Allt mer hus för pengarna

Vi åkte norröver igen

- och kom fram till Ytterhogdal just i den alldeles som mest Magritteska skymningen nånstans vid tiotiden på kvällen.

Husesynen fick vänta till dagen efter

men var desto mer spännande då.  Nu är golv, väggar och tak klara, och kaminen på plats med en väl tilltagen skorsten. Fattas där nu bara en skyddsväg bakom, som byggare-Lasse skall utföra i någon snitsig tekniik

Patronessan beundrar.

Vi ägnade en hel del tid åt att möblera och dra el - i fantasin.

Plötsligt blev saker väldigt konkreta. "Men om vi ställer sängen så, då måste skåpet stå längre bort. Och då kan vi inte ha någon lampa där". Och så vidare.

Så här såg det ut förra gången, om ni minns;

Vi gjorde en liten utflykt.

Först förbi det där stället där mosippan växer:

Och sedan till garaget och båtplatsen vid ön.

Vi hade snuddat vid tanken på att lägga i båten och åka ut, men lågvattnet stoppade alla sådana tankar.  Någon hade visst dragit ur proppen..

A-L begrundar situationen.

Författaren tittar längtansfullt bort mot ön...

...där huset ligger och väntar.  Avlägset och nära.

Det blev en liten improviserad utflykt upp ett stycke på Flornipan i stället-

Där utsikten var som en Karin Karsvall-tavla.

Vi funderade mycket på vad det var för gård vi såg där nere.

Trodde ett ögonblick att det var Nils Påls-sveden, men det stämde inte. De husen ser inte sådana ut. Och det verkar vara på andra sidan älven.

Kanske längre bort, kanske åt ett lite annat håll. Kanske Aspsveden?

Det där, i en lite annan riktning, är i alla fall bron över Hoan i Flor.

Och så fotboll på eftermiddagen

Strand från Hudiksvall skulle vara en svår motståndare, men YIK avfärdade dem ganska lätt. 1-0 på ett vackert långskott i mitten av första, sedan 2-0 av YIK:s skicklige spelmotor Curtis Edwards i slutet av halvleken. Det stod sig matchen ut.

Matchen filmades, som fallet verkar vara med de flesta matcher nu (åtminstone hemma) och lades upp på FB/Vimeo. Kan beskådas här  (första halvlek) och här (andra)

Efter en god natts sömn åt vi söndagsfrukost i godan ro när den här egendomligt fläckiga kamraten älgade över tomten. Jag var lite långsam med kameran, här har han hunnit över Lillsvedsvägen och in till grannen.:

Till älgsteken vill man väl ha potatis.

Så det satte vi (egentligen åt M och C som hade förgrott dem i Flemingsberg).

Vi får se vad som kommer upp

(Stenarna i bakgrunden är transporterade från Åhus och skall bli kantning i rabatterna, är det tänkt.)

Och så var det dags att åka hem.

Vid Fjällmyrtjärn blommade roslingen för fullt.

Och det var det.

Om ett eko. Chinon 1971

Den blev inte lika stor viral succé, bilden av mig vid ekot i Chinon, som den där från trappan i Rydsnäs.

Men den väckte nästan lika många minnen, känslor, associationer.

Hos mig, vill säga.

Det var den där vesparesan.
Sommaren 1971.

Hur man än vrider på det, så är den en av mitt livs stora formativa upplevelser.

Roadmovien in i mitt vuxna liv, kan man säga.

Det var inte fullt så improviserat som berättelser gärna vill ha det.

Men ändå ganska så.

O önskade sig – av skäl som kanske hör hit men inte skall dröjas vid nu – sällskap på en resa.

Och jag hade sommarlov, ett av de där oändliga som sträckte sig genom skoltiden. Det var mitt allra sista, ity att detta var sommaren mellan andra och tredje ring.

Och O hade en vespa, den ryktbara ”Röde Rudi” – som visserligen inte var röd utan orange.

(Om Rudi Dutschke får ni läsa på andra håll.)

Vi tittade på kartor och talade om vägar. Brev växlades. Tankar utbyttes.

Min mor var mycket emot idén att vi skulle släppas ut på egen hand, vi var ju så unga.

Hennes position var dock ohjälpligt svag, när vi påpekade att hon själv fick cykla ut till Danmark och Tyskland på en expedition där hon med sina 17 år var äldst, de andra två flickorna var 15 och 14.

Ingen av dem hade öht varit utomlands på egen hand förut.

Och det var sommaren 1939. Med åskmolnen hopade.

Så vi kom iväg.

Detaljerna i berättelsen om Den mytiska vesparesan sommaren 1971 skall jag berätta en annan gång. Men vi kom så långt som till St Jean des Monts vid den franska Atlantkusten, strax nedanom Nantes. Vi hade ett par-tre punkteringar, två större motorhaverier och en del annat småplock med vespan.

Det var en fullmåne över Quiberon, en uppsluppen grillfest i Dunkerque, ett pingisbord i duggregnet i Broek, en gratisövernattning i Pierrepont, ett sunkigt vandrarhem på Boulevard Kellermann i Paris, ett vägbyte vid Guingamp, en slottskväll i Saumur, ett bröd att slå ihjäl getingar med i Bad Oldesloe & mycket annat på vägen.
Margarinaskens lock blåste ned i Le Trieux. Jag diskuterade Kristinas förmyndarregering med en snubbe från Yorkshire en blöt kväll vid havet, En hjulmutter försvann spårlöst vid Penthièvre.

Och så var det ekot i Chinon.

Vid den gamla borgen i Chinon, med anor åtminstone från Henrik II:s tid (alltså greven av Anjou eller om man så vill kungen av England) och förmodligen längre, finns ett ställe som är berömt för sitt eko.  Det är en mur med någonsorts grav framför, där de akustiska förhållandena genom ruin-rasandets nycker blivit sådant att ekot blivit säreget effektivt.

Enligt en  - som vi nog tycker överdriven – uppskattning i ”Turen går till Nordvestfrankrig” i Politikens lilla serie av lätta resehandböcker skall ekot kunna upprepa åtta stavelser.

Så duktigt var det inte när vi var där.

Vi försökte med ”Krossa USA-imperialismen!” som förvisso är elva stavelser, men kom aldrig i närheten av åtta.

(Ja, det var på den tiden…)

Men det var ganska imponerande ändå, som jag minns det.

Bilden tog O, möjligen med baktanken att jag är ettsorts eko. Av vad eller vem får ni räkna ut själva.

Om ekot nu inte riktigt levde upp till förväntningarna så var utflykten ändå bra. Det bara delvis återuppbyggda slottet i Chinon uppfyller högt ställda krav på riddar- och ruinromantik och avviker i sitt lite mer torso-artade tillstånd från de flesta av Loiredalens mer välputsade chateauer.

Och staden nedanför, på remsan mellan flod och klippa, var fin, man frestas att dra till med det gamla ordet pittoresk – ehuru på ett sätt som vi var ganska vana vid vid det laget, så vi gav den en kanske mer flyktig blick än den förtjänade.

Förutom att vara platsen där bilden av mig vid Eko-skylten togs, är Chinon och slottet där bekant som platsen där Jeanne d’Arc, som då ännu var bara bondflickan Jeanne och ännu inte eleverats till Jungfru av Orleans, igenkände Dauphin, kronprins Karl, som hade smugit sig undan bland hovfolket för att förvilla henne.

Enligt legenden var det denna händelse som övertygade många om att hon hade särskilda gåvor.

Karl blev så småningom kung under beteckningen Karl VII och är en av de första i tidens historia av vilken vi har ett målat porträtt, som är just porträttlikt och knutet till en identifierbar person.

… identifierbar person…

                      … identifierbar person…

                                                          … identifierbar person…

Där margarinaskens lock blåste av.

Hemma igen (åtminstone jag)

Brev från Rydsnäs: En gammal bild, en ung sång.

Ett fotografi flyter upp på FB och kastar tankarna 40 år bakåt.
Den unge mannen som sitter på förstutrappen till ett hus i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland, i ett svalt sommarljus, med en katt i famnen, det är obestridligen jag.
Och naturligtvis ändå inte - en annan tid är en annan tid och vi är alltid fångar i den.

Men jag minns också en sång som jag skrev de där ljusa försommardagarna, då jag hade just gotten out of service and was looking for my fun:


Brev från Rydsnäs

1976 sitter i trädgården
Sommaren stiger med svalor och skrattande barn
Stiger som en drake som lever av klockklang och
Körsbärsblommor
Och lovar nya vägar för var och en
som vågar ge sig av
Som vågar ge sig av

Allt som gick sönder har vi stuvat undan i uthuset
Där kan det ligga bland badkar och högar med ved
Där kan det få ligga bland rostiga redskap och
Gamla minnen
Men vägen lovar lätta vingar åt den
som vågar ge sig av

Fåglarna trivs i vårt vardagsrum
Den som vill sjunga får inte vara stum
Nu går solen ner med ett humlebrum
Denhär dagen var inte så dum

Skuggfingrar klamrar sig krampaktigt kvar
Vid marken, men den som ger sig av
Är den som kan ställa krav
Du kan gå och drömma om vem du var
För länge sen, men det enda du har
är en väg som går mot ett hav

Och doften stiger och blandas med klockklang och
Körsbärsblommot
Och lovar lätta vingar åt var och en
Som vågar ge sig av
Som vågar ge sig av



En eller två rader skulle jag nog vilja ändra lite på i dag. men det var så jag skrev den, praktiskt taget i ett enda stycke, de där försommardagarna i Rydsnäs 1976.
Genom allt detta tidsavstånd är jag på något vis ändå ganska nöjd med den.
Men höra mig sjunga den får ni inte..
Och så här såg jag alltså ut:

Spretiga tankar, maj

Den här iden att man inte skall vara ”moralist” och därmed kan ge fan i moralen.

                                                                *    *    *

Hur kommer det sig att så få har fattat att vi svenskar har försett oss med ordet lagom för att i någon mån balansera det att vi är så extrema i så många avseenden?

Vi är ett folk av ingenjörstänkare, vana att alltid driva varje sak ut till sin logiska slutpunkt, och gärna lite till

Och samtidigt extremt trendkänsliga, alltid beredda att plocka upp det allra allra senaste, vare sig det är från Rom eller Bysans, från Paris eller Kalifornien.

Det är därför vi klamrar oss fast vid lagom.

Inte av någon kärlek till det medelmåttiga.  De som tror det, det är bara de missunnsamma medelmåttorna som intalar sig själva att de borde ha fått mer, ni vet de där som talar om "Jantelagens tyranni" för att hejda folk som de misstänker tror att de är något.

De typerna.

                                                                *    *    *

All våra våldsamma ständigt utökade konsumtion må fylla vissa djupa behov – men rationell är den inte.

Och därför är den reklam som oupphörligt sköljer över oss just detta:  Ägnad åt att bryta ned vår förmåga till rationellt agerande.

                                                                *    *    *

Det som skiljer ut dagens unga generation från de tidigare är inte något med hyfs eller självuppfattning eller något politiskt;  det är dess totala oförmåga att uthärda att ha tråkigt.

Hur sårbara för manipulation gör det dem inte!

                                                                *    *    *

Måste det verkligen vara så att själen får ro först när kroppen börjar svika?

                                                                *    *    *

Ja, det är klart att pressfrihet inte står särskilt högt i kurs bland ledare som vet att deras politik är den enda vägen.

                                                                *    *    *

Det här med att naturen inte längre är naturlig för så många.

Inte länge är det alltomgivande substrat som civilisationen sänkts ned i.

Utan något onaturligt; en sorts felfunktion.

                                                                *    *    *

”Jag är en vänlig själ. Jag definierar åt dig vad ordet du använder betyder”.

                                                                *    *    *

Häpnadsväckande många verkar tycka att det största problemet med Sverige är att det är så svenskt

                                                                *    *    *

Det som har hänt med politiken under de senaste, säg, 30 åren – och med mediebevakningen av den – är att den numera helt vänder sig till egoister.

                                                                *    *    *

Människor som älskar att få andra att göra fel för att exponera dem

                                                                *    *    *

Nej, jag har faktiskt ingenting som jag vill hinna med att göra innan jag dör.

Däremot har jag en massa saker som jag vill göra medan jag lever.

                                                                *    *    *

De här människorna som tycker att staten minsann inte skall rycka in och rubba balansen mellan fria individer. Till exempel mellan Mark Zuckerberg och mig.

                                                                *    *    *

Man kan bedöma ett samhälles grad av civilisation efter hur det respekterar våldsmonopolet

________________________________________________


"Ja, det var mycket vi inte kunde göra förr. Men vi kunde konsten att längta" - Spretiga tankar i april

"Niande - för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran" - Spretiga tankar i februari

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan - Spretiga tankar i december

Majbilden: Långt bort och nära

Den där träddungen
Ute på det tunna näset mellan fjordmynningen och fastlandet.
Fågelskyddsområde, beträdandeförbud.

Utsikten över noret. Strandremsan. Träddungen.
Alltid där: långt borta och nära. Naturen som bild. Själva verkligheten
som något att betrakta på avstånd. Aldrig stiga in i.

Den tunna strimman land mellan hav och himmel, mellan hav och hav,
Blått hav, blå himmel.
Och den där träddungen.

Eller: Grått hav. Grå himmel.

Och träden.
                                                                                                          (Maasholm, Schleimünde)

_________________________________________

Aprilbilden: Det finns inga riktningar
Marsbilden:  Det är någonting med ljuset
Februaribilden:  En bleknad oändlighet
Januaribilden: Någonstans finns ljuset