Problem med relativitet. Och om tvillingars födelsedagar.

Jag har ett allvarligt problem med tiden. Och med relativiteten.

Vi kan kalla det för den skenbara tvillingparadoxen.

Ni vet, tvillingparadoxen – att om man skiljer på ett par tvillingar och skickar i väg den ene i en raket med en väldig fart, uppåt ljushastigheten, så åldras den ena mer än den andra. Tvillingarna upphör att vara lika gamla.

Vi bortser här från att tvillingar aldrig är exakt lika gamla eftersom de kommer ut en efter en. Den ena är storebror – eller storasyster – och den andra obönhörligen lillebror – eller lillasyster.

Jag vet en familj där tvillingarna är födda olika dagar, eftersom de föddes omkring midnatt

På vissa sätt är det säkert praktiskt.

Man kan ha två födelsedagskalas. Om man nu finner detta praktiskt.

Man kan förstås slå ihop födelsedagskalasen till ett också. Det kan man göra även om barnen inte är tvillingar. Vi slog ibland ihop kalasen för alla som är födda i april i vår familj. Och det är faktiskt majoriteten.

Men relativiteten alltså.

Det jag har problem med: just att all rörelse är relativ.

Vad menar du egentligen med att den ena tvillingen åldras fortare? Han (ja, eller hon) som sitter i raketen rör sig ju i en hastighet som närmar sig ljuset i förhållande till något.  I det här fallet den position där hens tvilling befinner sig.

Men det kan uttryckas tvärtom: den andra tvillingen avlägsnar sig ju från sin rakettvilling med en hastighet uppemot ljusets.

Naturligtvis kan vi jämföra med andra punkter i universums oändliga koordinatsystem, men ett förblir: att rörelsen och dess hastighet alltid är relativt något.

Så hur vet man vem som åldras fortast?

Det är säkert så att det här är enkelt och jag är den enda i hela världen som inte begriper.

Men det får ju inte mig att begripa mer att man säger så.

Den enda förklaring jag kan komma på att det är i förhållande till en observatör. Och att man utan att närmare gå in på detaljerna förutsätter att observatören inte fick åka med på den där raketen.

Det kan ju finnas många förklaringar till att hen avstod från resan. Åksjuka är bara en möjlighet.

Men i alla fall.

Man kan också tänka sig att en underförstådd tanke är att raketen rör sig i ett i övrigt som stationärt betraktat system, det vill säga att paradoxberäkningen – på ett i sanning paradoxalt vis – fryser rymdens alla rörelser för resonemangets skull.

Vad hjälper det mig?

För att göra min oro och osäkerhet en smula tydligare, vill jag dela universum på mitten.

Tänk er ett snitt mitt igenom. Tänk er också att vi har varsin valfri tvilling – vi bekymrar oss just nu inte om deras födelsedagsfirande – placerade exakt vid snittet, men på var sin sida.

Och så skickar vi iväg rymdhalvorna åt var sitt håll, var och en med nästan halva ljushastigheten.

Vilken mystisk kraft som åstadkommer denna intergalaktiska åkning är för ögonblicket av underordnad betydelse, även om man onekligen blir en smula nyfiken.

Men hur som helst.

Efter en stund har tvilling A rört sig en ofattbar bit från sin bror – eller syster – och eftersom det har skett i sådan svårbegriplig hastighet, så har de alltså åldrats olika mycket. Eller?

A har ju farit iväg från sin tvilling i nära ljushastigheten, alldeles som hen i raketen.

Det är bara en sak som gnager lite och ställer till det för mig. Tvilling B har ju samtidigt avlägsnat sig från A med nära nog ljusets hastighet. Det är ju lika sant att B har avlägsnat sig från A som att A har avlägsnat sig från B.

Att nu inte tala om hur svårt det blir om vi inför en trilling F (du tänker ”C” – men varför skall allt vara enkelt?) som dröjt sig kvar just där linjesnittet en gång var. I universums själva mitt, om man så vill – och förfärligt ensam där, när halvorna har dragit i väg, drivna av en okänd kraft.

Kan någon hjälpa mig?

Gammal trött mans arga utbrott

När man talar om företags förhållande till de äldre medarbetarna, så talar man ofta högtidligt om deras erfarenhet, deras visade hantverksskicklighet, deras genom åren förvärvade livskunskap.

Men man talar sällan eller aldrig om deras aktuella spetskunskaper.

Man talar om dem som delar av det förflutna, några som utvecklingen har lämnat bakom sig en smula – men så mycket viktigare, säger man, att därför ta hand om deras allmänna livsvisdom.

Det hörs oftast från chefer, till exempel broadcastchefer, som själva är medelålders, och till sist förstått att något nytt är på gång som de inte riktigt greppar. 

Och som tror att det är för att de är medelålders som de inte fattar.

När det i själva verket handlar om att de saknar rätt erfarenhet för att förstå.

Eller rätt förstånd.

Och som därför faktiskt tror att endast externt rekryterade 25-åringar kan klara uppdraget.

Detta är också en del av föreställningen att ”Visst, de äldre har mycket kunskap med sig som vi måste ta vara på, men det här gäller ju helt nya  grejer. Det måste unga till”

Vilket trams!

Jag har personligen inga problem med det, jag menar för just min arbetssituation, jag är på väg att checka ut och sitter faktiskt nöjd med för mig fullt tillfredsställande uppgifter – men jag ser andra som knäar under det. 
I det företag där jag arbetar och på andra håll.

Ganska många.

Och alla inte så lastgamla heller.

Och som exempel kan nog även jag duga: det är inte åldern till kommer an på.

När jag på 90-talet drog igång SVT:s webb, mycket till TV-sinnade kollegers irritation (”vi är ju ett tv-bolag i alla fall”) var jag över 40.

Jag sprang runt och snackade html-kod och möjligheterna med streaming video och annat jättejätteJÄTTEkonstigt nytt som fick ansvariga att dra ut ansiktet i fågelholksartade miner.

Och jag var alltså 42, inte 24.

Och de medarbetare jag efter hand samlade omkring mig låg i spannet 28-56 år.

Vid 50 lärde jag mig sedan snabbt att nyttja (det inte alltid så användarvänliga) cms:et polopoly och har under åren undervisat många 27-åringar i det och en massa andra nya saker, alltmedan organisationen bakom mig pumpat ut TV-inslag enligt beprövad modell.

Men detta handlar inte om mig.

Det handlar om att det är en felsyn att tro att bara nya människor kan göra nya saker.

Och att dessa nya människor också alltid behöver vara unga människor.

Och att detta är ett förbannat slöseri.

Även med pengar – det enda argument alltför många begriper.

Sverige, långt borta. En tid med Werner Aspenström

Det finns ett land långt borta.

Det heter Sverige.  Det ser inte längre ut som vi trodde att det såg ut.

Sak samma vad just du trodde, eller jag trodde, eller kvinnan som skyndar ut ur porten tvärs över gatan, eller barnen som klänger på lekskulpturen i parken.

Det är på ett annat vis.

Det är ohjälpligt, oundvikligt, ofrånkomligt på ett annat vis

Det finns någonting innanför och det finns någonting utanför.

Det finns något mer  och det finns något annat.

Men framför allt finns ju vi, du och jag och människorna omkring oss och alla andra varelser omkring oss och alla andra ting. 
Och allting angår oss.

Så tänker jag – ibland -  när jag läser Werner Aspenströms dikter.

Ibland tänker jag på andra vis.

Be mig inte förklara varför.

Be mig i stället att berätta lite om dikterna, om boken, om författaren, och om min läsning av dem.

                                                           *    *    * 

Det är många diktare jag följt.

Inspirerats av, och stundom imiterat, det måste man erkänna.

Från inledningen hos Ekelöf (var annars?) har jag hämtat näring hos hela fältet från Björling till Eliot och från konkretisterna till Gösta Oswald. 

Jag har lärt mig saker av borgerliga intimister och av samtida språkmaterialister.

Jag har suttit vid Cohens fötter och jag har rest runt med en Sonnevisamling som enda bagage.

Grekiska epigram, Lorca och Tom Rapp.

Celan och Sachs. 

Ferlin lika väl som Ekelund.
Gustafsson, Tranströmer, Bergman, Sjögren, Gullberg. Och Dante.

Alltihopa.

Men jag tror att den ende diktare jag hade velat vara är Werner Aspenström.

Hans klokhet. Hans dikters klokhet. Deras vacklande tillförsikt, deras lugn; rörelsens stillhet och stillhetens rörelse.  Dikternas osvikliga förmåga att vidga världen.

Föga vet jag om vilka demoner som författaren som faktiskt skrev dem kan ha brottats med.

Utöver det som sägs i dikterna själva – för Aspenström är ju ingen tam idylliker, här finns svärta nog, och det väl så mycket i senare tider som i det patenterat pessimistiska 40-talet.

Men också smärtan, ångesten, mörkret, hanteras med omsorg och precision. Den självfallna legering mellan hjärna och hjärta som i mina ögon gör Werner Aspenström unik i den svenska poesin.

På något vis är alla dikter tankedikter, icke utan djupsinne uttänkta.

Och på något annat vis som kanske är samma vis är de alla bara impressioner, ljusblänk,

hastigt förmedlad närvaro, innerlighet och lek.

Och inte ens fixeringsbilder, utan gjutna i ett stycke.

                                                            *    *    * 

Vem läser Werner Aspenström i dag?

Kanske fler än jag skulle ha trott, att döma av flera entusiastiska tillrop när jag apostroferade honom på Facebook.

Själv har jag i min klassikerläsning haft sällskap med honom en tid, i den magnifika samlingsvolym som i vintras utkom på Bonniers.

Han är minst av allt någon ny bekantskap, tvärtom var han en av mina första poetiska idoler.
En av gymnasietidens bästa vänner.

Volymen med de tidiga 50-talssamlingarna är nött.

Den perioden kommer för alltid att förbli min favorit i hans omfattande produktion.

Redaktören för stora samlingen, den nyss bortgångne Hans Isaksson, talar nästan entusiastiskt om hur Aspenström liksom övervinner pessimismens 40-tal och 40-talets pessimism, som han tycks uppfatta som en anlagd attityd snarare än en genomträngande hållning och upplevelse.

Jag är inte riktigt med där.

För mig är tvärtom kontinuiteten viktigast, och mest uppenbar.

Det är samma röst jag hör i de sena, avklarnade och någon gång rimligt trötta dikterna som i dem som en gång tog mig in i författarskapet, de i de klassiska samlingarna när 40-tal vände över i 50-tal: Snölegend, Hundarna och Litania.

Det är mötet mellan vardag och en sorts magi, men ingen mystiskt hemlig esoterisk utan den magi som människan själv skapar med sina händer, sin blick och sina tankar.

Och det är den vänliga, stundom uppfordrande rösten; ibland kärleksöm, någon enstaka gång anklagande, men alltid, alltid redo att dela med sig.

Det där är lika närvarande 1993 som 1949. Ja, jag hittar det även i de allra första samlingarna, den första som WA själv strök från sin oeuvre-lista och den som i nåder fick representeras med några enstaka dikter.

Blänkvis kanske, men det finns där: Alldeles uppenbart är det samma röst som talar.

                                                             *    *    * 

  

Samlingen är inramad av två bilder, en tidig och en sen. På den första står Werner A mot en vägg och ser svårartat 40-talistisk ut.  Svallande mörk hårman, forskande mörk blick, på en gång genomträngande och fjärrskådande; allt det där som vi tror oss se hos människor som vi inbillar oss något om.
Kanske finns det. Kanske inte. Ett tror jag mig veta: Att poeten själv skulle ha varit skeptisk mot tolkningarna.

På den senare bilden känner vi igen den mogne mannen, den eftersinnande poeten, den motvillige akademiledamoten; det är som att vi ser hans röst.

Ordet vishet är omöjligt att undvika.

Men Aspenströms vishet är inte lika moralisk som hos t.ex. Martinsson och inte så världsomfamnande som hos den äldre Ekelöf. Den är högst vardaglig och vanlig.

”Det är inte så svårt att vara vis”, säger den.

Det är bara att tänka och känna

Tänka efter och tänka före.

Känna efter, känna sig för, känna till, känna igen.

Och ja, förstås – i någon mån det att kunna formulera det.

Så att någon förstår.

Ser och förstår.

Ser   Det är mycket man får syn på i Aspenströms sällskap.

Dikten är som en särskild sorts karta över världen, med de verkliga sammanhangen utritade: det är såhär det är, förstår du.

Och man förstår.

Det är bra. Det är, ganska ofta, förtvivlat lustfyllt.

En liten stund känner sig till och med läsaren vis.

___________________________________

  

Citera dikter?

Jo det förstås. Det finns bara så många.

Hela inledningspartiet till Snölegend är fullt av magnifika stycken. Och just när man nästan börjar tänka "Lindegren" slår han till med "Förstäderna":

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna    

"Svindlande landskaps" eviga fråga Hur skall de levande tala till de levande?, förstås.

Man kunde fylla flera blogginlägg med bara kloka vackra dikter.

Den lilla tankedikten "På Djurgårdsfärjan" kanske talar alldeles särskilt till min generation, och till oss stockholmare. Men den omfattar hela universum

Interplanetariskt
Rak kurs på Sirius

Dock först en avskedstur
med Djurgårdsfärjan,
knaprande sig fram
genom vårisen.
Kort resa, lågt bogsvall,
knappt värt att nämnas.

Men mycket skall saknas
i tystnadens tystnad

(ur Dikter under träden)



Den här klippte jag en gång ut ur tidningen och hade uppsatt på väggen. Kan den fortfarande utantill:

Om man inte drömmer blir man galen
Men mitt i drömmen väcks man av förståndet
som beställer en traditionell engelsk frukost
Man får gå halvgalen en dag till

(ur Ordbok)


Man kan citera hur mycket som helst. Naturligtvis har jag ett gott öga till dikten om Ikaros.
Två andra favoriter är Du och jag och världen samt Kärleken och döden.
Och förstås porträttet av den sakliga mätarlarven.

Men jag skall avsluta med en sen dikt, ur "drömdiktboken" Det röda molnet från 1986, en samling som också bjuder på den enrads-täta sammanfattningen av svensk landsbygd:
"Små åkrar, smala gläntor, andfådda backar".

En dikt som var ny för mig, och som är något så ovanligt hos Werner Aspenström som rimmad:

En stötesten ses ligga här
Du kommer ej förbi den
Den ligger här och bara är
och upphör ej som du och jag
med tiden
Den ligger här och bara är
i alltings mitt,
i mitt och ditt
Vi kommer ej förbi den.

Vad är det för en konstig sten
ett rimmeri, en rimsten bara?

Jag minns en dröm,
jag vet ett svar
men tänker inte svara.

Det allra sista ordet går som sig bör till författaren själv:

Spretiga tankar i maj, del 1 och 2

Visst kan du önska att världen vore annorlunda.
Men du måste handla utifrån hur den faktiskt är.

                                                       *   *   *
Bara ett nej med eftertanke är ett nej

                                                       *   *   *
Sent i livet har det slagit mig att jag faktiskt avskyr att tävla. Nämligen på riktigt, när det betyder något.
Det är bara lekens lättnad jag kan bära.

                                                       *   *   *
Varje gång kan vara den sista

                                                       *   *   *
Alla de som säger jag måste när de menar jag vill eller jag tror att jag vill. Och de som säger jag vill när de menar man har intalat mig.

                                                       *   *   *
Jag får allt svårare att handskas med att saker passar bättre någon annan gång

                                                       *   *   *
Den som är ärlig och uppriktig når ingenstans. Utom möjligen till en viss sinnesfrid.

                                                       *   *   *
Vissa dagar är mest ett tomrum där de frånvarande inte längre finns.

                                                       *   *   *
Kan tomhet verkligen växa?
                                                       *   *   *


Den som får leva måste se andra dö -

Det här att samhällets stödfunktioner allt mer utformas med majoritetens intresse i fokus.  (”Vi måste satsa där många åker” ”Vi kan inte hålla igång i så små orter” ”Vi måste se till vad en majoritet efterfrågar”).  Var det inte minoriteterna som skulle få stöd?? 
Var inte det själva demokratins tanke?

                                                       *   *   *
Folk som vet att någonting är fint och härligt. 
Och att den som inte förstår det,  just – inte förstår. Inte har insett sanningen.

                                                       *   *   *
Varenda gång du påpekar ett missförhållande eller ett begånget fel är det alltid någon nyttig idiot som hoppar upp och försvarar det

                                                       *   *   *
Filmer som prisas för sin tonträff i tidsfärgen  gör det för att de fångar samtidens bild av det förflutna, inte hur det faktiskt var. Det kan envar som själv var med förvissa sig om.

                                                       *   *   *
Finns det något så löjligt som unga inflyttade journalister som skall förklara för världen hur stockholmarna är, och inte kan bestämma sig om dessa konstiga människor är vi eller dom?

                                                       *   *   *
Skillnaden mellan rätten att själv uttrycka sig och lusten att tillhålla andra vad de får och skall säga. Den distinktionen går alltför ofta förlorad.

                                                       *   *   *
Tanken att man aldrig skulle få säga eller göra något som någon annan kan uppfatta som kränkande är absurd.

                                                       *   *   *
Det är häpnadsväckande ofta som öppna dörrar mår väl av att slås in då och då.

                                                       *   *   *
Det finns som bekant två sorters människor: de som vill ha det lika bra som de andra, och de som vill ha det bättre än andra. Det senare sorten kallar de förstnämnda för avundsjuka.

                                                       *   *   *
När de stora orättvisorna växer, stiger fixeringen vid de små.

____________________________________________

"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Lagom mycket lagom är ofta mycket

”Varför nöja sig med lagom?” står det på reklamskylten.

Och ett trött rysande stön går genom min kropp.

Varför i all fridens dar skulle man INTE nöja sig med lagom?

Varför skulle någon som var någorlunda vid sina sinnens fulla bruk vilja ha något annat än lagom?

Hur skulle något kunna vara bättre än exakt just den dos man vill ha?

En gång, i Paris på den tiden när vi fortfarande nästan var unga, chockade jag min hustru genom mitt sätt att äta chokladmousse. Det var på en liten krog nere vid Odeon som vi inte besökt vare sig förr eller senare, inget märkligt men helt ok.

Till dessert var det, alltså, chokladmousse. Och det gick då till så att en rejäl skål med mousse ställdes in på bordet, varpå kyparen avlägsnade sig.

Hustrun tog ett par skedar, vad hon tyckte var lagom, och åt upp det med god aptit.

Jag gjorde likadant, fast ett par större skedar. Och när jag var färdig ville jag förstås ha mera, och lade upp en rejäl portion till. Den hulda hustrun som känner mina passioner tittade lite men sade ingenting.

Då.

Det var först när jag tog en tredje portion som hon anförde synpunkter.

Ingen skarp protest, mera som en vänlig förfrågan, om jag verkligen trodde att det var så det var tänkt?

Vilket jag högaktningsfullt gav sjutton i, eftersom tillfället gavs.

Efter den tredje portionen var till och med jag nöjd.

Det var lagom för mig. Den gången.

Och det är ju själva poängen: Det som du tycker är för mycket kanske jag tycker är lagom. Det som jag tycker är i häftigaste laget kanske är lagom för dig.

Vi har ett abonnemang på Operan, det är sex föreställningar per säsong. Det tycker vi är lite för litet, så vi brukar gå ett par gånger till. Fortfarande är jag inte riktigt nöjd. Ytterligare ett par-tre stycken tror jag skulle vara lagom. För mig.

Man behöver inte leta långt bort för att hitta folk som skulle bli lätt knäppa vid tanken på att springa på Operan tolv gånger på en säsong.
Men för mig känns det lagom.

Många människor gillar färskpotatis. Det finns ett visst socialt tryck i Sverige på att göra det. Jag är skeptisk. För mig är färskpotatis en á två gånger per år alldeles lagom. På gränsen till för mycket, men låt gå.

Talar vi ostron däremot –

(Jag känner människor som tycker att inga ostron alls är alldeles lagom. Det är lite synd om dem som förmenas en njutning, men ingen kan ifrågasätta deras rätt att tycka det).

När mitt favoritlag möter till exempel en lokalkonkurrent tycker jag att 9-1 till de våra är ett lagom resultat.
SM-guld två år av tre – som i början av förra årtiondet – tror jag skulle vara ganska lagom i längden. Varje år skulle nog bli för tråkigt. Förutsägbart.

Det finns väldigt mycket i livet som jag får på tok för lite av, eftersom det är för dyrt eller oåtkomligt på andra vis. Eller det där jäkla jobbet lägger hinder i vägen.

Resor till främmande välbekanta städer, båtresor längs hisnande kuster, lediga dagar i vårsolen, tid att läsa goda böcker.  Umgänge.

Lagom av detta skulle vara en ganska annorlunda tillvaro.

För mig skulle det till exempel nog vara lagom att jobba kanske tre-fyra dagar i månaden.

Inte så mycket mindre, för då skulle man riskera att tappa både färdigheter och allt det sociala.

Och inte mera, förstås, för vem vill tvingas förvärvsarbeta?

Eftersom detta är en barntillåten blogg vill jag inte gärna ta upp sex här, men – ja ni får tänka vidare själva…

Ni som fortfarande tror att lagom betyder ”lite för försiktigt” eller ”lite mindre än vad jag vill ha” - gå hem och lär er ert eget språk.

Och glöm bort vad morsan tyckte var lagom. Det är inte hon som bestämmer längre.

Och ni som vet vad det betyder men ändå producerar hjärndöd reklam: Dra åt helvete!

Vår nya nationalfågel, en kritisk exposé

Man skall utse Sveriges nationalfågel.

Nyp mig en smula.

Vad behöver vi en nationalfågel till?  Vad vill vi att den skall göra för oss?

Tänker vi oss att den skall fara runt som en kvittrande – alternativt kraxande, pipande eller skränande – ambassadör för oss och sprida fågelsvenskhet i världen?

Eller skall vi samlas runt boet på högtidsdagar och stämma upp högstämda sånger om den tid då ärad vår fågel flög över jorden?

Eller behöver vi bara någonting nytt som kan tryckas på tröjor och muggar och krängas alltför dyrt i souvenirshopparna på Västerlånggatan?

(Kommer ni ihåg när det fanns riktiga butiker på Västerlånggatan, där man kunde köpa kavajer eller klänningar eller böcker eller tavlor?

Nej, jag tänkte väl det.

Ni är väl nyinflyttade själva och knappt skiljbara från besökarna i klasar som pratar småländska eller ryska nedanför skylten Emil Guirons Enka. 

Jag hade det på känn.)

Hur som helst så undrar man.

En sak man också undrar, är om det inte är så att de redan har utsett en nationalfågel en gång?

Om du frågar mig, kommer jag tvärt och självsäkert att svara att någon redan har hittat på att koltrasten är vår svenska nationalfågel. Den uppfattningen har även alla sanningars källa, Wikipedia, visar en kontroll.

Sedan 1962.

Så vad man håller på med, som glada barn med sommarlovet i sikte, är att utse ”Sveriges nya nationalfågel”.
Någon är inte nöjd.

Någon vill se koltrasten bortputtad.

Med tanke på det borde väl frågan vara avgjord: bara göken kan komma i fråga.

Om jag inte redan tidigare tyckte att koltrasten sköter sitt uppdrag som vår nationalfågel väl, så skulle den här göksinnade attacken övertyga mig helt.

Det är så med sådana här saker, att man skall inte börja tänka på dem.

Börjar man tänka på dem finner man snart att man har en åsikt, i en fråga där man faktiskt ingen åsikt behöver.

Jag vet.

Det har just hänt mig.

Jag vill att vår gamla nationalfågel koltrasten skall bli vår nya nationalfågel. Koltrasten.

Det värsta är att jag inte bara har skaffat mig en åsikt, jag börjar samla på mig argument för den.

Låt oss kritiskt granska listan över återstående kandidater i det pågående primärvalet.

Har någon sett den?

Till exempel: Om man skall ha en svensk nationalfågel, så borde det väl vara ett flygfä som de flesta svenskar har sett, eller åtminstone hört (där kom göken in i handlingen igen). 
Och då talar vi om vanliga svenskar, det svenska folk vars valda ombud fågeln skall vara.

Örnar, till exempel, är inte så lätta att få syn på.

Om det inte är heraldik man sysslar med.

Det kan säkert vara intressant med heraldik. Jag hade en studiekamrat första året på universitetet, vi var ett gäng som hade väldigt kul ihop, drack öl, löste världsgåtor på studenters vis, och klarade de flesta tentorna; vi drack punsch på hans föräldrars veranda en gång, det var fint.

I dag är han statsheraldiker.

Där ser man.

Men en heraldisk örn är en klar outsider som ny nationalfågel.

De vanliga örnarna går också bort. Hur många har verkligen sett en kungsörn?

Låt mig vara lite mer precis: Hur många av er som inte fjällvandrar har sett en kungsörn?

Nä, jag tänkte väl det.

Havsörn, kanske något fler eftersom den kommit tillbaka i havsbandet, men ändå.

Berguv. Jättefin fågel. Vi har en uppstoppad på landet, som i evigt frusen drift slår ner på en stackars ripa (och ja, den är ”bearbetad före den 3 mars 1947” som det heter i Jordbruksverkets instruktioner, så den är inte bara fullt laglig utan vi skulle till och med få sälja den om vi ville.

Det vill vi inte. Den tillhör liksom familjen.)

Men vem har sett en vild berguv i naturen, med eller utan död ripa?

Domherren är kanske Sveriges vanligaste fågel. På julkort. 

I naturen icke. Själv vet jag mig ha sett denna vackra fågel en enda gång. En flock i en enbuske, nära berguven.

Jag kanske har varit ouppmärksam.  

Det kan så vara.

Men julkorten ger en väldigt skev bild av domherrarnas spridning, det gör de

Hackspetten är lite som göken. Visst har vi hört den. Men hur många har du sett? 

Och kan du svära på att det var just större hackspett, och inte ett lite större exemplar av liten hackspett, eller kanske ett mellanjättestort exemplar av mellanspett? Och hur många tår hade den?

Nix.

Och dessutom har en hackspett gjort svår åverkan på trappan ned till vår båtplats. Går bort, oavsett hur stor den var.

Det här med tiden

En annan faktor är det där med tid i landet.

I dessa tider är det förvisso en bra tanke att till nationalfågel utse en art som flyttar hit och inte på något invandringskritiskt vis fixera sig vid sådana som finns här jämt.

Men ändå.

Tornseglarna hör till mina absoluta favoriter.

När de ritar sina omöjliga slingor mot den tidiga junihimlen över Hornsgatan är sommaren äntligen här.

Men ändå.

Dessa älskade varelser är ju ensorts turister.

Om det var den svenska sommarens fågel vi skulle utse, skulle de vara min favorit. Men det är det ju inte.

Något liknande gäller för ladusvalan.

Och i mindre grad för tofsvipan och sädesärlan. Den senare bär ju med sig vår till många trakter och är en trivsam rackare med sitt lätt beskäftiga sätt. 

Men sedan drar de ju. Till varmare länder.

Och tala om storspoven: ”Höstflyttningen kan börja redan i månadsskiftet maj-juni”, läser jag i en fågelbok. 

Tack, men nej tack.

Tranan, återigen något liknande. Fast nu börjar det brännas lite. Vemodet i tranornas höstflytt och den ångestladdade upplevelsen av deras höga rop, visst är det svenskt.

Men jag skulle förstås aldrig kunna lägga min röst på en fågel som äter grodor.

Småfåglar som blåmes, talgoxe, rödhake är förträffliga. Blåmesen har ju dessutom en fördel i matchen genom sin färgteckning.

Men det är för småttigt.

Man behöver som sagt inte ha en utfläkt örn, men de där små… Nej.

Men tjäder då, säger ni. 

Tjavars. Det är ju inte som att man springer på tjädrar så ofta heller. När man gör det startar de sin flykt med ett smattrande dån som om det var någon jäkla helikopter som lyfter där i skogen, och det är imponerande, det är det.  Jag minns särskilt en gång när jag var ute på laxöringsfiske i Stubbhultsbäcken, helt oväntat hörde jag det där smattrandet och lika oväntat lösgjorde den sig likt en stubbe som fått vingar och liksom tog ett stycke av tiden med sig. 

Fantastisk upplevelse, men nationalfågel?

Jag såg en stor snok den gången också. Men skulle den passa till nationalfågel?

Skatan skulle ju förstås vara en utmärkt symbol för samtiden, vill säga den mytiska skatan: Överdrivet förtjust i det som glimmar, hänsynslöst egoistisk, begiven på jättelika skrytbyggen på höjden.

Den verkliga skatan är i och för sig en helt OK fågel, men, nä. Det går inte att skilja.

Korpen, vår kära sommargranne med urtidslätet, den outtröttliga renhållningsarbetaren, är en aktningsvärd fågel. 

Men den är redan upptagen av isländsk film.

Det är inte många kvar.

Sidensvansen som berusar sig på jästa bär och bofinken som enligt handböckerna låter ”som om den ramlar nerför en trappa” vore ju på så vis goda symboler för ett viktigt inslag i svensk kultur. Självklart skall vi skåla för våran nya nationalfågel, hörru! Ta´re en jäkel i andra vingen också!

Bofinken är dock faktiskt en hedervärd fågel, om den inte kommer i dåligt sällskap, och kunde visst ha kunnat komma ifråga som nationalfågel, om vi nu inte redan haft en.

Men nu har vi ju det.

Ni ser var vi landar...

Träff med Richard Brautigan

Tack vare min arbetskamrat som aldrig skriver ”mvh” i sina brev träffade jag Richard Brautigan igen. Han är en väldans trevlig bekantskap. Han har faktiskt alltid varit värd att lära känna. Varför han hade fastnat i ett hörn bakom en fåtölj som jag fått överta av en annan av mina arbetskamrater har jag nu uppriktigt svårt att förstå, efter att på nytt ha prövat på Öringfiske i Amerika.

Ja, egentligen är det inte en fåtölj, utan det som kallas stickstol, den saknar karmar. Och på just det här exemplaret glappar ryggen lite. Men jag fick den gratis, mot avhämtning en försommarmorgon när luften var klar som försommarmorgonluft över Ringvägen. Nu står den och är trivsam i ett hörn i biblioteket. Framför Richard Brautigan och några andra. Och egentligen borde jag ju inte skriva att jag träffade Richard B. I dessa egendomliga tider när man faktiskt träffar folk ibland. Jag talade om David Rovics sånger med David Rovics häromdagen, till exempel. Det var ett givande samtal. För mig. 

David R har troligen fört det cirka 1.400 gånger med andra lite för framskridna fans, starstruckna och svårt medelålders. 

Men han höll masken.

Det var i alla fall honom jag talade med. Inte Richard Brautigan, som lämnade den här existensen 1984, av alla år. Det var hans böcker som klev fram ur hörnet och ville mig något.

Framför allt de där första två som jag köpte på svenska på 70-talet och som helt knockade mig då. Så att jag fortfarande talar om Öringfiske i Amerika-pysen då och då. Som om han ar någon sorts bekant.

Och Sockret. Sockret av meloner.

På omslaget till de där böckerna frågas retoriskt ”Hur beskriver man en ny smak?”. Det är en väldigt bra fråga.

Jag tror inte att jag kan beskriva Richard Brautigans still. Det är en klassisk ”Måste upplevas”.

Det enda som far runt i mitt medvetande är orden ”vildsinta metaforer”. Det är alldeles sant. Men det säger inte så mycket.

RB själv är mera tvärtom: inte alltid alldeles sanningsenlig, i den tekniska mening som planingenjörer och en viss sorts kommentarsfältsriddare kräver, som vore det naturligt - men han säger något.
Något, som likt det betydelsefulla i alla goda berättelser kanske ligger lite vid sidan om.

Om det nu finns några sidor. Det är alltid en överraskning vart berättelsen tar vägen.  Det är definitivt en del av författarens stil.

Naturligtvis finns det något drömlikt över Richard Brautigans sätt att presentera världen. Men det drömlika har inte i första hand så mycket att göra med det halsbrytande hoppandet mellan händelser och platser. Det är tvärtom den självklarhet och milda logik av annat slag med vilken dessa händelser utvecklas som minner en om drömvärlden.

Det konstiga i drömmen är inte att du skall ta dig upp för en klättervägg av gula maskiner medan du pratar i telefon med en förtvivlad före detta kollega; det konstiga är att du finner det helt naturligt.

Så skriver Richard Brautigan. Sådan är hans stil. Dit leder oss de vildsinta metaforerna.

Men han skulle använda en mer häpnadsväckande bild för det, förstås.

Mina favoriter är alltså dedär två som jag köpte i översättning 1974 och nu läser om. Utsökta. 

Håller absolut att läsa om vart 41:a år. Kanske ännu oftare. Inget märkbart slitage. Även om Öringfiske innehåller åtminstone ett ord som har hunnit bli förbjudet sedan dess.

Vi förstod ju inte riktigt vad som var viktigt dåförtiden. Vi var alldeles för upptagna med att försöka förändra världen.

Men jag har också en särskilt klockarkärlek till den elegiskt muntra ”Willard & his bowling trophies".

En gång i ett annat liv började jag översätta den.

Jag kom ungefär halvvägs. Vet inte riktigt varför jag inte blev färdig. Annat än att jag aldrig blir färdig med någonting i mitt liv.

Halvvägs är faktiskt ganska långt för mig.

Kanske hände någonting som gjorde mig gladare. Någonting med kvinnor. Det brukade vara så på den tiden.  Det är det fortfarande, men det vore förstås olämpligt att säga så här offentligt. Dessutom är det samma kvinna mest hela tiden. Det var det kanske då också förresten.

Hur som helst är det ofärdigt. Ett stycke hitom eller bortom halvvägs, eller där i den trakten.

Tyvärr var detta före datorernas tid, så det halvfärdiga är gjort på skrivmaskin. I ett exemplar. Ett halvfärdigt exemplar.

Så här låter i alla fall det stycke där huvudfiguren introduceras:

  Willard och hans bowlingtroféer då? Hur kommer dom in i denna berättelse om perversion? Enkelt. Dom befinner sig i en lägenhet en trappa ner.

  Willard var en papier maché-fågel av ungefär en meters höjd med långa svarta ben och en delvis svart kropp, med en egendomlig röd, vit och blå teckning som inte liknade någonting tidigare skådat, och han hade en exotisk storkliknande näbb. Hans bowlingtroféer var naturligtvis stulna.

  Dom hade stulits från tre bröder, Loganbröderna, som hade utgjort ett mycket bra bowlinglag, faktiskt ett mästarlag, som hade spelat tillsammans i åratal. Bowling var deras livsinnehåll och så stal någon alla deras bowlingtroféer.

  Loganbröderna hade letat efter dom sen dess. Dom reste runt landet som tre onda bröder i en Western.

  Dom var magra, skarpögda och slafsiga efter att ha låtit sina kläder falla sönder och inte ha rakat sig regelbundet och dom hade förvandlats till vidriga brottslingar för att finansiera sitt sökande efter de stulna troféerna.

  Dom hade börjat livet som präktiga amerikanska pojkar, en inspiration för alla och envar. Visade hur man kan göra något med sitt liv och bli beundrad. Tyvärr hade tre års plågsamt sökande efter bowlingtroféerna förvandlat dem. Dom var långt ifrån gamla tiders Loganbröder; dom där tjusiga heroiska bowlarna som var sin hemstads stolthet.

  Willard förblev naturligtvis hela tiden den samma: en papier maché-fågel, omgiven av sina bowlingtroféer.

(några ord markerade med frågetecken i marginalen)

Bra va?!?

Majbilden - att vara beredd

Här uppe på fjället kan skidorna tyckas vara betydligt mer användbara än cykeln, men detta är Norge, det är inte långt ner till havet heller, och man kan bereda sig på alla alternativ.

 (Myrdal)



Aprilbilden - Mageröya
Marsbilden  - Finsnes
Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten