mvh, T

Skall avsluta ett mejl på jobbet till en person jag inte känner, som just skickat mig ett, där hon visar sig inte kunnat lösa det problem jag har; i stället lägger hon det tillbaka i mitt knä.

Försöker avsluta med den fras jag brukar använda i sådana lägen - ”mvh”

Men systemet vägrar. Hur jag än gör skriver det ut ”Med vänlig hälsning,”.

Och det vill jag inte skriva just där.

Inte för att det spelar mig så stor roll, men jag vill gärna få bestämma sådant själv.

Försöker hitta vägar runt, men mejlprogrammet är obevekligt. 

Detta skall skrivas ut.

Punkt. Slut.

Beklagar mig en smula, över desken.

Men den unga kollegan bredvid har ingen förståelse alls. ”Skriv aldrig mvh” säger hon.

”Det är fel”. ”Det är djupt oartigt”.

Jag försöker göra gällande att jag borde få avgöra, inte mejlprogrammet, Men hon är lika obeveklig som detta.

Och det som roar och oroar mig en smula är hon att inte framställer det som en fråga om stil, om nivåer, om personlig preferens.

Det handlar om rätt och fel.

Det finns en sanning.

Och sanningen är att den som skriver ”mvh” begår ett svårförlåtligt fel.

Hon är en klok och förtänksam person, kollegan, och hon raljerar visst lite också med mig, gamle man, men i grunden är hon ändå benhård: mejlprogrammet har rätt.

 ”Med vänlig hälsning” skall alltid skrivas ut. 

Allt annat är av ondo.

Jag stryker frasen helt, skickar mitt mejl och gör så som man gör: jag googlar.

Och finner ett antal diskussioner i ämnet.

Där det finns skilda uppfattningar företrädda; en stor grupp tycker som min kollega: så skriver man inte; en betydligt mindre grupp finner kortformen precis lika gångbar som den utskrivna; och en mittemellanstor grupp tycker ungefär som jag, att det beror lite på situation och form.

Som exempel nämns att i de oftast mindre formella sammanhang som är mejl och mess fungerar kortformen bra.

Någon enstaka snuddar vid det som jag personligen tycker är väsentligt, nämligen: att slänga dit frasen ”Med vänlig hälsning” inte är ett dugg ”artigare” än att skriva ”mvh” som faktiskt betyder exakt samma sak. 

Automatisk fras som automatisk fras liksom. Det där är lite som att tro att niande är artigt.
Vilket ju besvärande många tyvärr gör.

Trots detta citerar flera debattörer Magdalena Ribbings tramsiga ”om man inte orkar skriva ut de extra bokstäverna kan man lika gärna låta bli”.

Det är ju inte vad det handlar om. Det är en formell fras som inte har någon annan innebörd än att man avslutar sitt meddelande. Det är inte så att den som skriver ut en fras är en särskilt vänlig person.

 

Särskilt inte om det visar sig att mejlprogrammet gör det automatiskt åt en.

Men det som framför allt slår mig när jag läser trådarna och som driver mig till detta inlägg är skillnaden i attityd till frågan mellan dem som förbjuder mvh och dem som tillåter det.

Det är hur man uppfattar själva frågan.

Och återigen: så många av dem som förbjuder den avkortade formen framställer det som avslutad diskussion där det finns ett och endast ett rätt svar.

Den enda vägen.

Så gör man inte, säger de och slår igen dörren.

Medan den andra sidan i betydligt högre grad prövar sig fram och redovisar vad man tycker.

Behöver jag understryka att jag – alldeles bortsett från denna sakfråga – är mera förtjust i den senare sortens hållning?

Det finns förvisso språkfrågor där det finns alternativ som är rätt och alternativ som är fel.

Men de är inte så många som en del övertygade debattörer vill tro.

Och också i de fallen må man hålla i minnet att det bara gäller inom den avgränsade sfär som ett visst språk utgör – till exempel ”vårdad, skriven 2010-talssvenska”.

Och att språkkänsla är en mycket bättre ledstång än etikettsspalter.