Utmaningssviten

                   

                     dikten -

                     att få de svåra orden att gå in

                    optimal reduktion

                    optimal utvidgning

                    som

                            andningen 

Som tidigare noterat gjorde den där dikt-utmaningen som jag fick på FB något med mitt privata skrivande.

En oväntad fokusering.
Som att man - jag - fick chansen att skriva något väsentligt.

Och till min förvåning finner jag att jag, utan att vara riktigt klar över det, har åstadkommit en sorts svit; temat ger sig nästan självt.

1. (Vid trappans övre ände)

Att inte kunna andas

Gör på sätt och vis livet svårare

Men det blir enklare att hålla sig för skratt

Så är det med livets gungor och dess karuseller:

Gamla skuggor bleknar   Monster blir bagateller

Ett ögonblick av vila blir en omätlig skatt

Och allt som var åtskilt blandas


2.
Jag står där vid en grav och funderar på saken

Provar hållningar som plagg i en provhytt

Vänder och vrider på mig framför spegeln

Lyssnar efter inre och yttre röster, med

goda råd eller hemliga utfästelser

Länge funderar jag över hur stor

vår trötthet egentligen är

Och varför vi ställer alla dessa frågor

som redan från början saknar varje svar

Allt är lite för stort eller för smått,

det mesta skaver  

Till sist är man ändå naken

Och är det inte på så vis

man når fram?


3.

De som tror på en gud är fördömda

I ett gnistrande ögonblick kommer allt att tas ifrån dem

Säger poeten   Jag tänker på fjärilar

Jag tänker på exakta och slumpmässiga rörelser

som skimrar över existensfältets alla blommor

dessa rymdsommardagar som kommer

någon gång varje ljusår    Jag tänker på

gravitationens självmordsdrift, de enkla utvägarna,

flykten från violinsmärtan   Jag tänker på

stoppbockarna vid stationsområdets utkant

där allt vi vet tar slut   Och på vad som

egentligen ger oss en bråkdel trygghet

i all denna utsatthet     Och jag är nog

benägen att ge poeten rätt   


4.

Även den som dör lever

I ögonblicket

Det som pågår går på

Det vi ser är samma sak

Samma förunderliga föränderliga sak

som vi delar med alla vi aldrig kan dela den med

Ljusblänket över Sta Gertrud

när tunnelbanevagnen slamrar ut på bron

en tidig morgon, svindelblå och osägbar

Och slocknandet,

slocknandet sedan

som följer på varje ljusning

Även den som lever dör         

5

Det ögonblicket då jag träder in

är lika svindlande i dag som då och alltid

Och all den tid som gått har aldrig gått

Allt det som vi förlorat har vi kvar

Det ögonblick vi åter möts    -   -   -                                                                                                          

Då du är jag och jag är

Någon annan

Som är du är jag är någon

Annan   Du

Ingenting har ändrats

Allt har ändrats

Vi faller genom luftlagren

Lika fritt och tryggt som då som nu

Svarslöst allvetande

I slutet i början inuti utanför

I det ögonblick då jag är du

Den evighet då allt är nu

Det ögonblicket då vi svävar ut

Den stillhet där allt löses upp

Med en sista munter uppkäftig grimas           

(13-17.3)