Så kom jag då iväg på min nu nästan traditionella höst-eller-vinter-resa i riktning sydväst, ensam i bilen och med begränsat antal riktpunkter. Som det nu brukar vara.
Resan gick som rubriken anger i regnets tecken, och i någon mån i stormens. Jag nådde gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland ungefär samtidigt som en mindre storm, som fällde en del träd som inte orkanen föregående vecka hunnit med.
Men innan dess var det en färd genom Sverige.
Allhelgonabesök vid brorsans grav på Mariebergskyrkogården...
...trevligt (ehuru dåligt bild-dokumenterat) besök hos kusin Jens och hans Annika på Linnégatan och en natt i ett rum med sluttande golv på vandrarhemmet Stigbergsliden.
De inte bara uppmanade en att tömma bilen själv, de hade till och med en bild på mig medan jag gör det:
 |
| (det där med kepsen fick de till bra, medge det!) |
Färja nästa morgon, en tämligen händelsfattig överfart (i regn...) till Fredrikshavn, varifrån jag fortsatte längs kusten till Saeby. Det stundar kommunalval i Danmark och min lunchpaus vid hamnen (uppehållsväder!) övervakades av en av de lokala SF-kandidaterna.
Faktum är att det inte bara var uppehållsväder, eftermiddagen var riktigt fin, och jag hann med en liten promenad vid stranden på ett ställe som jag tror heter Lyngså.
Fin sand, knastrande snäckor, rullande dyningar, doft av tång och en och annan hägring vid horisonten.
Till Ålborg - och på kvällen fotboll.
Gissa vilket lag som har gjort mål...
Rätt! Hemma- och favorit-laget Aalborg gjorde 1-0
...som också blev slutresultatet, trots en ganska tung OB-press på slutet. Fast skall man vara noggrann, så var det OB och inte AaB som gjorde matchens enda mål, ity att det var ett självmål av väldigt intrasslad art - två OB-spelare var på bollen efter den siste AaB-spelaren.
Men alla mål räknas.
Nästa dag, som var söndag...
...passade jag på att plocka upp några luckor i min bildning vad avser dansk järnålder.
Först Lindholm Höje, i Nörresundby tvärsöver fjorden från Ålborg. Här dök ett jättestort gravfält från tiden ca 600-1000 upp ur marken i mitten av förra seklet, efter att ha dolts av flygsanddrivor i nära tusen år.
Ett svåröverskådligt virrvarr av stensättningar (plus lite husgrunder, för här bodde folk också) som fascinerar inte minst just genom sin labyrintiska karaktär.
Regnet höll sig borta,. som synes, men å andra sidan höll jag på att blåsa bort. Det var början på den ovannämnda stormen, som tog fart.
Vidare ett par mil söderut - avstånden är ju sällan stora i Danmark - till Hobro, och vikingatidsborgen Fyrkat, en av de imponerande kasernanläggningar som troligen uppfördes under Harald Blåtands tid (cirka 980), med inte helt kristallklart syfte.
Möjligen som samlingspunkter för större tåg, möjligen i pacificerande syfte i inte helt säkrade landsdelar under denna oroliga tid när stater bildades ("Den Harald som vann sig allt Danmark - - -" som det står på den stora Jelling-stenen).
Den mest kända borgen är väl Trelleborg utanför Slagelse; jag har också besökt den största av dem, Aggersborg längre västerut vid Limfjorden. Det finns även rester av en i Odense.
Det var inte helt enkelt att lokalisera platsen, skyltning har nu aldrig varit danskarnas bästa gren, men fint när jag väl kom dit.
Tusenskönorna blommade på vallen och ljuset hade något nästan våraktigt över sig. Det skulle snart gå över :-(
Så finns det ju små språkliga skillnader mellan brödrafolken som inte kan undgå att väcka munterhet.
 |
| (skylt vid Fyrkat) |
På den fortsatta vägen söderut tog jag en traditionell tepaus i brödramenighetens och honningkagernas Christiansfeld. Det var där någonstans som någon släckte ljuset, och det våraktiga definitivt övergick till november.
Novemberskymning, för att vara exakt.
Genom en hagelstorm vid Flensburg (som fick åtminstone en bil att åka på taket, enligt lokaltidningen Schlei-Bote) tog jag mig längs vägar kantade av fallna träd till Kappeln, där jag lät mig inkvarteras i rum 33 på Kappelner Hof - samma rum för övrigt som jag inhystes i 2011.
________________________________________________
