Vårvinterresa, del 2: Här och där

Vi lämnade den ensamme resenären i det svårfångade eftermiddagsljuset över Kappeln vid Schlei.

Övervakad av en silvrig måne somnade han och staden in -

- och vaknade till en ny vårdag, lite grå men upplyst av påskliljor i knickarna, dessa bevuxna hägnader som är så typiska för Angeln.

Naturligtvis tog jag mig ut till det - nu tämligen vinterstängda - sommarvistet Maasholm,

Siktet var inställt på kaffe och rabarberkaka på Café Sand am Meer, men där var det bommat trots att den handskrivna skylten i fönstret sade annorledes.

Fischimbiss i hamnen var dock öppen så jag kunde köpa ett par fischbrötchen till lunch.

Och fisket var i gång. MAA 16A stävade ut ur hamnen när jag stod och (förgäves) försökte få en skarp bild av några ejdrar som vilade på molon.

Vädret var dock långt ifrån inbjudande där ute. Snål vind, narig fukt, grå dager.

En nyttig påminnelse förvisso om att allt inte är sol, sommar och ny-ploppad Flensburger, men inte direkt något som inbjöd till en längre vistelse.

Det är vad som gäller för mig, vill säga. Andra har ju sina preferenser.

Långt ute i Wormshöfter Noor stod denne herre och fiskade. Visst kände jag till att det inte är så djupt där, men blev ändå lätt överraskad över att se honom stå där typ 150 meter från närmaste land.

Gav mig dock inte tid att kolla om han fick något, eller om han gjorde det bara för nöjets skull.

För egen del åkte jag vidare till Geltinger Birk och tittade på vildhästarna som betade vid vad som nyss var en äng men nu skall bli ett rekonstruerat noor, ett litet innanhav.

Det påstås att man vintertid skall ha en god chans att se havsörn vid Birken, men jag har aldrig lyckats, inte heller denna gång. Nåja, hästarna är rätt fina också.

(Träddungen i bakgrunden står på en landmassa som heter Bäverön. Men det är ingen fara. De är utdöda sedan länge. Vilket ju framgår inte minst av att träden står kvar)

Men vädret tog i och jag flydde vidare.

Ute vid Falshöft möttes jag av en oväntad hälsning från flydda (?) tider.

Och nånstans där ute träffade jag på ett par synnerligen oskygga kaniner.

De är inte så populära lokalt, de små, eftersom de gräver gångar och äter upp växtlighet, men de är ganska fina. Tycker jag.

Hem till hotellet för lunch.

Fischbrötchen alltså. 

Ståkäka alla Ostseeküste.  Enkelt och gott.

En med Bismarckhering, en med rökt lax.

Kaka från hernhutarna i Christiansfeld till dessert.

Trots Flensburgerflaskorna i bakgrunden blev det bara te till dricka.

Dels lockade vädret mera till te än till öl just då, om jag skall vara ärlig. Dels skulle jag ju köra vidare.

Det blev en liten eftermiddagstur runt yttre Schlei.  Den här träddungen nära Lindaunis har jag sedan tidigare ett gott öga till. Det är något där som får mig att tänka på Breugel; och för den delen även några lite senare namn

Där i närheten stötte jag på den här kamraten.

Han var uppe i luften och for först, och jag kunde inte fatta vad han var för en.

Dock hade han vänligheten att positionera sig i markplanet på detta vis, så att till och med denne ornitologiske amatör kunde bilda sig en uppfattning.

Om han var en varsel om en ordning bortom människans i gullbergsk mening vill jag dock låta vara osagt.

Om än jag var lite missnöjd med vädret står det klart att våren är betydligt längre kommen i Angeln än i Mälardalen. Vårbruket är igång på ett annat vis och färgen grönt har vaknat.

Det där med vårbruk, ja.

En nackdel med denna resa var att jag tydligtvis gjorde den vid just den tid då lantmannen sprider gödsel över sina åkrar.

Den odören följde mig från Vendsyssel till Göinge.

Nåväl, på något sätt skall vi ju få vårt bröd på bordet.

Man får lyfta blicken och njuta av förbryllande skådespel på himlen.

Nåväl, det blev dit att vända hemåt.

Kontrollen vid Nordens yttre gräns, den där man nyss gled förbi i lycklig okunnighet om vad som komma skulle, var förvisso påtagligare än förr men gick ändå snabbt och lätt för mig; ännu en påminnelse om att jag är priviligierad.

For genom Danmark utan mer uppehåll än en snabb lunch vid Knudshoved - spätta resp "dyrelaegen" på bröden -

- och passerade även nästa gräns utan större besvär, låt vara att man här fick visa såväl pass (vill säga, i mitt fall nationellt identitetskort) som körkort

I Malmö plockade jag upp en liftare, nämligen de nedan avbildade pojkarnas far

I gengäld fick jag låna ett rum att sova i, tillhörigt gentlemannen till höger på bilden, unge herr Jonatan.

Här kan man tydligt se skillnaden mellan den analoga och den digitala generationen.

Eller kanske inte.

De unga herrarnas föräldrar

Ny dag. Igen.

Vid Tosteberga ängar - väl värda ett besök om ni har vägarna förbi - mötte jag våren igen.

- och i Fjälkinge i historien, i form av ett praktfullt västtorn på en även i övrigt mycket intressant kyrka med mysteriöst porttorn och välbevarade detaljer från tidig medeltid.

Också djurlivet bjöd på glada upplevelser...

Både på utfärd och i det Clausen-Sandgrenska hemmet.

Oklarhet råder dock om katten är en katt (människornas uppfattning) eller en människa (kattens uppfattning)

Och snipp snapp slut så åkte jag hem och tog visst inte en enda bild på hemvägen.

Bonusbild. Historien i landskapet. Landskapet i historien.

(Himmerland)

Del 1 av rapporten här

_________________________

Tidigare reserapporter:  

Höstresa i regnet, del 1,  del 2, del 3

Novemberresa 2012

Vårvinterresa, del 1: Vägen ut

En dag i mitten av mars skuddade jag hembygdens stoft av mina fötter (eller noga taget av de dubbfria vinterdäcken) och begav mig västerut.  In i dimman.

  

Första mål och anhalt var som ofta Göteborg, och där som nästan alltid Mariebergskyrkogården.

Överraskande nog hade den sedan sist även blivit en viloplats för uttjänta julgranar.

Eller om de bara var parkerade runt p-mätaren? 

Själv var jag mer intresserad av familjegraven. Satte några blommor vid kanten och tänkte på dem som vilar där och på tiden och på allt det man tänker på.

I den fuktiga råa göteborgsluften.

Den där måsar trivs bäst. 

De här satt på räcket till Brunnsparksbron och ägde. på måsars vis, hela omgivningen.

Mitt eget nästa mål var dock inte ornitologiskt utan musikaliskt:

Göteborgsoperan spelade Madame Butterfly i en uppsättning som fått mycket fin kritik, och som jag förstås var nyfiken på - så mycket mera som jag skulle få tillfälle att se samma stycke i Ålborg två dagar senare

Det gav mig också tillfälle att bekanta mig med operabyggnadens spännande arkitektur.

Om själva föreställningen, och den i Ålborg, kommer förhoppningsvis en särskild text.

Men visst var det bra. Inte invändningsfritt måhända, men bra.

Och det vart afton och det vart åter dag

Och på utsatt tid stod jag och Beijlen i kön till Fredrikshavnsfärjan

...med några klassiska Gbg-monument i bakgrunden

För den som infunnit sig på utsatt tid blev det en bra stunds väntan.

Beundrade den spännande men lite oväntade blå färgen på ombordkörningsrampen i samma mån som lastbilsförarnas skickliga hantering av sina kolosser, jag som har svårt att hålla reda på hörnen på mitt eget betydligt mindre omfångsrika fordon.

Belönade mig med en räkmacka ombord.

Mycket majonnäs är det på de där mackorna, men det var gott ändå.

Farväl fosterland. Och -vatten.

I Vendsyssel ägnade jag mig åt något av en sentimental journey i de spår där barn jag lekt (och turistat). 

Fyren i Hirtshals hör till minnena.

       Även om jag knappast skulle ha kommit ihåg 

       dendär kanonen drygt 50 år senare om det inte

       hade funnits en emblematisk bild:

Det gör det även av utsikten, men den behöver man annars inga sådana påminnelser för att behålla i minnet. 

                                                 Mycket är sig likt...

Så småningom kom jag till Ålborg, installerade mig på vandrarhemmet och gick så småningom till Nordjyske Arena.

Där började det som det brukar när jag ser AaB:

...men till sist blev det en djävulsk dramatik, där bortalaget kvitterade i 87:e och därpå fick en straff - som man brände. Varpå AaB gick upp och gjorde 2-1 i 94:e. 

Och så avslutades det med att Århusgymnasternas målvakt nickade in en kvittering i 96:e minuten.
Surt, men inte helt orättvist sett till helheten.

Parkeringsplatsen utanför vandrarhemmet i Ålborg gav mig - eller i första hand bilen - möjligen till ny kontakt med måsar, insåg jag nästa morgon.
Det såg faktiskt för jävligt ut på ett sätt som dessa bilder inte ger full rättvisa.

Men efter viss rengöring satte jag mig vid ratten och åkte på tur runt Limfjorden

Vid det mäktiga Bulbjerg...

 såg jag månen..

...tog en skuggselfie...

...och såg årets första tussilago,

innan jag fortsatte mot Aggersborg, lämningarna av den väldigaste av alla de ringborgar som Harald Blåtand (ni vet han som gav namn åt Bluetooth, ungdomar) anlade för lite drygt 1.000 år sedan.

Till och med i sitt hopsjunkna och bara delvis restaurerade tillstånd är det en imponerande anläggning, väl dubbelt så stor som de mer bekanta Trelleborg och Fyrkat m fl.

Dessutom ligger det fint på banken ner mot fjorden. Dock inte fångat i bild här

Till skillnad från tidigare besök kom jag också in i kyrkan - och hittade, en liten smula överraskande, Pluto på dopfuntens fot.

Strax på andra sidan Limfjorden ligger en liten plats med det egendomliga namnet Ertebölle.

Den är känd för sina kökkenmöddingar - gigantiska avfallshögar som de skaldjursätande sybariter som levde här på stenåldern har lämnat efter sig.

Jag hittade inte så mycket ostronskal, men däremot andra spår av djurliv:

Sedan "hem" till Ålborg och en lååååång promenad till konsertlokalen där jag fick mig till livs resans andra uppsättning av Madame Butterfly. En mer traditionell variant.

Och som alltid gåshud när hon river av Un bel di vedremo

Ny dag.

För att fortsätta mönstret opera-fotboll-opera-fotboll tog jag mig till Haderslev, där hemmalaget Sönderjyske - eller SönderjyskE, som de av någon anledning skriver sig - tog emot mästarna Midtjylland. 

Jag fick en medioker plats, så långt ut på långsidesläktaren att jag satt klart bakom kortlinjen, och frös i den sönderjyska snålvinden.

Men lagen hade i alla fall vänligheten att göra alla mål i den bur som jag har överblick över - efter 2-0 till gästerna i paus vände hemmalaget till 3-2 i andra. 

Fyra mål var markeringsmissar av delvis magnifik karaktär, det femte en drömträff i krysset från 20 meter.

Och jag fortsatte söderut, över dansk-tyska gränsen, och hamnade som flera gånger förut på hotell Kappelner Hof i den goda staden Kappeln vid Schlei (aka Deekelsen. för er som följer tysk tv).

Ett sprött sen-eftermiddags-ljus, betagande men svårt att fånga, låg över den lilla staden.

...när jag vandrade runt en stund innan jag sjönk ned i sängen, ganska trött av ett par intensiva dagar.

Fortsättning följer - här!

               ______________________________________________

Tidigare reserapporter:  

Höstresa i regnet, del 1,  del 2, del 3

Novemberresa 2012

Mariefred i Uppsala - en helgresa.

Uppsala alltså. 

Ni känner igen den klassiska vyn med slottet, domkyrkan och Gunillaklockan.

Och så lite mer snö än det brukar vara - vanligtvis ser ju vi icke-uppsaliensare det här mest som foton från Valborg.

Men egentligen. Egentligen skulle det ha varit Mariefred. 

Två år i rad har vi firat en vårvinterhelg i Mariefred, ditlockade av ett erbjudande från  Gripsholms värdshus. Och så hade vi tänkt i år också. men det fanns icke rum i härbärget den tilltänkta helgen.

Så det blev Uppsala i stället. '

Ressällskapet fascinerades av att finna sina förnamnsinitialer på väggen tvärs över gården från vårt rum. - medan jag fascinerades av fullmånen, träden och stämningen av romantisk kyrkogårdsscen i någon högromantisk dikt från det sena brittiska 1700-talet...

Det vart alltså afton, och sedan morgon, och vi gick ut i lärdomsstaden.

Där det bekanta blandades med det oväntade.

"Jag är visst kommen på fel halvklot"...

Ja. Domkyrkan är obligatorisk, Bäst att ta en broschyr och läsa på.

Där skeppen möts stod en kör och övade och övade.

Det lät väldigt bra. Fina fragment av körharmoni singlade ut i evigheten

                                                              Här är lite:

                               

Fast i tiden är däremot Gustav Vasa. 

Just den här upplagan av honom är fast i det slutande sluttande 1800-talet.

Utanför kyrkan rådde vintern

Och en kaja promenerade runt kyrkan och gjorde väldigt klart vem som hade kontroll.

Det var inte vi.

Så vi drog våra färde över Domkyrkoplatsen.

Till Gustavianum. För mig en premiärvisit. Det är så med Uppsala att det ligger både för nära och för långt ifrån. Man kommer sällan dit, Det finns mycket som jag aldrig sett. Låt vara att detta besök åtskilligt bättrade på balansen. Med, som sagt, exempelvis Gustavianum.

Vid entrén finns en stor kopparkula, som använts till elektriska experiment långt in i vår tid.

Den är handhamrad vid ett av de uppländska bruken och kan, som påpekas i museets introduktion, ses även som ett monument över en lång och imponerande hantverks- och industritradition.

Dessutom är den fin.

Och ger en möjlighet att fånga både övertecknad och ressällskapet på samma bild.

Gustavianums clou är ju annars dess så kallade anatomiska teater, byggd för Olof Rudbeck d ä, avsedd för dissektioner inför publik.

Om man kan bortse från tanken på en missdådares halvt uppskurna lik på bordet där i mitten är det ett fint - ehuru en smula kyligt - rum, med vackert och rikt ljus från takfönstren,

Ressällskapet grubblar.

Författaren försöker bemästra de branta trapporna.

Gustavianum innehåller också  ett litet men fint universitetsmuseum där vi träffade på en envist oskarp tukan...

...och äntligen fick se en virginal, en sådan som den franske kungens spelmän klinkar tillsammans med klavikord i Frans Bengtsson bekanta dikt.

Uppsala gick in i sportlovsvecka, och uppe vid slottet hade ordnats aktivitet för kidsen - snögraffiti.

De kids vi såg ägna sig åt detta verkade avsevärt yngre än gängse sprejkburksbärare, men såg ut att ha kul. 

Och resultatet blev rätt festligt också.

På slottet bjöds på Afternoon Tea (eller nåja, kanske inte bjöds - men det var ett ganska hyfsat pris) vilket lockat många fler än oss.

- men det var nog bara vi som såg att GIIA var en av de första att ta en selfie:

(Skall sanningen fram såg jag det inte heller förrän någon i sällskapet påpekade det...)

En konstutställning och lite annat hann vi med där också innan det var dags att återvända till vårt spatiösa men tämligen påvra rum.

Och det vart afton och det vart åter morgon.

Sälskapet beundrar utsikten mot domkyrkan.

Eller nåt.

Och så drabbades hon av smålandslängtan. 

Eller nåt.

Det finns dock bot för sådant, som synes.

För en utsocknes amatör är ju inget uppsalabesök komplett utan en visit hos den gamle poeten och näringsidkaren Ofvandahl -

- och som tur är har vi gjort undan våra läxor redan.

Vi drack te i stället. Och tittade på de andra.

De gjorde inte läxor de heller, vad vi kunde se.

Men det såg misstänkt mycket ut som studentuppgifter.

Vi skvallrade dock inte. 

I stället åkte vi till det tropiska växthuset i Botaniska trädgården

och avverkade regnskog, öken och lite annat på kort tid.

Författaren begrundar växthusens förunderliga geografi.

Eller nåt.

Ute var det fortfarande lätt solkig vårvinter, som här vid den lilla pärlan Ulva kvarn strax om Uppsala

och snipp snapp slut...

Och vi var hemma igen i våra drömmar om våren

_____________________________________________

Och så här var det alltså i Mariefred i fjol.