Tidens avtagande

Månaden nästan slut. Har inte blivit så mycket i oktober, särskilt mot slutet.
Stora Det-får-man-ju-inte-säga-debatten tog mig ganska djupt.
Svårt att formulera saker.
Och så mörkret, vätan, kylan, avtynandet.

Avgrunderna.

Spretiga tankar, oktober

Ett av mina favorithyss är att besvara retoriska frågor. Folk blir så trivsamt förvånade då.

                                            *   *   *

Människor som vill utöva makt. Jag förstår dem inte.

Jag menar – makt för ett ändamål, för att nå ett mål, för att främja ett syfte, fint, det förstår jag. Det har jag själv eftersträvat då och då.  Inga problem.

Men makt för att få utöva makt?

Hur långt bak är man då?

                                            *   *   *

I den kollektiva sorgens rus kan man ibland urskilja tecken till en oförmåga att förstå att människan inte är odödlig.
Att tiden faktiskt finns. Att den äter oss alla.

                                            *   *   *

Jag hatar hatarna. Skrattarna skrattar jag åt.

                                            *   *   *

”Ett lands säkerhetspolitik syftar givetvis åtminstone i någon mån till att öka säkerheten för landets medborgare. Men det är också – och kanske framför allt – politik, det vill säga en härva av dolda dagordningar och oheliga allianser, som innebär att dolkar stöts i ryggar” står det i tidningen. Som en självklarhet.  
Hur kan bilden av vad politik är förändrats så?

Är detta vad som drivit Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och de andra in i politiken? Är detta Barack Obamas mål, eller kommunalrådens i Härjedalen – att få stöta dolkar i ryggen? Hur kan något sådant sägas med en sådan banal självsäkerhet?

                                            *   *   *

Det samtida samtalsklimatet, där man slipper diskutera om man kan sätta en etikett på den andre. Också hos sådana som borde veta bättre.

                                            *   *   *

Lite för ofta får man sig berättat att 70-talets och det tidiga 80-talets Sverige var ett trött, stagnerande Sverige i en återvändsgränd.

Men så var det ju inte. Det där är bara segrarnas historia.

Fråga mig. Jag var där.

Det var ett sjudande industriland, Abbas Sverige, Stenmarks och Borgs Sverige, det världsexpanderade Ikeas och det stabila Volvos land, medbestämmandelagarnas och den utbyggda föräldraförsäkringens hemmaplan.

Det fanns ingen utbredd känsla av att vi var vilse.

Det fanns förvisso en envis tjurskallig höger, vars kärngrupp dåförtiden bara tjänade  6-7 gånger så mycket som genomsnittssvensken och var jävligt missnöjd med det, och lade ner stora andelar av sitt överskott på att förändra saken.

Och som hatade allt vad ”såssarna” stod för.

Men deras inflytande på opinionen och stämningen i stort var begränsad. De var inte utestängda - de ägde ju för fasen tidningarna redan då. Men det var inte så många som kände igen sig i deras speglar.

Visst var det den där jobbiga proggmusikens tid, men det var också punkarnas, glamrockarnas, diskodansarnas, symfonirockarnas och alla de vanliga popsnörenas tid.  Det var mahjongjackornas tid, men också gabardinbyxornas och busneljackornas, eller mockajackornas och jeansens. Man kunde välja.

Fråga mig. Jag var där.

Det var en tid av framtidstro. Förvisso fanns en oro för jobb och bostad, då som nu, och förvisso fanns en skräck för det totala atomkriget och världens undergång. men mot detta stod ändå, för kanske sista gången i historien, en dominerande känsla av att världen ändå på något vis blev bättre.

Inte ett trött grått ddr-artat Sverige.

Utan ett levande.

                                            *   *   *

När man ser hur samhället har utvecklats, hur människor lever i sina egna bubblor fulla av självbekräftelse, och hur vinstberäknande klickjakt slår ut journalistik och därmed dödar samtalsplatser, så är det vemodigt att tänka sig hur vi på 90-talet faktiskt trodde att webben skulle kunna bidra till mer demokrati och bättre samtal.

                                            *   *   *

Om jag säger till dig att jag klär mig på ett visst sätt för att partilinjen kräver det, så tittar du på mig som om jag inte var riktigt klok.

Men om jag säger till dig att jag klär mig på ett visst sätt för att Gud vill det, så tycker du att det är fint att jag står upp för min tro.

                                            *   *   *

För att bli grinig och bitter och sorgsen måste man ha en viss fantasi: för att kunna se hur det egentligen skulle kunna vara

                                            *   *   *

Detta med att bli äldre. Allt medan själen blir lugnare blir kroppen skröpligare. En sorts balansens obalans.

                                            *   *   *

Om vi tar bort allt som är dåligt blir allting bra. Eller?


______________________________________________

"Grattis alla ni som är säkra på att inget är ert fel!" -  Spretiga tankar i september

Kärlek, njae. Men respekt ändå. Om Danmark.

Har just skrivit en lång betraktelse med utgångspunkt i diskussioner om Sverige och Danmark, eller ”svenskarna” och ”danskarna”.

Även om diskussionen handlade om Sverige, och om alla de fel och brister som vi enligt danska analyser snarast borde åtgärda, och även om de flesta i tråden var svenskar, så känner jag efter författandet en svårbegriplig men tydlig lust att rättfärdiga mig visavi Danmark och det danska.

Jag är verkligen ingen Danmarkshatare.
Visserligen har min en gång närmast villkorslösa kärlek övergått till en mer blandad hållning sedan jag insett att barndomens gränslösa sagoland var fullproppat med förbudsskyltar, och att den ingemannska romanvärlden var en 1800-talsschablon som inte ens då var särskilt väl förankrad i verkligheten.
Men den gamla kärleken har långtifrån förbytts i sin motsats.

Jag kan, ibland med ett milt sinnelag och ibland mera hånfullt eller bittert, se och höra hos svenskarna hur den nonchalanta och ignoranta självfallna storebrorsattityden har fallit av och hos en del ersatts av uppspärrade ögonbryn som mimiskt ropar ”men de tycker ju inte om oss!”.

Nä, det har de ju sällan gjort.

Vi behöver inte gräva djupt i historien; även i relativt modern, demokratisk, nordistisk brödrafolksstid har nöjet varit mer på vår sida.  

Det fanns en känsla av svek år ´64 och en känsla av att vi slapp billigt undan 1940.

Och det finns framför allt en – ofta berättigad – leda vid det där storebrorsaktiga, patroniserande, åtminstone-på-gränsen-till översittande.

All klassisk rullning i Nyhavn var inte bara en kul grej kompisar emellan.

Och uppriktigt sagt har vi väl inte alltid skickat ut våra bästa ambassadörer med danmarksbåtarna.

Snarare dem som tydligast visat att det som svenskar främst ser som Danmarks uppgift är att erbjuda möjlighet till berusning på längden och tvären, vid alla tider och åtminstone förr också till lägre priser.

Den liberala hållningen till alkohol och tobak har ju fått de flesta svenskar att tro att Danmark i allmänhet är ett liberalt land. (Och vad jag förstår ganska många danskar också. )

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra det där föraktfulla ”Syss-teem-bu-låååget” för att nagla fast den svenska ofriheten.

Att man inte kan hitta en öppen affär efter klockan sju eller på söndagar och att stranden är Privat och Forbudt är liksom bisaker.

Men jag tillhör ju dem som tycker att oftast man får ta saker som de är, och våra länder är nu som de är, så lika och så olika. (Jag hör ju till exempel också till de perversa människor som tycker att det bör fungera om vi talar våra egna språk, och som vägrar att stämma in i kören om att danska är en obegriplig gröt och att vi bör prata engelska. Tyvärr vinner den senare åsikten snabbt mark på båda sidor Öresund, inte minst av den anledningen att båda folken anser sig vara överlägsna det andra i att tala engelska. Båda har förstås fel.)

Så jag fortsätter att resa till Danmark, läsa böcker och tidningar på danska. Och ha en plats nånstans där inne för det.

Jag fortsätter att tycka att det inte finns någon Capital of Scandinavia, men att om det funnes en skulle det i alla fall inte vara dagens Stockholm,
Jag fortsätter att försöka betrakta vårt grannland som en vän, som man inte alltid är ense med men respekterar. 

Och jag lägger här upp några bilder från resor i Danmark genom tiderna.
Tämligen tillfälligtvis valda. Och ändå inte. Ett halvt sekel.
Betrakta det som en sorts senkommen kärleksförklaring. Eller åtminstone en förklaring.

Höststrand. Vid Lyngså

Från Lindholm Höje

Senhöst vid Fyrkat

Novembergrått i Christiansfeld

Knudshoved

Skarvar i Storströmmen

Så har AaB scoret...

J vid resterna av Mårups kyrka

Vid Haervejen

Finderup

Vinterpicknick vid Grathe Hede

Tornby. 50 år senare.

Hotellet i klitterna

Båtarna på stranden

Historiens spår i berget.

Vindkraft på väg.

Marsken.
"Vanneer onder de wolken mensen dwergen zijn..."

Affärsmöjlighet i Sönderjylland

Ingemanns hus

Tvende Gange skudt i Grus

Kusiner vid Dybböl

Tiköb, 1960

Malmöbåten på väg in mot Havnegade

Inte längre Danmark...

...och ändå alltid

Vandring efter debatt (Dagsdikten 12.10)

Promenaderna tar oss genom dagen till nästa natt

Regnet är helt lätt, stryker oss bara med baksidan av handen

Och ger någonting tillbaka av färgerna som drivit bort

Tiden lossnar från husen medan vi går    Men regnet tätar gliporna

mellan dem, och bestryker ansikten och trädgårdsgrindar

med varsamt skimmer   Stillheten överröstar hela tiden trafiken

Jag vet att jag är nästan vaken när jag ser astrarna och de våta

sena rosorna i koloniträdgårdarna   Men jag vet inte vad sanningen är

Och jag tänker inte ge vika för dem som säger att de vet  -

                                                                                                                (12.10)

"Men sånt får man ju inte säga i Sverige"

Kan någon förklara?

Kan någon förklara vad det är som pågår?

Regeringen har i dag tillsammans med V presenterat utkast till åtgärder mot vinster i välfärden, en fråga där de har minst två tredjedelar av befolkningen med sig i sin kritik.
I princip handlar det om att de uttalar sig om att det inte är bra, och tänker låta utreda åtgärder.
Från en del  missnöjda vänsterdebattörer har partierna fått kritik för att detta är för tunt, för långt från vallöftena, ett fladdrigt slag i luften.

Men från höger!
"Det är krig" utropar en nyliberal tankesmedja.
"Det är mörkrött" twittrar en partiledare.
"Nu får de söka stöd hos SD" säger en annan.
Detta är att montera ned den svenska välfärden skriver någon.
Statsministern släpper in den kommunistiska politiken, anser en annan.
Och så håller det på. Vräker in, sköljer över den som sitter vid en nyhetsdesk.
Och undrar.

Jag kan mycket väl förstå att man tycker det är ett dåligt upplägg, att man tror att resultatet blir en försämring - eller för den delen, ett slag i luften.
Jag har inga som helst problem med att förstå att man kan motsätta sig det, motarbeta det.
Av det ena eller andra skälet.

Men brösttonerna, undergångsbasunerna, krigsretoriken?

Och inte minst förvåningen?

Är de på riktigt?

En söndertrasad väv (dagsdikten 3 oktober)

Bilderna säger inte sanningen

Hur stor måste förskjutningen vara

för att vi skall gå helt vilse?    Räcker ett enda steg

för att stiga utanför alla sammanhangen?  

Jag vet inte    Jag vet att i dag täcker molnen himlen

och den grå slöjan döljer också sammanhangen

Det som skulle kunna vara enkelt är det inte längre

Men det är inte så att bilderna ljuger

De har helt enkelt inte möjlighet att säga allt

Fast i sin egen avspegling, det skeddas fångar –

Men i samma ögonblick man avviker från det verkliga

blir alla konstruktioner godtyckliga: det är vad världen

säger oss om världen

Det finns alltid nya riktningar att gå    Väderstrecken

utvidgas fortlöpande    Nära oceanens kant stryker stora djur

som slukar allt vi säger och spyr upp nya stjärnor 

Men därför kommer vi också alltid vilse

Så enkelt är det

En tag såg det ut som att vi skulle kunna leva ett värdigt liv

under månen

utan att ge efter för rövarbandens anspråk    Det tog slut

De korttänkta älskarna har tagit över: våra ögon dömer oss till undergång

Så enkelt är det

Därför går jag runt här och samlar in bilderna, likgiltig för

om de talar sanning eller ej     En stor men tunn sorg fyller skålarna

vare sig det är ebb eller flod i havet därute

och jag förblir ensam    De som har sagt att vi skall dö om vi gör motstånd

har rätt   Om det så är det enda de kan enas om

Riv därför sönder gobelängerna

och diktera ett sista brev till rymdvarelserna:  att vi en gång fanns här

Tills bilderna inte längre bar  

                                

                                                                             3 okt 14

Oktoberbilden: Vilse

Någonstans här går vi vilse. 

Någonstans här går vi alla vilse.

Det är vad hösten betyder: att vi tappar orienteringen.

Att vi går vilse i skogen av brist.  Att vi tappar riktningen,

i det sjunkande ljuset över myr och skog.

Det finns inga spår.

Någonstans skriker en kvarglömd kråka, någonstans blänker

ett sista stycke öppet vatten. Men det sluttar brant, ned i det ordlösa,

ned i den sortens mörker som inte går att förstå.

Tafatt gör vi våra höstliga utflykter, plockar bär, letar efter svamp,

rätar på ryggen någon enstaka gång och ser ljuset rusa undan.

Hoppas mot allt hopp.

Men mörkret stiger ur det våta, och kylan smiter allt tätare kring våra

magra darrande kroppar.

Vi är vilse.

Med karta i handen och klokskapens alla maskiner till hands

är vi vilse, ensamma, utsatta i hösten.

Det är vad oktober berättar.

Med en klar ton, nästan flöjtlik, seren, svävande:

Ensamma, vilse, övergivna.

Ute på myren.



_____________________________

Septemberbilden: Dimman driver in