongens tidigare besök:
Inte min manzanilla - Carmen
Inget att gråta över - Bohème

Men de sjunger bra - La Traviata på Folkoperan