Gammal dikt om återkommande erfarenhet

Upptäckte vid bläddring att jag redan för flera år sedan hade skrivit en dikt om mina erfarenheter med det här höstliga eller vinterliga resandet. Så här såg den ut:

Om jag vill undersöka min likhet med mig själv, numera

Går jag till närmaste grustag, med en blomma i munnen

Och ropar högt det mest meningslösa jag kan finna på

Sedan tar jag på mig en helt annan hatt och vårdar mig

omsorgsfullt om mitt utseende, och sätter om mina lån

Utställda till inlösen en regnig dag som redan har kommit

och gått, alldeles för nära horisonten, nästan vårdslös

Så kan man också teckna sin firma, bilda bolag, ge sig i lag

med det allra djupaste, de skikten där stenarna pressas

Men det är väldigt sällan jag gör allt det där   För min likhet

med mig själv är ändå alltid bara en chimär, likgiltig

för varje betraktare som inte själv är inspärrad i rummet

I stället sätter jag mig i bilen, färdas genom den hårda

vintriga vinden söderut, befriad för ett ögonblick och i jämvikt

mellan övergivenhet och längtan, mellan sömn och vaka,

sanning och lögnlöshet, drift och rörelse   Det varar inte länge

men ögonblicket varar för evigt    Jag går längs stränder

som aldrig förut funnits, ropar i en annan vind

att ingen frihet finns och jag har uppnått den,

att ingen trygghet finns och jag vilar i den

att ingen verklighet finns och jag lever i den

Ibland tar jag några bilder av landskapet, främmande

och självklart välbekant, innan jag åter sätter mig i bilen

och följer rörelsen framåt   Någon gång samtalar jag

eftertänksamt och hastigt, med människor som ett enda ögonblick

är något mindre främmande   Ibland sitter jag bara helt stilla

och låter dagen vila     Det betyder så lite vad man gör

Och så mycket vad man ser

                                                                       31.1.2008