Hur snabbt blir en vana en tradition? Räcker det med två gånger?
I så fall har vi en ny tradition - att åka till Mariefred i vårvintern...
...och bo på Gripsholms värdshus. med utsikt över slottet (överst) åt ena hållet och kyrkan (ovan) åt andra.
En aktuell fråga är förstås: vilken färg har kyrktornet.
Rätt svar belönas med en klänning...
Från vårt rum var den närmaste utsikten denna vackra trälänga.
För att se slottet tvärs över fjärden fick man gå till det andra fönstret:
Vårligt ljus genom värdshusfönstret.
Slottet ligger lite mer till vänster.
En promenad tog oss (bland annat) ut på Slottsholmen.
Är framsidan egentligen en baksida?
I förgrunden en av landets mest bekanta runstenar, som berättar
om Ingvarståget nån gång på 1000-talet, när de foro till Särkland och gåvo örnen föda.
Månen övervakade vår vandring genom staden, den trivsamma
lilla trähusklungan vid Mälarfjärden.
Värdshuset erbjöd afternoon tea. Vem vill ha riktig lunch, då,
när det finns snittar, scones, bullar och kakor?
Men riktigt o-smaksatt te var svårt att få.
"Det finns ju Earl Grey". :-(
Egentligen är det ju inget att glädjas åt, att det är full vår i Mälardalen
i slutet av februari.
Men jag kan inte låta bli att glädjas lite ändå.
Säg inget till den miljöengagerade delen av mig!
Och så finns det ju vissa gatuadresser man inte kan motstå.
(Jag tänker på farfar förstås, som bodde på Djurgårdsgatan.
Vad trodde du?)
Två fina dagar.
Riktigt billigt är inte sådant här, även om vi fått nånsorts erbjudande.
Men prisvärt. Så mycket mera som vi inte ser ut att komma iväg på någon storstadsresa denna vårvinter.
Och, förstås, vem behöver egentligen storstäder när det finns små?
Fritt och improviserat efter Piet Heins gruk:
Jag saknar ej New
Yorks miljoner
Släpp
Londons folkmyller med
Behöver
ej strändernas soljakt
- men vilan i
Mariefred!
Giv mig New Yorks optimisme.
Og giv mig Paris' humør.
Giv mig den londonske grænseløshed.
Men giv mig den fred i Skælskør!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar