Från Sorsele till Soppero (Go North 2)

Dag 2. Redan börjar tillståndet att sitta i bilen och mala mil kännas normalt. Egendomligt hur fort man anpassar sig. Dagen har tagit mig från ett flackland i söder genom mer storkulliga landskap till kanten där landet slutar i myrar och låga låga fjäll.

                                                       *    *   *

Hösten har kommit ännu längre här uppe förstås. Det kvarvarande gröna börjar bli alltmer utglesat,
Och det är kallt. Inte många grader ute nu - det kan bli frost - och utkylt i vandrarhemsrummet när jag lyfte in mina grejer. Varmare nu, sedan elementet under fönstret har jobbat på max en stund, men hösten är här och här är hösten. Ingen tvekan.


                                                       *    *   *

En av poängerna med den här resan, som jag annars inte riktigt förstår mig på själv, är att "fylla i" det stycke av väg E45 som jag aldrig förut kört - det mellan Storuman och Vittangi. Den uppgiften, förelagd mig av mig själv och rimligen obegriplig för alla utom det fåtal som inte ens behöver fråga varför, har jag slutfört i dag.
Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om jag inte hade en gnagande misstanke om att jag kan ha missat ett litet litet stycke vid Gällivare. Jag följde skyltarna, men jag undrar ändå.
Du som inte förstår detta behöver inte kommentera det vidare.

                                                       *    *   *
Och så detta med avstånden. Jag tycker jag är van vid stora avstånd från Härjedalen och Hälsingland. Men här uppe, det är något annat. Jag menar, jag har åkt 50 mil i dag och bara tvärat genom ett stycke av Norrbottens län. Sidovägarna lockar med intressanta utflyktsmål, men avstånden är i mil ungefär vad de är i kilometer söderöver.
Nå. Själv har jag nu i alla fall åkt mer än hälften av vägen. Av utresan alltså.


                                                       *    *   *

Natten faller över Lannavaara, på en gång hastigt och långsamt, som ofta i september. Det är midnattssolens och midvintermörkrets land, men i höstdagjämningens tid då så lite skiljer här och där.
Vid Polcirkeln strax söder om Jokkmokk var det hur som helst stängt i dag.
Det har väl sin symbolik,kanske. Polcirkeln - stängd i september pga allmänt ointresse.

                                                       *    *   *

I morgon vidare norröver, om än i slingor. Tre länder. Och lika många län och landskap, tror jag.,
Go North, old man.

Inte så många renar som befarat.
Och här några i något så ovanligt som språngmarsch.
Renar på väg brukar ju uppvisa ett betydligt mer trankilt beteende.

Vägkorsningen i Vittangi, där cirkeln så att säga slöts.
Sommaren 2003, när M och jag kom norrifrån, från Karesuando, svängde vi av mot Pajala, i stället för att fortsätta söderöver, den väg som  jag in dag kom åkande, närmast från Gällivare.
(Pajala-vägen var för övrigt väl så intressant, med bland annat Tärendö-bifurkationen och vantarnas Lovikka, samt den gången den envisaste ren jag någonsin stött på på en väg. Ingen språngmarsch där.)

Inlandsbanan riktning söderut från Sorsele.
För att ha färdats över åttio mil längs med banan, och korsat den vid åtskilliga tillfällen, planskilda eller inte, har jag sett löjligt få tåg. Nämligen inga alls, bara en dressinliknande sak en bra bit söderöver.
Det säger nog något om något, antar jag.
Nå, hursomhelst har jag nu passerat dess norra ändpunkt och reser ut i järnvägslöst land.

Del 1 av berättelsen här