Och samtidigt bara några mil till havet nu.
Havet, som på något sätt alltid är målet.
* * *
Färden norröver. Det här egendomliga norska fenomenet att bergen blir högre och brantare ju närmare kusten man kommer.
* * *
Och så Finnmarksvidda.
Som alltså inte riktigt såg ut som jag hade föreställt mig.
Nog hade jag tänkt mig den mera hed-lik, och med mer av kalfjäll; här och var rent impediment.
Men i stället var den en guldglödande låg skog.
Där jag for - från finlandsgränsen över Kautokeino till Karasjok - såg jag inga kalfjäll alls, allt var täckt med denna brinnande låga skog av björk och sälg och vide skiftande i tusen nyanser av gult, orange, rött, ibland något brunt, ställvis fortfarande grönt.
Och bergen böljade. Inga branter, men ständiga skiftningar, stigningar och sluttningar, öppna panoramor över dalgångar och sjöar, långa perspektiv.
Vackert.
Svårbeskrivbart men vackert.
Så var det
* * *
Stuganläggningen Skoganvarre Villmark ligger fint vid en sjö med utsikt mot lågfjäll och andra berg i ryggen. Och aningen av högre berg alldeles om hörnet. Men det är knappast utsikterna som lockar de flesta, utan fisket. Alla gäster utom jag verkar vara fiskande finländare. Även flickan i receptionen tycks ha finska som modersmål - vilket som är hennes hemland vill jag låta vara osagt i dessa trakter där språk och det där som kallas etnicitet skär in och och klyver vartannat på ett sätt som antagligen skulle göra en del människor förtvivlade - om de nu kände till den sortens fakta.
Hur som helst så talar hon norska också, så jag kunde för första gången på resan använda mitt modersmål vid incheckning...
* * *
En sak som jag märkt med ensamresandet är att jag har en högre tröskel för att "göra saker", antingen det är kultur eller natur. Sådant faller sig naturligare när man har någon att omedelbart dela upplevelsen med, tycker jag.
Förvisso har jag, framför allt i min nu så avlägsna ungdom, gjort och tillägnat mig saker på egen hand, av lust eller nödtvång, framför allt sådant som faller inom område "kultur"; på egen hand har jag utforskat katedralen i Chartres (världens vackraste byggnad, det visste ni ju redan) och bestigit såväl den sneda kampanilen i Pisa som berget Pilatus, det senare dock med teknikens hjälp, bland mycket annat.
Men det är roligare när man har sällskap, vilket andra besök på nämnda ställen, liksom många andra, har övertygat mig om.
* * *
Jag kom att tänka på detta när jag nyss ägnade mig åt en sådan sak, nämligen den "kultursti" som löper ett stycke härifrån. Den leder i låg fjällskogsterräng genom ett område där tyskarna hade ett stort militärsjukhus under ockupationen, ett sjukhus som svarade för stora delar av den norra fronten. De brände det vid reträtten, liksom så mycket annat i Finnmark, på hr Schickelgrubers order, och resterna har blivit kvar, raserade husgrunder, skyddsrumsrester, rostiga sjukhussängar, till och med några lastbilsvrak.Ett sorts bisarrt friluftsmuseum och tankeinbjudande skogspromenad. Både kultur och natur den här gången - jag fick sträcka lite på ben och rygg, vilket kändes bra efter hopknycklingen i förarsätet.
* * *
Stugan är nog bra. Att den är liten bekymrar just inte mig som, alltså, är ensam.
Men det där med att man skall gå ut till ett hus för att laga mat, och ett annat för att duscha, det är så där.
Man blir så bekväm av sig när man blir gammal.
* * *
 |
| Här började dagen, vill jag påminna om. Och ja, jag spelade "Streets of Baltimore" när jag passerade. |
 |
| Och här avslutar jag dagen. Compact living, får man nog säga |
 |
| Det är som ovan noterat närmast omöjligt att göra landskapet rättvisa. Här ett tafatt försök, ett snapshot från nånstans mitt ute på vägen. |
 |
| Vi närmar oss havet, kan man se... |
 |
| Rostiga sjukhussängar från krigssjukhuset i skogen. Om det var någon som kände behov av påminnelser om krigets vanvett, |
Del 2 hittar du här
och del 1 finns här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar