Omläsning - uppföljning av en FB-debatt

Lade ut ett litet inlägg på FB – inspirerad av det senaste fallet av texttvättning i barnlitteraturen, men inte riktigt tänkt som ett debattinlägg, mera som en personlig reflexion. Det blev förstås debatt ändå.

Försöker här samla mina syn- och ståndpunkter

Så här skrev jag

När vi läste böcker för barnen och stötte på inslag av föråldrade attityder – rasistiska, sexistiska eller andra – så försökte vi förklara det för dem, om hur tiden går och syner förändras; på precis samma sätt som när man i texten stötte på ånglok, duellerande musketörer eller plurala verbböjningar.

Vad är det som gör att det inte fungerar längre?

Fick den relevanta synpunkten att  en sak som förändrats är att många i dagens Sverige känner igen sig i - och blir direkt träffade av - obehagliga stereotyper och rasistiska nidbilder i vår kultur, speciellt problematiskt när det kommer till barnlitteratur.

Det tar jag till mig. 

Men debatten handlar ju inte bara om detta, utan om desinciferandet av framför allt barnlitteraturen, tillrättaläggandet, åstundan att göra allt slätt och problemfritt (som någon skrev ”- - - den här viljan att till 100%, verkligen 100%, kämpa för att göra allt korrekt och ofarligt”).

Initiativet till att rensa i litteraturen tas vad det verkar ofta inte av någon som är kränkt, utan av någon som är ängslig. Och jag tror inte på vare sig censur eller självcensur.

Ett litet förord, en smart efterskrift, öppenhet för samtal.  Det är vad som framför allt behövs. Det räcker ofta.

Och i barnböckerna måste man kunna och våga skilja på dagens rasism och dåtidens tidspräglade stereotyper. Annars är man snart värnlös mot den förstnämnda.

Att desinficera kulturen är knappast rätt sätt att skapa motståndskraft.

Personligen känner jag mig - och jag menar allvar – mer kränkt av alla de litterära verk som hyllar och glorifierar det här jävla klassamhället, dess hierarkier och dess utsugning.  

TV-serier i all oändlighet, lättlitteratur, filmer.

Vart kan jag vända mig med det?

Eller med de könsrollsfixerade (och -fixerande) och våldsförhärligande leksakskatalogerna? 

Problemet är ju också att litteratur som är värd att bevara alltid också fångar sin tids värderingar. Det är en del av dess storhet.

Jag läste om Iliaden häromåret, som skildrat på annat ställe.. Det är ingen uppbygglig läsning. Dess syn på främlingar, på kvinnor, dess klassperspektiv, dess våldsförhärligande. 

Homeros lämnar Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist bakom sig, jag lovar.

Ett grundläggande problem är att vi blandar två argument:

1.."Människor blir/känner sig kränkta".

      Ett relevant argument, som kan värderas, diskuteras, ofta måste väga tungt, men ibland kanske måste vika för att vi inte skall hamna i rena orimligheter

     .Och 2. "Vi måste tänka på vilka bilder vi ger våra barn" (uttryckt på lite olika vis). 

      Det var det senare jag vände och vänder mig emot. Då är vi inne på det där ängsliga tillrättaläggandet, utslätandet igen; snart framme vid de inklädda viktorianska pianobenen (skröna eller ej).

      Och därifrån stupar det brant.

Kort sagt:

Att ändra för att det råder någorlunda konsensus om att en grupp människor blir kränkta när de stöter på texten kan vara rimligt. Men är långt ifrån oproblematiskt. Och bör göras med stor varsamhet.

Att ändra i texter enbart för att de inte stämmer överens med vår tids värderingar är bisarrt.

En tidsmässig närsynthet, en tidsegoism.

Och vi förfasar oss över rivningarna i Klara…