Hurtigruten, alla bilderna. 2: Resan hemåt (3 filmer)

Äntligen har jag kommit mig före att göra bildspel av våra bilder från resan med Hurtigruten förra sommaren.

Dag 9 och 10:  

Kirkenes farewell, Vardö, Hammerfest:

Dag 10, 11

Midnatt i Tromsö, Risöy, Stokmarknes

Och avstigning i Svolvaer:

Dag 12 och 13

Hemresa. Svolvaer-Narvik-Stockholm:

(Eftersom de är gjorda som filmer är kvaliteten inte strålande, men det skulle ta för lång tid att göra på något annat vis. De är dock avsevärt bättre än man kan tro av visningsbilden ovan. Vet inte varför den är så grusig.)

Hurtigruten, alla bilderna. 1: Resan ut. (6 filmer)

Äntligen har jag kommit mig före att göra bildspel av våra bilder från resan med Hurtigruten förra sommaren.

Eller i alla fall en rejäl del av dem. Vi tog över 2.000 bilder, och alla är förstås inte lyckade, och en del föreställer samma sak lite för många gånger. 

Men här är ändå ett rejält urval, betydligt rikligare än i mina tidigare reserapporter.

Eftersom de är gjorda som filmer är kvaliteten inte strålande, men det skulle ta för lång tid att göra på något annat vis. De är dock avsevärt bättre än man kan tro av visningsbilderna här nedan. Vet inte varför de ser så grusiga ut.

Dag 1 och 2: Stockholm - Geilo - Bergen.

Tåg, landskap, hus.  Berg och vatten:

.

Dag 3 och 4: Bergen - Ålesund.

Äntligen ombord på M/S Nordkapp. 

Geirangerfjorden:

Dag 5 och 6: (Molde)-Trondheim-Bodö
Kuststäder, en smula regn, hav, berg:

Dag 6 och 7: Lofoten - Trollfjord - Finsnes
E du nord i landet då...

Dag 7, och natt: Tromsö

Och midnattssolen:

Dag 8 och 9: Nordkap, Kirkenes.

Nationaldagsfunderingar

I Sverige frågar vi oss ”varför firar vi inte vår nationaldag ordentligen som man gör i andra länder?”. I andra länder frågar man sig ”varför firar egentligen norrmän, fransoser och folk i USA sin nationaldag med sån iver?”

Handen på hjärtat, hur många andra länders nationaldagar kan du räkna upp?

De nordiska ländernas, någon? (Jag kan, faktiskt…)

Kanske har du koll på ett eller annat, därför att du minns själva händelsen (t.ex. Tysklands 3 oktober?), eller för att du har rötterna i något land vars nationaldag du känner till, eller för att du råkat vara där på resa när dagen firades –  och då troligen snarare med parader och politikertal än med dans på gatorna.

Men många är det inte, jag lovar.

Sverige var på sitt sätt ovanligt, därför att vi öht inte hade någon nationaldag fram till 2005, ovanligt men inte helt unikt.

Men så är det ju på många områden, vårt land är – som de flesta andra – ovanligt men inte unikt. Det tycker de flesta är i sin ordning, utom en del småborgerliga ängsliga själar som är skraja att bli utanför och gärna börjar yla om Jante (denna stad i Grundlovsdagens land - ett land som saknar nationaldag).

Så det var kanske OK att göra om Svenska Flaggans dag till nationaldag.

Det ena som det andra är skapelser av det näst senaste seklets nationalromantik.
Låt oss höja punschglasen för det, klappa pigan i baken, dricka kung Oscars skål och acceptera faktum.

Men om man hade velat ha den dagen införlivad med det svenska medvetandet på allvar, och mottagen med glädje snarare än surmulna funderingar över klämdagars placering, så hade man måst ge oss en ny helgdag.
Att flytta bort Annandag Pingst var ett billigt påfund.

Vi vet att siktet från början var inställt på att bli av med 1 maj, det var i de yrans tider när alla murar hade rasat och historien nått sitt slut; men därtill var tiden inte mogen. Kyrkan var en lättare motståndare än den stela arbetarrörelsen – eller kanske handlade det mer om att två slår den tredje.

Annandagen försvann som helgdag (den har fortfarande sin plats i kyrkoåret) och svenska folket tittade liknöjt på, mest funderande på hur man skulle fira midsommar.

Att Midsommarafton skulle ha varit en naturlig och utmärkt nationaldag har sagts många gånger förr. Jag tänker inte upprepa det, bara instämma.

Men som sagt – en ny helgdag hade mottagits med en annan entusiasm. Då hade vi firat, inte Gustav Vasa eller regeringsformens påskrivande eller de döda på stränderna i Normandie, utan att vi fått en ny ledighet i denna tid när vårt land är som vackrast och mest  njutbart att leva i.

Då hade det säkert gett med sig ganska fort. Vi hade visserligen firat nationaldag för att vi fått en nationaldag, men i alla fall. Det hade kanske förenat oss en smula.  Och jag tror att det ganska snart hade känts alldeles naturligt.

Den här dagen hänger i luften.
Full av förevändningar i stället för skäl.

(De andra nordiska ländernas nationaldagar: Danmark 5 juni, Island 17 juni, Finland 6 december. Norges kan ni, va?  

Fast Danmark har egentligen inte någon nationaldag, liksom inte heller de Förenade Konungarikena).

Fler bilder av Karin Karsvall

Nyligen berättade jag ju om min födelsedagspresent, en bild av konstnären Karin Karsvall. 

Då nämnde jag att min riktiga favoritbild tyvärr inte är till salu, den hänger i gamla skolan i Ytterberg.

Men jag har i alla fall hittat ett foto av den:

Det är svårt att uttrycka och förklara vad som fångar mig i den här bilden. Men det är något med hur det gröna övergår i det blå, hur landskapet sträcker ut, hur nära och fjärran och oändligt spelar med varandra.

Och det är också något med hur denna bild, som består av tygstycken applicerade på varandra och stygn sydda över dessa stycken, hur denna bild så exakt kan avbilda det verkliga faktiska landskapet, den syn man möter när man står på en höjd, hur bilden så kan bli ett med det avbildade. All verklig konsts mirakel. (Och det behöver alls inte handla om "föreställande" konst som här).

Naturligtvis finns det ett romantiskt drag i detta, kanske hos både konstnär och betraktare; men det är inte sentimentalt.

Jag tog ett antal bilder av andra verk på den där utställningen vi var på för några år sedan. Här en fjällbild:

Jag gillar de där spirorna - Kung Karl eller lapp-, jag vet inte riktigt vilket - som liksom själva betraktar bilden som de är en del av. Och man känner lätt vind och den korta sommarens dofter.

Och hur många sådana här små åar har man inte åkt förbi?

Skogen och högfjället...

...men också skärgården (fotot gör tyvärr inte originalverkets ljusspel full rättvisa)

Och så den bild vi  faktiskt köpte (en av dem, vi gav bort en också):

Jag kan nästan känna säckens tyngd på ryggen när jag ser den där. Och allt det andra.

Utstigen från utställningen den gången tog jag också några bilder i omgivningen. Här en som visar utsikten - en av dem - från Ytterberg. Och kanske säger något om inspiration, bakgrund och rötter.

Eller så säger den dig ingenting alls, vem vet?

________________________________________

Obs att jag förstås inte har några rättigheter till de här bilderna (originalen), utan bara vill passa på att sprida lite information om en konstnär som jag uppskattar och om hennes verk.

Junibilden: Staden är också ett landskap

Staden är också ett landskap

Visst går skiftningarna i en annan takt, men ett landskap är den likafullt, ett som formar samtidigt som det förvandlas.

De meddelanden som vi avläser är kanske andra, det ansikte vi ser eller tycker oss se i landskapets spegel är inte det samma i staden som någon annanstans. 
Men det är vårt, även det.

Staden är också sommar.

I juni lyfter staden som simmar på vattnet ett litet stycke och blir staden som svävar på vattnet, staden som svävar i ljuset.
Utanför tiden och djupt inne i den.

Och alltid är den min stad.

                                                                                                     (Södermalmstorg,Slussen)


_______________________

Majbilden - Bortom havet finns havet

Födelsedagspresenten

Jag har till sist fått en födelsedagspresent.

Min för någon månad sedan timade jämna födelsedag var trevlig på många sätt och vis, och uppvaktad blev jag med såväl frukost på sängen, fina buketter och glada tillrop i både analog och digital form.

Men några presenter fick jag inte. Då.

Nu har emellertid en anlänt.

Och inte nog med det – det var en som jag hade önskat mig: en tavla av Härjedalskonstnären Karin Karsvall, som med sin speciella applikations- och broderiteknik gör vackra, ofta vemodiga, bilder från fjäll och skog.

Jag föll för hennes bilder första gången jag såg några av dem, i Ytterbergs medborgarhus.

För några år sedan besökte vi en utställning, även det i Karin Karsvalls hemby Ytterberg – en av höjdbyarna som omger landskapets centrum, med hänförande utsikt över skogar, myrar och sjöar – och köpte en bild. som sedan dess sitter på väggen i sovrummet, tillsammans med ett marinmotiv av min svärmor och Anders Finslands ödehus från Lofoten (som sitter i en passepartout som håller på att lossna, påminns jag om nu).

Min favoritbild, en evighetsutsikt över bergsryggar med blommande rallarros i förgrunden, var och är tyvärr inte till salu utan hänger kvar i utställningslokalen som är byns gamla skola, men nu har jag i alla fall fått en alldeles egen bild.

Som nu också hänger i sovrummet, i hörnet bland favoritbilder från helt olika miljöer – ett snösmältningslandskap av Ljunggren, en vy över Karlsbron – ett billigt men vackert tryck som vi köpte på plats en gång – och en stockholmsgata. 

Karin Karsvalls bilder är inte särskilt märkvärdiga i sina motiv, och möjligen är detta inte "stor" konst i någon allmän mening.
Men de slår an en ton.

Kanske måste man ha ett särskilt förhållande till den där landremsan som är Norrlands inland, det stora skogslandskapet mellan fjäll och kustland, det där bortglömda som tar upp så där halva vårt land, för att riktigt kunna ta dem till sig.
Det vet jag inte. Jag har ju det och kan inte avgöra hur det skulle kännas annars

Det finns ju mycket fjäll i bilderna också.
Sommarfjäll, vårfjäll, höstfjäll. Det skadar inte att kunna se fjällen som något annat än en bakgrund för skidåkning om man nu riktigt skall kunna uppskatta denna konst helt efter förtjänst.

En konst som jag känner mig märkvärdigt hemma i.

Dagens dikt den 26 maj

Det är inte en plikt att beskriva horisonten, hur den ibland är nära,

så nära att man kunde tro sig mäktig att stiga över, in i ett helt annat land,

ett av stillhet och förklaring, där försommarens ljuvhet var utan smärta

och en sval ton lyfte oss

Det är inte heller någon plikt att beskriva smärtans djup, hur den kan

riva sönder oss redan innan vi känt den, redan med fruktans tilltagsna klåfingriga visshet

om att någonting skall hända, att någonting skall krossas

Det är ingen plikt att beskriva ljuset, eller vad fåglarna gör av det,

en tidig majmorgon bland trädens lövburna grenar, ett lindlandskap

längs nästa väg och nästa

Det är ingen plikt att beskriva saknaden eller oändligheten, hur de dansar

med varandra vid randen av oceanen, bland de där klipporna som har vittrat

just så mycket som krävs för att vi skall förstå att tidvattnet saknar vilja, hur de

står och håller upp speglar för varandra på var sin sida om ett äppelträd

Det är inte ens någon plikt att ställa sig tvärsemot döden

och säga sanningen, naken som en ensam svärdslilja i kanten av gryningen,

att skriva i vanmakt, att gråta i hörnen, göra svarta noteringar på baksidan av

oskrivna önskelistor, att försöka fånga skuggan –

Det är ingen plikt att gestalta den här dagen.

(AJ in memoriam)                                                                              26.5.14