Utmaningen

Egentligen är jag emot sådana här utmaningar som cirkulerar på Facebook, om att lista något eller räkna upp något och sedan skicka utmaningen vidare, som i ett uppdaterat kedjebrev eller ett digitalt pyramidspel.

Fast det nästan alltid gäller kloka och intressanta saker, böcker som varit viktiga för en, bilder som fångar ens nu-tid, sådant, så är det något som inte stämmer för mig.

Delvis är det är väl den gamla motviljan mot kedjebreven i klassisk form, deras utpressning, deras hotfullhet, deras klockringning av mobbning. Ibland finns det också något lite väl newage-igt i utmaningarna också, lär känna din sanna inre människa, typ.

Den mest bekanta utmaningen av dem alla fann jag ganska fånig. Ge nu ett rejält belopp till medicinforskningen, betala dina skatter och låt dem gärna höja dem ett stycke, men låt mig slippa folk som häller isvatten på sig.

Men den här gången.
Jag fick en lite oväntad utmaning att skriva dikter av vännen T. Kanske för att jag skickat några ord av uppskattning inför hennes första, det var en svävande radbindning där som lyfte hela dikten; eller kanske för att hon sedan gammalt kom ihåg att jag knåpar med poesi.

Hur som helst: denna gång kändes det rätt och meningsfullt.

Som utmaning betraktat kändes det däremot inte så svårt; jag menar, sedan över ett decennium har jag ju redan ålagt mig att göra just detta, skriva en dikt varje dag. Och publicerat dem, här på bloggen eller som FB-statusar, har jag ju gjort då och då.

Nej, den största utmaningen kändes först vara att hitta någon att min tur utmana. Men även detta gav sig rätt naturligt. Om man - troligen med ett snett leende - gillar att någon annan utmanas så ligger man i farozonen att själv bli nästa.

Men det som har överraskat mig är hur det påverkat mitt skrivande.
Det är som att detta att vetskapen att det jag skriver skrivs för publicering och troligen inom kort kommer att läsas av några andra,  gör något med ansatsen.

Det är ingen hemlighet, och förga ägnat att överraska, att det dagliga diktskrivandet har en tendens att bli metakommentarer, eller dagboksanteckningar. Inget fel i det, sådant har sin plats i poesin, och uppdraget jag tagit mig är ju inte att förändra världen utan att hålla mina verktyg skarpa och redo för användning: språket, tankarna, orden, formuleringarna.
Som träningspass är en fundering över vad jag hade för mig den 17 november eller 12 maj lika användbar som en hymn till friheten, en dissekering av maktens kropp eller en långsam kärleksförklaring.

Men -

Utmaningen skärper på något vis angelägenhetsgraden. Viljan att säga något som betyder något stegras.
Inte så att det behöver vara epokgörande, omstörtande, försätta berg för de eventuella och hur som helst fåtaliga läsarna.
Men så att det måste vara särskilt viktigt för mig.

Att inte töva.
Att verkligen tala.


Den effekten hade jag sannerligen inte väntat av av en Facebook-utmaning!