Framme vid vägs ände. Mehamn - eller egentligen Slettnes fyr några mil härifrån, där vägen verkligen tar slut på en vindpinad udde som enligt noteringar på en skylt aldrig upplever meteorologisk sommar, vilket var lätt att tro på i dag; trots att solen sken vackert över Barents hav höll jag på att blåsa bort. Om detta är en frisk bris så bävar man inför hur en storm kunde kännas.
Men Mehamn alltså.
Hotellet jag bor på stoltserar med kontinentens nordligaste hotellrum. Det har jag inte fått. Man kan för övrigt anta att det kostar extra, och här är dyrt nog ändå. Norska priser...
Men det finns inte många som övernattar längre norrut här på fastlandet.
Och nu är resans mål, dess utsedda vändpunkt nådd.
Bara några hundra mil hem.
* * *
Dagens etapp gick genom ett landskap som delvis liknade det jag väntat mig att möta i går - magra hedar, vida vyer, avskalade fjälltoppar. Stundtals invid havet, stundtals tvärande över utskjutande halvöar. Uppåt, nedåt, uppåt igen, åter nedåt.
Ibland så vackert att ord och bilder fastnar.
Men sedan, framför allt här ute på Nordkyn-halvön, var det något annat. Kalt stenskravel, mil efter mil, ibland med något gräs skymtande mellan stenarna, ibland bara grått. Nästan lite skrämmande, men naturligtvis fascinerande också.
* * *
Sade jag att Norge är stängt på söndagar? Dendär idén att stanna någonstans och ta en fika, den var ju rätt döfödd.
Allt stängt. Inklusive kyrkor och museer.
Till och med hotellet var stängt när jag kom fram. Fick ringa och meddela receptionen på andra våningen detta förbisedda faktum.
* * *
Långa långa skuggor i den arktiska solnedgången.
* * *
Naturligtvis är Norge kanske vackrare nere i de turistfångande områdena i söder, på Vestlandet eller Lofoten/Vesterålen. Men det finns något svårgripbart fascinerande med Finnmarkskustens strävhet också. Lockande och lite skrämmande alltså.
Svårt att frigöra sig ifrån
* * *
Har tänkt vidare på det jag skrev om i går, om skillnaden i att uppleva saker ensam och tillsammans. Inser att jag nog i grunden alltid har haft lite svårt att riktigt ta till mig upplevelser som inte är delade.
Jag tror att man får se dessa ensamma resor, inte bara denna utan lika mycket de jag gjort söderöver ibland om hösten eller vintern, som en sorts övningsstycken i detta.
Inte bara det men också det.
* * *
Mehamn,
Mehamn.
Jaha, hur hamnade jag nu här?
Jag såg det från utsidan och undrade förstås hur det ser ut från insidan. Nu vet jag.
Och lite har jag försökt berätta.
 |
| Den stängda hotellporten |
 |
| Resans mål: vändplatsen |
 |
| Ingen sommar "Växt- och djurlivet är ändå rikt". Tigerhjärta. |
 |
| Jodå, en och annan. Men inte särskilt många, totalt sett, faktiskt. |
 |
| Vägen över den steniga ödskligheten. Nordkyn. |
 |
| Det smala näset vid Hopseidet som förenar Nordkyn med resten av landet. En översvämning där och jag hade inte behövt åka de sista fem-sex milen... Hur man kom förbi här innan "Han Olav" fixade den nya vägen känner vittnet inte till Kanske var Nordkyn då i praktiken som en ö, om än inte strikt formellt. Lite som vår sommarö vid vissa vattenstånd. |
 |
| Ett kort stycke därifrån - höet är skördat och korna betar av vad som finns kvar. Vi är här tiotals mil norr om Treriksrösets breddgrad. Cirka tio mil fågelvägen söderut ligger den nordligaste platsen i Finland. |
 |
| Vägen längs med havet. Mil efter mil. |
Del 2 hittar du här
och del 1 finns här.
Och del 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar